Karolinerna
I mina yngre dagar läste jag gärna spökböcker, bl.a. kommer jag ihåg en bok som hette "Det spökar i Jämtland", och vill minnas det var i denna boken det var en historia om en fjällvandrare som vid dåligt väder blev tvungen att ta skydd, och övernatta i en stuga, eller vindskydd i trakterna av Blåhammaren/Sylarna.
Jag kommer inte ihåg berättelsen i detalj, men det var något sånt som att; mitt i svarta natten, med stormen ylande runt husknutarna, så hör han knackningar i husväggen, eller på dörren. Han blir naturligtvis skrämd, och kryper samman intill väggen där han ligger på en enkel brits i mörkret.
Knackningarna fortsätter emellertid, och till slut kan han inte låta bli, utan tittar upp. I det flackande skenet från en måne som ibland tittar fram mellan ovädersmolnen, ser han då ett ansikte utanför fönstret. Någon som står där och ser in - en man med en ovanlig hatt på huvudet. Han tänker att det måste vara någon annan fjällvandrare, som också behöver komma in och få skydd för ovädret, så han kliver upp och går fram till fönstret för att se närmare vad det är för en typ. Det han då får se genom fönstret, är en man i blå uniform, med ett mycket plågat och slitet uttryck i ett orakat och smutsigt ansikte.
Det slår honom inte just då vem mannen kan vara, utan han går ut för att be honom in. Men när han kommer ut, och går runt stugan, så finns det ingen där. Det enda han ser i det dämpade skenet från månen, är fjällbjörkarna som ruskas och slits av den hårda vinden. Han ropar, men ropet drunkar i vinden, och han får intet svar.
Inne i stugan igen, funderar han - skärrad och rädd - på vad? vem? varför? och kommer plötsligt ihåg varför han tyckt det varit något bekant med klädselen som mannen burit.
- Karolinerna!!!
Den blå uniformen och den karaktäristiska hatten var precis som de karolineruniformer han sett på någon illustration i någon bok som omhandlat karolinernas tragiska dödsmarch, de första dagarna på nyåret 1919, då över 3000 man blev kvar i snödrivorna på fjället från Tydalen via Stor-Erik vollen, på bägge sidor om Blåhammaren och fram till Handöl.
-----------------------------
Brrr. När jag var liten, levde jag mig väldigt bildligt in i just den där berättelsen, och har därefter alltid tyckt det är lite kusligt när jag ibland själv övernattar ensam i något avsides liggande nödkrypin - där det oftast inte finns några gardiner att dra för fönstren.
Då väntar jag bara på att få se ett ansikte som tittar in.
- En septembernatt hörde jag också knackningar, eller kanske snarere skrapningar i väggen, när jag låg ensam mitt i ödemarken. Men vågade mig i alla fall ut med ficklampan efter en stund, utan att se något.
Morgonen efter kom det förbi en liten renflock, som jag då lyckligtvis kunde lägga skulden för de mystiska ljuden på. Eller så var det mössen. Eller så var det, ...?
Ni kan ju i alla fall komma ihåg historian, ni som skall på vandring i trakterna av Blåhammaren och Sylarna;-))
