Jag vill borja med att saga att jag tycker det ar kul att ni bada fatt upp ogonen for Himalaya klattring. Sedan ar det trist att ni inte sattsat pa att lara er grunderna och utvecklat era fardigheter pa ett naturligt satt. Jag skulle vilja ga sa langt som att pasta att ni delvis helt har missuppfattat poangen med att klattra i Himalaya. Att bestiga stora berg ar en lang och komplex process dar toppen ar nagot man passerar om man har tur. Alla berg har en topp. Allt annat ar olika punkter som man passerar pa vag mot toppen. Dessa punkter saknar inte betydelse men de saknar varde for den som ar pa vag mot en topp, varfor det blir vilseledande att borja tala om framgang eller bestigning nar man vander pa en av dessa punkter.
Nar jag sager att ni missuppfattat poangen med Himalaya klattring syftar jag pa att for manga av oss som sysslat med att forsoka klattra i Himalaya lange (jag var i Himalaya 1989 som 18 aring pa min forsta expedition) sa ar vagen till toppen det centrala i expeditionen. Toppen ar en fin bonus men en expedition kan vara val sa lyckad om den tur man gjort var fin, svar, ny, komplex, kravande eller nagot annat som leder till personligt utveckling. Nar jag laser vad du skriver och pa det satt du forsvarar dig sa blir jag besviken och jag misstrostar. Manga av mina vanner som klattrar i Himalaya med eller utan mig ar nagra av de absolut bast i varlden. Ingen av dessa aker for att gora en topp. De aker for att klattra en led pa ett berg och na en topp. Manga misslyckas gang pa gang inte bara med att na toppen utan viktigare de misslyckas med sina mal. For dem blir expeditionen ett satt att lara sig vad som behover for att na malet. Malet ar alltid att kara av att ta sig upp pa berget pa dess villkor, inte ens egna villkor. Manga forsoker inte bara en utan flera ganger innan de lyckas.
Jag har forstaelse for din ambition att lyckas men lat den inte forblinda dig. Glom inte vad som ar viktigt med klattringen. Det ar en resa med vanner dar man ar ett team och i det saknas det plast for ego och ambition. Om du ska lyckas i Himalaya maste du borja finna gladje i bestigningen inte i att na toppen. Jag tycker ocksa du ska frag dig sjalv hur du vill na toppen. Har du ambition att gora det av egen kraft sa maste du se till att folja spelreglerna for en alpin stil bestigning. Allt annat blir att slira pa sanningen.
Nar du forsoker saga att du gor Shish sjalv utan hjalp sa tar du inte bara aran av de Sherpas som hjalpt dig utan du devalverar vardet pa andras prestationer, de som gor turer helt enligt konstens alla regler i alpin stil.
Sedan tycker jag du ska tona ner dig (jag inser sa klart det ironiska i att detta kommer fran mig) nar du yttrar dig pa forum och i media. Du maste satta dig in i Himalaya klattringens historia och uttala dig pa ett satt som inte framstaller dig som en arrogant idiot. For jag ar ganska (inte helt) saker pa att du inte ar det. Det ar viktigt att de Sherpas som gjorde det mojligt for dig att forsoka dig pa Shishapagma far den uppskattning de fortjanar. Sluta darfor att snacka om att ni gjort allt sjalva och inte varit beroende av nagra Sherpas. Ni ska vara glada att de i strid mot sin tro ger sig upp pa dessa berg for att hjalpa er att forverkliga era drommar. Bade du och jag vet att ni fick valbehovlig hjalp av sa val Tashi som andra.
Slutligen ta till dig av kritiken, borsta inte bort den med fjantiga argument som nedan. Valdigt fa har skrivit annonymt.
”Frågan är vad folk hade skrivit om man var tvungen att ange sitt fullständiga och korrekta namn. Vågar man inte stå för vad man skriver om man går under pseudonym?”
Ladda om och forsok pa nytt men kanske pa nagot som du kanner att du kan bemastra i den stil du verkligen vill. Sank ribban och klattra pa den niva dar du har kapacitet att gora en bestigning du ar nojd med.
Man kan ju alltid hoppas på att Annelie och andra tar till sig av detta inlägg: ambition är en sak men passion är något helt annat och där spelar David med andra i en helt annan division.
För mig är denna tråd ett uttryck för två helt olika skolor (eller livssynsätt om ni så vill) och även om det finns människor som försöker hävda gråskalor hit och dit, så finns inte den gråskalan i detta sammanhang.
Jag själv då? Jag är en total nybörjare med klättringen, även om drömmen har funnits sedan jag reste till alperna för första gången (för en skidsemester med skolan) för över tjugo år sedan. Jag minns den uppenbarelse (i brist på bättre ord) jag fick första gången jag såg bergen: jag satt längst fram i bussen och såg ett disigt, kuperat landskap som sedan plötsligt gick över i en, för mig, enorm bergvägg. Jag fick då en ögonblicks uppenbarelse av en enskilds människas litenhet i relation till dessa "jättars" storlek och med vilken respekt man borde möta dem.
Den uppenbarelsen har sedan legat i bakhuvudet under alla år sedan dess, men av olika skäl, så agerade jag inte på den förän jag slutade med mitt tävlande för knappt tre år sedan och jag då började fundera på vad jag ville göra istället. Av en händelse hittade jag hemma hos min mor George Bands bok om Everest -53 och Into Thin Air samt köpte Viesturs No Shortcuts To The Top. Jag läste böckerna i den ordningen och det var Viesturs bok, med det synsätt han försöker förmedla, som "öppnade" en dörr till en värld jag visste att jag ville uppleva. Jag slukade självfallet andra böcker också och begav mig sedan till en inomhusklättervägg för en 1-timmes drop in-klättring. Efter 2,5 timmar hade fått så svullna fingrar att jag inte längre kunde greppa ordentligt...
Vid den här tidpunkten hade något gått "fel", jag hade snöat in på Seven Summits och begav mig till Aconcagua vintern -08, där jag pga sjukdom inte kom högre än Placa Francia, knappt 4200 meter. Jag kom inte ens till Placa de Mulas och även om resan i sin helhet, med upplevelser på andra ställen än bergen, var helt underbar, så var "klättringen" ett totalt misslyckande.
Sommaren -08 åkte jag så till Argentiere för två veckors alpinism med UCPA och hade maximal tur med guiderna, vädret och de turer jag fick förmånen att göra. Även om turerna inte var så avancerade klättertekniskt, så var de bitvis ganska exponerade och gav mig så otroligt mycket mer än den vecka jag var i Anderna. Det var en ny dörr som öppnades för mig och många insikter om vad för slags klättring jag egentligen vill hålla på med, för att inte tala om vilken typ av "klättring" jag INTE vill syssla med (läs "höghöjdstrekking"). Framför allt var det guiden första veckan, en Himalayaveteran 59 år ung, som jag tog starkt intryck av och som hade så mycket att berätta om sina upplevelser där.
Även om jag vet att jag aldrig kommer nå till deras nivå, så är det klättrare som Simone Moro, Denis Urubko, Inaki Ochoa, Anatoli Boukreev, mfl som jag hyser en stor beundran för och var synsätt ligger så mycket närmare det jag tycker är intressant med klättringen och som verkar ha ett stort mått av respekt för vad de vill åstadkomma.
Men samtidigt...each to his (or her) own: vill man köra "the yaktrail" och blir en lyckligare människa av det, visst, kör i vind, så länge man kommer ihåg under vilka förutsättningar man kör det racet samt visar tillbörlig respekt för de människor som gör det möjligt. Slutligen, var ärlig mot andra men också mot dig själv med vad det är du gör och varför.
Mvh Christian
PS. David Fält, tack för ett riktigt bra inlägg i debatten och Janne Corax, tack för ditt gedigna grävande och klargörande.
