Då var vi tillbaka sen ett par veckor.
Som tack för alla tips så bjuder jag på litet återkoppling.
Dag 1
Vi kämpade oss upp genom skogen upp till prinskullen. Gott om vatten längs stigen i skogen. Stigningen och ansträngningen var rejäl. Skulle ha behövt fler pauser, men det var extremt mycket mygg!
Vi slog läger vid den första av de två sjöarna uppe på Vallevarre.
Dag två gick vi mot Rounas.
Vi höll höjd litet för länge, så det blev en brant nedstigning till Vallebäcken.
Vi funderade på att korsa Vallebäcken ungefär där, men fortsatte på norra sidan en bit till. Med facit i hand skulle vi ha korsat det direkt. Det hade varit en mindre blockig upplevelse.
Vi tog oss utan större besvär över vattendragen i Ruonasvagge, och slog läger på sluttningen väster om Ruonas.
Dag 3 rundade vi Ruonas och fortsatte ner i Tjuoldavagge. Vadet gjordes utan problem, och vi fortsatte upp bredvid Ruonasgårsså.
Det gick inte att vada vid utloppet av Låptåvakkjavrre. Det var smalt, djupt och strömt. Vi vadade istället ett par hundra meter nedströms utan problem. Slog läger norr om sjön 1012.
Från lägerplatsen såg vi upp mot Svenonius glaciär med omnejd. Det såg ut att vara mycket snö kvar.
Dag 4 gick vi ner i Njoatsovagge. En brant nedstigning som kändes i benen, men utsikten var inte att klaga på.
På vägen ner bestämde vi oss för att vada Njoatsojåhkka söder om punkt 805. Det såg lovande ut där när vi spanade av genom kikaren. Vadet gick bra. Jag tog en felsväng och hamnade i en lokal grop som bjöd på onödigt djupt vatten. Strömmen var i stort sett obefintlig och det var inte mer än 4-5 m kvar, så jag gick över ändå. Min kamrat, som gick efter, tog ett annat spår och gick inte djupare än till knäna.
Vi gick sedan hela dalgången under dagens lopp. Tre korta regnskurar passerade. Vi såg två vandrare som kom ner från passet väster om Bulkas. Det såg brant ut, men de tog sig ner utan problem. Här såg vi också vad vi tror var fjällvråkar. Vi tog en rejäl rast på blomsterängen vid slutet av Alep Njoatsojavrre.
En älg kom betandes från väster, fick vind och sprang i oväntad panik upp för sluttningen i riktning mot sjöarna 978 och 969. Den var utom synhåll efter ett par minuter. Det tog oss betydligt längre tid att gå samma sträcka....
Vi slog läger öster om 978 (bra badsjö!).
Under kvällen tog vi beslut om att stryka Luohttolahko och Pårek.
Vi hade gjort ganska långa dagsetapper och var ganska trötta i benen. Vidare så tyckte vi som sagt att det såg snörikt ut, och vi var varken sugna på att gå upp och vända eller att ta en vilodag. Beslut togs om att ta den delen nästa år, och istället ta Tarradalen hem.
Dag 5 rundade vi den lokala och namnlösa höjden på 1000-metersnivån och gick SSV mot Darreluoppal. Det var skönt att hålla höjd. Passerade renstängslet, "vadade" några mindre vattendrag och kom så småningom fram.
Dag 6 gick vi padjelantaleden söderut.
Spång och lätt nedförslut gjorde så att vi nästan flög fram. Vi såg både älgko med kalv och en örn.
Vi nådde Såmmarlappa redan vid lunch. Där tog vi en lång rast, men fortsatte sedan söderut för att hitta en bra lägerplats. Vi hittade dock ingen bra lägerplats, och vi var inte sugna på att slå upp tältet i denna djungel. Termometern låg nu över 30+, och det var helt vindstilla. Vi gick ner till Tarrekaise och sov i stugan.
Dagen efter gick vi resten av Padjelantaleden och tog båtskjutsen till Kvikkjokk.
Båtföraren hade fått rapporter om att det faktiskt var mycket snö på Luohttolahko, så det kändes som att vi tog rätt beslut. Å andra sidan hade hon träffat folk som tyckte att det var mycket vatten och svåra vad. Jag har inte så mycket att jämföra med, men jag upplevde det inte så.
Vi gick inte riktigt den tur som vi hade tänkt oss, men det var en trevlig tur. Målet var Njoatsovagge, och den fick vi se!
Padjelantaleden från Såmmarlappa och söderut var ingen personlig höjdare. Av den anledningen så gick vi på onödigt hårt och kortade turen.
Lärdomar som jag tagit med mig hem:
*Vadning
Det går jättebra att vada med regnbyxor som man knyter runt vristerna. Jag hade med mig en tvåmetersbit Zing-it (1,75mm dynema som är knytbar) till varje ben. Jag surrade hårt precis under knuten på skosnöret. Endast vid vadet av Njoatsojåhkkå tog jag in vatten, och det var enbart för att jag gick så djupt att det kom in vatten genom fickorna på regnbyxorna.
*Dagsetapper
Våra dagsetapper var i längsta laget. Eller egentligen var det inte det, utan snarare var det ett psykiskt hinder. Man tror sig vara framme, och så upptäcker man att man måste gå en omväg p.g.a. terräng eller vatten. Det är något som man slipper när man går på led.
Jag förväntar mig vara bättre förberedd på detta nästa gång jag går oledat.
Som tack för alla tips så bjuder jag på litet återkoppling.
Dag 1
Vi kämpade oss upp genom skogen upp till prinskullen. Gott om vatten längs stigen i skogen. Stigningen och ansträngningen var rejäl. Skulle ha behövt fler pauser, men det var extremt mycket mygg!
Vi slog läger vid den första av de två sjöarna uppe på Vallevarre.
Dag två gick vi mot Rounas.
Vi höll höjd litet för länge, så det blev en brant nedstigning till Vallebäcken.
Vi funderade på att korsa Vallebäcken ungefär där, men fortsatte på norra sidan en bit till. Med facit i hand skulle vi ha korsat det direkt. Det hade varit en mindre blockig upplevelse.
Vi tog oss utan större besvär över vattendragen i Ruonasvagge, och slog läger på sluttningen väster om Ruonas.
Dag 3 rundade vi Ruonas och fortsatte ner i Tjuoldavagge. Vadet gjordes utan problem, och vi fortsatte upp bredvid Ruonasgårsså.
Det gick inte att vada vid utloppet av Låptåvakkjavrre. Det var smalt, djupt och strömt. Vi vadade istället ett par hundra meter nedströms utan problem. Slog läger norr om sjön 1012.
Från lägerplatsen såg vi upp mot Svenonius glaciär med omnejd. Det såg ut att vara mycket snö kvar.
Dag 4 gick vi ner i Njoatsovagge. En brant nedstigning som kändes i benen, men utsikten var inte att klaga på.
På vägen ner bestämde vi oss för att vada Njoatsojåhkka söder om punkt 805. Det såg lovande ut där när vi spanade av genom kikaren. Vadet gick bra. Jag tog en felsväng och hamnade i en lokal grop som bjöd på onödigt djupt vatten. Strömmen var i stort sett obefintlig och det var inte mer än 4-5 m kvar, så jag gick över ändå. Min kamrat, som gick efter, tog ett annat spår och gick inte djupare än till knäna.
Vi gick sedan hela dalgången under dagens lopp. Tre korta regnskurar passerade. Vi såg två vandrare som kom ner från passet väster om Bulkas. Det såg brant ut, men de tog sig ner utan problem. Här såg vi också vad vi tror var fjällvråkar. Vi tog en rejäl rast på blomsterängen vid slutet av Alep Njoatsojavrre.
En älg kom betandes från väster, fick vind och sprang i oväntad panik upp för sluttningen i riktning mot sjöarna 978 och 969. Den var utom synhåll efter ett par minuter. Det tog oss betydligt längre tid att gå samma sträcka....
Vi slog läger öster om 978 (bra badsjö!).
Under kvällen tog vi beslut om att stryka Luohttolahko och Pårek.
Vi hade gjort ganska långa dagsetapper och var ganska trötta i benen. Vidare så tyckte vi som sagt att det såg snörikt ut, och vi var varken sugna på att gå upp och vända eller att ta en vilodag. Beslut togs om att ta den delen nästa år, och istället ta Tarradalen hem.
Dag 5 rundade vi den lokala och namnlösa höjden på 1000-metersnivån och gick SSV mot Darreluoppal. Det var skönt att hålla höjd. Passerade renstängslet, "vadade" några mindre vattendrag och kom så småningom fram.
Dag 6 gick vi padjelantaleden söderut.
Spång och lätt nedförslut gjorde så att vi nästan flög fram. Vi såg både älgko med kalv och en örn.
Vi nådde Såmmarlappa redan vid lunch. Där tog vi en lång rast, men fortsatte sedan söderut för att hitta en bra lägerplats. Vi hittade dock ingen bra lägerplats, och vi var inte sugna på att slå upp tältet i denna djungel. Termometern låg nu över 30+, och det var helt vindstilla. Vi gick ner till Tarrekaise och sov i stugan.
Dagen efter gick vi resten av Padjelantaleden och tog båtskjutsen till Kvikkjokk.
Båtföraren hade fått rapporter om att det faktiskt var mycket snö på Luohttolahko, så det kändes som att vi tog rätt beslut. Å andra sidan hade hon träffat folk som tyckte att det var mycket vatten och svåra vad. Jag har inte så mycket att jämföra med, men jag upplevde det inte så.
Vi gick inte riktigt den tur som vi hade tänkt oss, men det var en trevlig tur. Målet var Njoatsovagge, och den fick vi se!
Padjelantaleden från Såmmarlappa och söderut var ingen personlig höjdare. Av den anledningen så gick vi på onödigt hårt och kortade turen.
Lärdomar som jag tagit med mig hem:
*Vadning
Det går jättebra att vada med regnbyxor som man knyter runt vristerna. Jag hade med mig en tvåmetersbit Zing-it (1,75mm dynema som är knytbar) till varje ben. Jag surrade hårt precis under knuten på skosnöret. Endast vid vadet av Njoatsojåhkkå tog jag in vatten, och det var enbart för att jag gick så djupt att det kom in vatten genom fickorna på regnbyxorna.
*Dagsetapper
Våra dagsetapper var i längsta laget. Eller egentligen var det inte det, utan snarare var det ett psykiskt hinder. Man tror sig vara framme, och så upptäcker man att man måste gå en omväg p.g.a. terräng eller vatten. Det är något som man slipper när man går på led.
Jag förväntar mig vara bättre förberedd på detta nästa gång jag går oledat.
