Vad man behöver träna på (om ens
något inför en normal fjällvandring?) måste ju vara individuellt, så rannsaka just dina svaga länkar.
Exempel: jag som inte bär tungt (och själv också verkar bli allt lättare med åren
), har en J-rygg som aldrig krånglat, starka fötter, vrister och benmuskler - men risiga knän och andra leder - behöver säkert träna helt andra saker än du som är rejält tyngre men redan går så mycket utan att t ex dina knän verkar strejka.
Vad du nog ändå borde testa (med tanke på din vikt) är om dina knän även håller för branta nerförsbackar med full last. Får du varningssignaler då, är det inte självklart att da ska fortsätta träna just det, utan då behöver du troligen först bygga upp muskelstyrkan kring knäna på ett mer kontrollerat sätt (när det var som värst, lät min fysioterapeut mig "bara" sitta på golvet med rakt ben, stoppa in en skumrulle under låret ovanför knät, och max-spänna lårmusklerna så underbenet kom upp från golvet, i ett ökande antal 10-rep).
Du bör väl även - om du inte redan gjort det - kolla att din rygg håller för den ryggsäck och vikt du tänker bära. Gärna med så god framförhållning att du - beroende på vilken sorts problem du då upplever - hinner träna upp muskulaturen, hitta balansen, byta ryggsäck, justera in den så du kan bära det mesta på höftbältet, och/eller... lämna fler prylar hemma
.
Jag har egentligen aldrig "tränat för fjällen", men eftersom min svaga länk är just mina leder behöver jag hålla mig i hyfsad vardagsform året runt - annars kan jag varken gå eller lyfta armarna efter två veckor. Det har (hittills...) räckt gott med lugna löprundor med inslag av mikrointervaller, plus lite hemmagjord styrketräning. Men jag märker att kontinuiteten blir allt viktigare med stigande ålder. Alla längre avbrott ger ett tydligare tapp än när jag var yngre.
Styrkan och stadgan i fötter/vrister tycker jag att jag kan hålla bra vid liv genom mina vanliga löprundor (ca 3 mil/vecka), särskilt eftersom jag springer i barfotaskor och söker mig till så ojämn terräng som det nu går, när man bor i stan - i mitt fall blir det mest gräsbevuxna småbackar, men det verkar fungera.
Det som - också med stigande ålder - tycks bli alltmer av en färskvara är däremot mitt förr så pålitliga balanssinne och proprioception - alltså sådant som bl a
Larssky är inne på i sitt inlägg. Numera behöver jag ett par dagar i lite knepigare terräng för att hjärnan ska gräva fram och "koppla på" dessa förmågor (jag kan faktiskt tydligt känna ögonblicket då "påkopplingen inträffar).
De förmågorna blir lätt bortglömda i vår bekväma vardag, och konsekvenserna potentiellt större än annan "oträning", om de sviker på vandringen. Det är trots allt mer OK att behöva gå lite långsammare och/eller kortare etapper än planerat, än att vricka sig och/eller falla olyckligt första turdagen.
Men det är lätt att lägga in mycket "mikroträning" i vardagen, som håller fr a balanssinnet vid liv. Jag har rent spontant aldrig satt mig för att t ex ta på byxor, sockor eller skor, men nu går jag mer medvetet in för att göra allt sådant stående på ett ben utan stöd. Jag står enbent på en balansplatta när jag borstar tänderna och "springer balansgång" på diverse trottoarkanter, lekredskap, trädstammar och dylikt jag möter på mina löprundor.
Dansa fritt, typ afrodans, gör också gott för både balanssinnet och koordinationen.