Ett retoriskt perspektiv...
Gänget åkte rakt in i en vägg av blåst, dimma och hällande regn, som föll sju dagar av sju.Tälten läckte så sovsäckarna simmade omkring. Sikten var lika med noll, temperaturen inte mycket däröver.
(...)
Veckan efter hemkomsten blev hon hängiven TVM:are och började planera för nästa vandring...
Ja, det handlar ju just om det här med att man haft en väldig otur och råkat ut för en massa ovanligt problem just den gången när man ville visa upp aktiviteten.
(...)
Men samtidigt så undrar jag om inte de där jobbiga tillfällena behövs för att man ska uppfatta de bra stunderna. Om allt är toppen hela tiden så är det ju inte toppen, då är det bara "som vanligt".
Alltså frågan är ju även om det inte rent av är så att det är de jobbiga stunderna som är själva tjusningen med fjällvandring. De där stunderna då det är så genomjävligt att det inte är möjligt att tänka på någonting annat än Här och Nu.
För mig är det faktiskt själva poängen. Fjällvandring nollställer min hjärna.
Frågan är 1) ifall det alls är möjligt att ge sig hän till dessa känslor första gångerna man är ute eller om man förgäves försöker streta emot (vilket blir kontraproduktivt). Det är på något vis en fråga om acceptans: "Jag kan inte göra något åt det. Men det blir bättre om jag går in i det." Först då når man in till själva poängen: Här och Nu. Annars missar man ju den och får bara det jobbiga. Denna form av hängivelse kräver kanske viss förtrogenhet med situationen, naturen, utrustningen, kroppen osv, som förstagångsvandraren kanske inte har.
Frågan är också 2) vad man har för förväntningar. Jag hade förberett min sambo på att det skulle vara skitjobbigt, och även på att tjusningen i det hela inte ligger i att det är "trevligt" utan i Här och Nu, som kan uppnås tack vare att det är oerhört obekvämt. Ändå förstod han inte att det faktiskt skulle vara riktigt SÅ illa.
Jag kan förstå varför dottern i den simmande sovsäcken faktiskt vill göra detta igen. Och jag är inte alls säker på att denna "bästa sida" som vi vill visa upp absolut måste utgöras av strålande solsken och lagom mycket blåst, inte om syftet är att väcka de där riktigt storslagna närmast meditativa känslorna (som lockar mig till fjällen).
Nu är jag en retorikvetare som har mottagarens perspektiv som utgångspunkt: De som inte lockas av strapatser kan vi kanske försöka övertyga med hjälp av solsken istället. Men frågan är ifall solsken någonsin kan vara lika trollbindande som den totala kontakten med Här och Nu. Jag tror inte det. Möjligtvis får vi på så vis till en trevlig tur, men jag tror att det krävs mer än "trevligt" för att bli en sådan fjällnörd som många av oss tycks vara.