Slutvandrat?

[camoscio]

Ja, det undrade jag även i en tråd 2015, sedan mina ischiasproblem blivit akuta i Italien (hann dock med 18 dagar i perfekta förhållanden). Men jag lyckades bli kvitt besvären och fick in en god sensommartur. Och året därpå gjorde jag en av mina bästa turer, 19 dagar i Sydalperna.

2017 blev det tre turer, två i Alperna och en i Jämtland däremellan. 2018 Blev det bara 12 dagar, en felnavigering lurade mig på kanske en vecka till. Och resten av sommaren hämmades av torka, eldförbud, osv. På väg till en tur långt norrut kände jag av ngt i foten och avbröt innan jag ens satt mig på tåget.

Iår är frågan mer akut än någonsin, efter en olycka i Norge. Lyckligtvis utan nämnvärda skador, men i så oländig terräng att det blev nödvändigt med helikoptertransport. Tur i oturen, mobiltäckning, deltaljer får vara.

Jag har bokat biljetter för en tur i Alperna, men känner stor tvekan. Med åren har jag blivit väl långsam (speciellt i stenig terräng och utför) och ängslig, jag känner också av min rygg emellanåt (två buktande diskar, förslitningsskador) Och jag märker att jag har ont om riktigt fräscha idéer. Helst ville jag göra en strålande tur nu och sen lägga av helt. Men tanken på att lägga av med vandring efter 30 år och 850 vandringsdagar (i Alperna, fjällen, Pyreneerna, Skottland och Korsika), varav 405 som pensionär, känns mycket vemodig.

När jag gick i pension 2006 var jag knappt 62 år. Jag tänkte att 5 somrar till ska jag nog hålla passionen vid liv, och så länge ska min kropp hålla. Bortsett från årets avbrutna tur har det blivit 13. Om mindre än två veckor fyller jag 75.

 

[majjen]

Något tips på en Grand Finale har jag inte, men jag förstår och känner igen oron inför framtiden. Den delar jag med dig även om jag är några år yngre. Jag tänker mig framtiden som så att jag först och främst vandrar så länge jag orkar. När kroppen inte står mig bi på samma sätt så tänker jag fortsätta med att vistas där jag vill vara - utan att vandra. Även om jag älskar att vandra så är det naturen och lugnet som lockar mig mest.

Jag håller tummarna för att du ska få ytterligare upplevelser.

HåkanF

 

[MonicaKa]

Försiktig fråga: går det att tänka sig att anpassa val av turer, både terrängtyp, distanser, övernattningsalternativ mm, så går det väl att fortsätta njuta av friluftsliv, om än i annan tappning än tidigare?

Helt enkelt tillåta sig att bli lite mer bekväm, och behålla goda minnen av när fysiken och förutsättningarna var annorlunda. Ändå fortsätta vara nöjd med den nuvarande förmågan, och vårda viljan att vara ute i naturen.

Fina dagsturer, boende i eget basläger eller stuga/vandrarhem/hotell etc. Inte behöva bära med sig mer än dagspackning. Eller vandring mellan stugor/hyttor, äta på boendet.

 

[Karolina P]

Grannarna fyller 80 resp 78år i år. De har liksom du fått känna på hur det äratt vara äldre. Herren har tagit det särskilt hårt, kanske mest för att det är synen som drabbats... De fortsätter dock att vandra, fast i annan utsträckning. De har sökt sig till låglandsleder (för där upplever herren att han inte begränsas lika mycket av synen) och till basläger/stugor. I sommar har de varit 1v på Sörmlandsleden och 2v Storulvån/Gåsen/Helags. De berättar med sorg om tidigare spektaktulära vandringar men är glada över att de kan komma iväg alls. Numera känner de en trygghet i att vandra längsmed markerad led, tror orienteringsförmåga och minne sviktar likte men det är de medvetna om. Tycker det känns bra att de tar sig ut men även att de känner sina begränsningar...

Vet inte om det var så uppmuntrande inlägg men det jag försöker beskriva är att det går att ta sig ut men att man kanske måste begränsa sig lite...

 

[HasseQ]

Det är ju omöjligt att hela tiden göra något häftigare och mer annorlunda än senast, över tid. Men ofta psykologiskt svårt att förlika sig med detta. Jag tror man måste lära sig att även gilla turer som är lite enklare och lättare och inte lika häftiga som förut, men det är såklart svårt, det är alltför lätt att tänka tillbaka. Kanske hitta något nytt stuk på det hela, el nya prylar.

 

[seon]

Jag har inga som helst problem med att åldras som bergsvandrare. Lättare vandringar som tidigare inte upplevdes som spännande när man orkade med "häftigare" turer har nu blivit utmärkt intressanta. I många alpområden kan man ju ta liften upp och ner från dalen och sedan vandra utan större nivåskillnader ovanför dalen. Utsikten och miljön är ofta lika fin som den man kommer åt från mer kvalificerade vandringar.

 

[StatuFama]

Även små vidder kan vara lika fina som stora.

 

[jenny_sjoberg]

Jag ser en skillnad i hur mina föräldrar anpasade/anpassar sig till förändrade förmågor med stigande ålder.
Min mamma rapporterade emellanåt häpen "jag klarar inte längre det här...!" men hon hade länge gjort något annat istället så förmågan hade bara smugit iväg, odramatiskt.
Min pappa han sliter och kämpar för att göra allt på samma sätt som förr. Han har en gammal skada i en axel, så han har svårt att arbeta men händerna över axelhöjd. Han spikar envist i två spikar, vilar, spikar igen, vilar, spikar och blir ilsknare för var vila. Istället för att använda sin skruvdragare, som han orkar använda mycket längre tid i sträck. För att han minsann föredrar spik framför skruv. Var förlorad förmåga är en strid och en sorg

Det är en inställningsfråga uppenbart. Men att vara klarsynt nog att se att något behöver förändras är inte samma sak som att det är lätt att förändra. Försök analysera VAD som ger dig känslan av det spektakulära äventyret? Är det höjden, vidderna? Då kan liften upp kanske vara en acceptabel kompromiss. Är det den tillryggalagda distansen så är tipset om låglandsturer kanske den bästa kompromissen. Går det bättre att röra sig utan packning? Kompromissen stugvandringar utanför säsong, kanske.

Känns det surt nån gång att "här sitter jag i en immigt varm stuga o tvingas lyssna på dom där tjatiga turisternas bräkanden istället för att vara ensam i mitt tält..." så får du titta tillbaka på din analys och påminna dig om varför du gjorde det val du gjorde. Som i exemplet med min pappa, det kanske är viktigare att använda hammare och spik än att bygget blir färdigt fort. Huvudsaken är ju att man är på det klara med sina kompromisser så man slipper förlora humöret

 

[MonicaKa]

Nu är ju inte detta min tråd, men vilken fin och klok beskrivning. Ska försöka börja arbeta in den i mig själv, inför den dag den behövs.

 

[majjen]

Tack Jenny! Nu blev den här tråden viktig. Hoppas att Camoscio också hittar något här.

HåkanF

 

[KimmyA]

Om du gillar att hålla dig för dig själv och vara ute i "riktig" natur så finns det ju gott om små stugor man kan hyra billigt av olika jakt- och fiskeföreningar i Norge. Många ligger några timmars vandring från bilvägen och i fantastiskt fina omgivningar. Passar bra om man vill kombinera naturupplevelser och vandring med en riktig säng. Ofta har samma förening flera stugor i ett område så det går ju att vandra emellan dem om man föredrar det.
Ifall du nu inte gillar turistföreningens stugor (jag föredrar också att hålla mig lite på min egen kant)

Jag tror också på att hitta nya mål med vandringarna!

 

[bigfoot]

Intressanta reflektioner. Jag antar att det kommer ner till vad man har för mål med vandringen.

Personligen skulle jag hellre, när den tiden kommer, trappa ner gradvis på vandrandet. Minska på tältturerna och sikta på dagsturer eller kanske bara en förmiddagspromenad kring fjällstationen. Men det beror ju som sagt på vilka mål man har. Kanske känns dagsturer alltför futtigt för den som beträtt franska alper och norska toppar? Organiserade vandringar är också ett alternativ. Även om ansträngningen är den samma så ökar ju säkerheten med andra vandrare och guider på plats.

Min egen tröskel för "naturkänsla" är ganska låg. Jag kan komma i samma sinnesstämning på en höstpromenad längs havet som på en flerdagarstur i fjällen, men det är personligt. Med den utgångspunkten räknar jag med att förbli "vandrare" tills benen slutar funka, så länge det finns lite gräs runt knuten.