Vad motiverar överlevnadskniv eller annan kniv i fjällen?

[eyck]

Vedeldning är trevligt, mysigt, praktiskt (sett till tillgänglighet) och intressant. Det finns reflekterande böcker om ved men inga sådana böcker, såvitt jag vet, om gas och rödsprit.

Mm, den moderna människan kan ju åtnjuta sig lyxen att romantisera kring forna tiders seder, bruk eller teknologier.

Sedan kan jag småle lite åt hur ofta ordledet "överlevnad-" återkommer i tråden. Betänk att det handlar om Sverige (eller Norden kanske) och ingenstans är du längre bort än ett par dagsvandringar från bofast befolkning. Hur mycket det än skaver mot ens manlighet så är det så. I denna kontext behövs inget annat än en morakniv för en hundring. Sedan kan det självklart finnas andra skäl att vilja ha en fin kniv. Men överlevnadsargumentet är ju banalt, i det sammanhanget.

Mats

 

[Hattmakaren]

Här är två olika men ändå likartade och funktionella knivar.
1. TBS Boar. En tung fulltångekniv med "nostalgisk" design, typ "bushcraft". Skandinavisk slipning. Rostfritt blad. Vikt ca. 270 gram, längd ca. 23,5 cm. Bladtjocklek 5 mm.
2. Fällkniven F1. En modern överlevnadskniv med fulltånge, enligt företagets uppgift också svenska Försvarsmaktens älsklingskniv. Konvex slipning. Rostfritt, laminerat blad, 4 mm. Vikt ca. 200 gram, längd ca. 22,5 cm.

Knivarna är ungefär i samma prisklass, d.v.s. runt 1200-1500 kr. - och då med Fällkniven F1 som den dyrare av de två.

Jag har adderat utsmyckade fånglinor på båda för att det roar mig och för att det underlättar att plocka fram kniven och hantera den.

Båda fungerar bra till att bre ut tubost och till att splinta ved och tälja spån. Det går även till nöds att skära tomat med dem, särskilt med Fällkniven F1, trots bladtjockleken.

Jag har på senare tid favoriserat TBS Boar och slitit på den ganska hårt.

 

[Hattmakaren]

Mm, den moderna människan kan ju åtnjuta sig lyxen att romantisera kring forna tiders seder, bruk eller teknologier.

Sedan kan jag småle lite åt hur ofta ordledet "överlevnad-" återkommer i tråden. Betänk att det handlar om Sverige (eller Norden kanske) och ingenstans är du längre bort än ett par dagsvandringar från bofast befolkning. Hur mycket det än skaver mot ens manlighet så är det så. I denna kontext behövs inget annat än en morakniv för en hundring. Sedan kan det självklart finnas andra skäl att vilja ha en fin kniv. Men överlevnadsargumentet är ju banalt, i det sammanhanget.

Mats

Manlighetsaspekten är såvitt jag kan se inte en viktig fråga. Det finns ganska många kvinnor som också pysslar med knivar och "överlevnad" - av allt att döma med bibehållen "kvinnlighet" (i dessa hen-tider när könet snackats bort eller avfärdats...).

Överlevnad kan handla om att vistas en viss tid i en relativ ödslig miljö med begränsade resurser. Det är visserligen ett artificiellt arrangemang, men likväl en realitet i stunden.

Ponera emellertid att Ryssen kommer och fullständigt destruerar den svenska bortklemande välfärden. Då blir det kanske att gå tillbaka till Nils Dackes praktik? D.v.s. överlevnad i skogen "på riktigt"... I det läget är det nog bra att kunna hantera kniv och eldstål.

Överlevnad & bushcraft är ett slags modernt intresse som idag hänger samman med vandringar och uteliv och kanske även ett slags katastrofmedvetenhet. Men läser man Svante Lundgrens vandringsböcker så drog han sig inte för att elda och ha kniv på 50- och 60-talen.

Eld och kniv är civilisationens begynnelse.

Idag anser folk att det är mer angeläget med en smartphone än en kniv. Gladeligen lägger de 7000 kr på en mobiltelefon.

 

[tango]

Här är två olika men ändå likartade och funktionella knivar.
1. TBS Boar. En tung fulltångekniv med "nostalgisk" design, typ "bushcraft". Skandinavisk slipning. Rostfritt blad. Vikt ca. 270 gram, längd ca. 23,5 cm. Bladtjocklek 5 mm.
2. Fällkniven F1. En modern överlevnadskniv med fulltånge, enligt företagets uppgift också svenska Försvarsmaktens älsklingskniv. Konvex slipning. Rostfritt, laminerat blad, 4 mm. Vikt ca. 200 gram, längd ca. 22,5 cm.

Knivarna är ungefär i samma prisklass, d.v.s. runt 1200-1500 kr. - och då med Fällkniven F1 som den dyrare av de två.

Jag har adderat utsmyckade fånglinor på båda för att det roar mig och för att det underlättar att plocka fram kniven och hantera den.

Båda fungerar bra till att bre ut tubost och till att splinta ved och tälja spån. Det går även till nöds att skära tomat med dem, särskilt med Fällkniven F1, trots bladtjockleken.

Jag har på senare tid favoriserat TBS Boar och slitit på den ganska hårt.

För mig är det en stor gåta att många moderna knivar har så liten (eller ingen alls) parerstång som hindrar att fingrarna glider ner på eggen om man skulle slinta. På min första scoutkniv, en mora med träfärgat handtag var parerstången dessutom dubbelsidig.
Väldigt lik denna:
http://www.clasohlson.com/se/Morakn...0-9633?userSelection=B2C&rememberCookie=false

Visst kan man använda snörögla runt handleden men då ska man i situationen komma ihåg och orka trä handleden igenom snöröglan och öglan ha lagom längd. Bättre med en fast parerstång som alltid på på rätt plats och i funktion.

Några tankar på varför den är så sällsynt numera?
Är det UL-tänk att spara några gram metall?
Ser den fånig ut?
Kostnadsskäl - spara några kronor tillverkning?
Är den i vägen i någon situation?

Jag kan däremot tänka mig goda marknadsföringsargument om säkerhet, särskilt i en överlevnadssituation, då det är extra dumt att skära sig i fingrarna.

/Patrik, numera med svart S1a som brukskniv i skogen

 

[Hattmakaren]

För mig är det en stor gåta att många moderna knivar har så liten (eller ingen alls) parerstång som hindrar att fingrarna glider ner på eggen om man skulle slinta.

Är den i vägen i någon situation?

Ja, om man täljer.

 

[Avslutat Medlemskap 201709]

Om jag ska stöka till debatten med lite funderingar så håller jag med om att exempelvis kniv kan vara ett vackert bruksföremål men även estetiskt fult i mina ögon.

Om jag tar den kniv som jag själv gjorde i min ungdom och som har hängt med på många färder så skulle en utomstående anse den vara anskrämlig men i mina ögon så är den vacker. Den är lite för stor egentligen och är mer åt lappkniv än täljkniv. Kniven som dinglar vid bältet år en enkel täljkniv i kolstål. Den använd mest. Det blir i matlagning, fiskrensning, spänta upp lite och skära av nån lina. Dessutom är den vacker, tycker jag...

När jag är ute har jag några få saker som hängt med länge och som jag kan sitta och beundra med "tindrande ögon" forfarande" Bl.a en kosa, kaffepåsen, sockerasken. Sovsäcken och gasköket väcker däremot inte samma känslor. Möjligtvis mitt gamla buckliga, skitiga och sotiga Trangiakök upptrimmad med en primusbrännare börjar ingå i den innersta kretsen, om man säger så.

Jag kan tänka mig att det går en slags skiljeväg här i synsätt. De som eftersträvar den låga vikten att bära har nog många gånger inte den här sentimentala synen på grejorna. Den som prioriterar viktreducering tar med sig exakt det som beslutas efter noga övervägande. Andra som är ute kanske inte ser det på precis samma sätt och då får den där otympliga kosan hänga med istället för en vikbar mugg, etc.
Vissa ser elden som en glädjekälla att sitta och titta in i och andra ser inte alls någon tjusning i det utan tvärtom. Bökigt att få igång och kläderna luktar rök. Kanske det är två olika typer av människor. Jag ser bilden av den klassiska piprökaren som sitter vid elden och filosoferar utan jäkt. Jag ser också bilden av den som vill utnyttja timmarna med att vandra fram, kanske inte direkt jäkta men som heller inte ser tjusningen i vad den andre ser. Man vill nå ett mål, se ett resultat och finna sin form av tillfredställelse.
Jag själv har nog ett ben i varje läger men det beror på omständigheterna. Som ett slags olika växlar att använda beroende på vad jag vill.

Tur att vi är olika.

 

[Kvarnträsk]

...
Vad och en som som reflekterat över resultaten i ens brasa vet att tunna pinnar och kottar brinner ut snabbt, under det att kärnveden står sig bättre och ger mer energi. Pinnar är för uppstart av brasan. Därefter ska man fylla på med grövre material för att få en mer bestående värmeeffekt.

Ihållande värme gör att vattnet kommer i kok.

Exakt samma sak erfars även vid bruk av vedkök, eftersom samma fysiska villkor gäller överallt givet att allt annat är lika. Grövre material i vedkök kan bestå av splintad ved ca. 4 cm tjocklek.

Om man absolut vill undvara kniven (som kan väga mellan 150-200 gram och dessutom hänga i bältet) och avstå från kärnveden så får man väl acceptera att elden blir som den blir i vedköket och att det kan bli ett förtvivlat pillande med småpinnar för att få vattnet i kok - om det ens någonsin närmar sig kokpunkten.

...

Här måste jag få fråga vad det är för vattenvolymer du brukar värma om du inte lyckas koka upp det med typ kvistar?

Jag använder ofta vedgaskök och för att koka en halvliter kaffevatten och värma på en burk Bullens Pilsnerkorv klarar jag mig väl med säg 5 grankvistar, tjocka som lillfingret i i grovänden. Dessa knäcks lätt med handkraft och visst, man kan behöva fylla på med kvistbitar både en och två gånger innan kaffet och korven är klar, men det är ändå snabbare och enklare än att behöva såga/spänta kärnved

 

[Ayrin]

@Kvarnträsk
Håller med. Har kokat tevatten på öppen eld ett antal gånger, och inte är det nåt problem att får ett uppkok inom rimlig tid ens på (ganska få) kvistar.

Ett vedkök borde ju rimligen vara effektivare än så?

 

[Hattmakaren]

Det går att bedriva sitt uteliv på olika sätt.

En kontemplativ inställning till uteliv i vildmark och berg kan kanske dock göra det svårt att förstå varför man skulle ha så extremt bråttom vid vandringar, som vissa tycks ha. Allting tycks hos vissa gå i rasande fart, med maximalt genomplanerad effektivitet.

Men från det hastighetsprioriterande och effektiviserade perspektivet har man kanske svårt att förstå varför vissa personer tar så oändligt lång tid på sig i vildmarken, och att de till och med håller på med primitiva beteenden som att elda med pinnar och karva med kniv.

 

[Hattmakaren]

Här måste jag få fråga vad det är för vattenvolymer du brukar värma om du inte lyckas koka upp det med typ kvistar?

Jag använder ofta vedgaskök och för att koka en halvliter kaffevatten och värma på en burk Bullens Pilsnerkorv klarar jag mig väl med säg 5 grankvistar, tjocka som lillfingret i i grovänden. Dessa knäcks lätt med handkraft och visst, man kan behöva fylla på med kvistbitar både en och två gånger innan kaffet och korven är klar, men det är ändå snabbare och enklare än att behöva såga/spänta kärnved

Utgångspunkten för min del är 1 liter vatten (eller 1 liter gröt eller linssoppa, etc.). Ju mindre volym, desto snabbare går det - och desto mindre bränsle krävs det. Kan påfyllningsmomentet reduceras så kokar det snabbare, och det brinner fort i ett vedkök. Så det kan ju möjligen ta ut vartannat tidsmässigt, pinnsamlandet och späntandet.

Det är ändå en viss tillfredsställelse med att ha ändamålsenligt bränsle till hands utan att behöva springa och leta under koket och fylla på varannan minut.

 

[Kvarnträsk]

...Det är ändå en viss tillfredsställelse med att ha ändamålsenligt bränsle till hands utan att behöva springa och leta under koket och fylla på varannan minut.

Om du eldar så med pinnar så förstår jag att du föredrar späntad ved

 

[tango]

Ja, om man täljer.

Skulle du vilja illustrera det med en bild (parerstångens ivägenvarande eftersom citatet av det inte kom med) . Jag ser inte det problemet så jag antar att vi täljer olika, eller definierar tälja olika.

/Patrik, nyfiken