Du kan knappast anses ha skyldighet att på förhand förhöra dig om pågående jakt med markägaren. Om du däremot upptäcker jakt när du är ute är du skyldig att iakta rimlig försiktighet för att inte störa jakten.
Lagstiftning är inte så definitivt som den allmänna uppfattningen av den tycks vara. Om något är olagligt eller inte måste i princip alltid prövas från fall till fall och beror på en rad omständigheter.
Det är exempelvis felaktigt att påstå att det är olagligt att döda en person, det finns undatag även från en så självklart uppfattning.
Många tycks missa proportionalitetsprincipen. Din eventuella ansträngning för att undvika jakten måste stå i proportion till skadan du riskerar att medföra. Bara genom att röra dig genom ett område finns ju alltid risken att störa vilt/jägare men det är inte proportionerligt att gå runt ett stort skogsområde bara baserat på risken att stöta på en jägare. Däremot, om du ser en jägare som sitter på pass så bör du gå runt honom för att minska skadan då det är en mindre ansträngning och en stor risk för att du stör jakten.
Det går därmed inte sätta upp en skylt om att "jakt pågår" och kräva att allmänheten håller sig borta från området. Lika lite som allmänheten likgiltigt kan förstöra din jakt utan att visa hänsyn.
Äganderätten är inte oinskränkt, din mark är inte en ny nation utan svensk lag gäller fortfarande där och kommer påverka vad du får göra med marken på en massa olika sätt.
Även allemansrätten är inskriven i grundlagen i regeringsformen.
Vad gäller skidspår så är det sannolikt svårt att beivra någon som nyttjar spåren utan att betala för sig men det är sannolikt inget stort praktiskt problem.
Vad gäller näringsidkares nyttjande/överuntyjande av allemansrätten på annans mark finns en del om detta. Mest känt är kanske det som benämns som "Forsrännsingsmålet" (googla).
Du kan knappast kräva betalt för ett skidspår på annans mark då det först och främst skulle behöva klassas som anläggning och någon sådan får du inte upprätta på annans mark (inte ens egen utan bygglov etc).
Däremot kan du ta betalat för en organiserad skidutflykt, då avser pengarna din handledning och inte tillgången till naturen. Lika så kan du hyra ut kajaker även om du inte äger ett vatten de ska paddlas i, då avser kostnaden materialhyran och inte vattnet där det ska paddlas.
Näringsidkare som arrangerar exempelvis vandring på annans mark kan göra detta via allemansrätten. Däremot måste allemansrätten följas och hänsyn måste då tas till att större grupper ger större risk för slitage. Att överbelasta samma rutt/plats kan därför innebära att man inte följer allemansrätten vilket också blev utfallet av det så kallade forsränningsmålet. Näringsidkaren är visserligen fri att använda allemansrätten men markägaren behöver inte acceptera att väsentliga skador uppstår (ringa skador så som fotavtryck etc måste accepteras, dock inte nertrampade plantor etc). Eftersom en stor grupp och återupprepad aktivitet innebär skador kan näringsidkaren förbjudas fortsätta med aktiviteten.
Svensk lag är inte skriven i svart och vitt vilket jag är väldigt tacksam för, att allemansrätten är luddig ger visserligen att det ibland kan vara svårt att avgöra vad man får och inte får göra. Det öppnar samtidigt för tolkning som gör att en domstol kan resonera sig fram till vad som är rimligt.
Alternativet med den väldigt hårt skriven lag innebär allt som oftast kryphål då lagstiftaren inte kan förutse alla möjliga och omöjliga scenarion. Då får man hollywood-effekter där kryphål hittas för att stänga ute allmänheten eller kryphål som används för åt andra hållet och gör markägare utsatta.
Att det finns tolkningsutrymme skapar balans där en domstol kan resonera sig fram till hur det borde vara och vad som är rimligt. Så ser nästan alla lagstiftning ut även om det inte ser så ut på TV.
/Gustav
Lagstiftning är inte så definitivt som den allmänna uppfattningen av den tycks vara. Om något är olagligt eller inte måste i princip alltid prövas från fall till fall och beror på en rad omständigheter.
Det är exempelvis felaktigt att påstå att det är olagligt att döda en person, det finns undatag även från en så självklart uppfattning.
Många tycks missa proportionalitetsprincipen. Din eventuella ansträngning för att undvika jakten måste stå i proportion till skadan du riskerar att medföra. Bara genom att röra dig genom ett område finns ju alltid risken att störa vilt/jägare men det är inte proportionerligt att gå runt ett stort skogsområde bara baserat på risken att stöta på en jägare. Däremot, om du ser en jägare som sitter på pass så bör du gå runt honom för att minska skadan då det är en mindre ansträngning och en stor risk för att du stör jakten.
Det går därmed inte sätta upp en skylt om att "jakt pågår" och kräva att allmänheten håller sig borta från området. Lika lite som allmänheten likgiltigt kan förstöra din jakt utan att visa hänsyn.
Äganderätten är inte oinskränkt, din mark är inte en ny nation utan svensk lag gäller fortfarande där och kommer påverka vad du får göra med marken på en massa olika sätt.
Även allemansrätten är inskriven i grundlagen i regeringsformen.
Vad gäller skidspår så är det sannolikt svårt att beivra någon som nyttjar spåren utan att betala för sig men det är sannolikt inget stort praktiskt problem.
Vad gäller näringsidkares nyttjande/överuntyjande av allemansrätten på annans mark finns en del om detta. Mest känt är kanske det som benämns som "Forsrännsingsmålet" (googla).
Du kan knappast kräva betalt för ett skidspår på annans mark då det först och främst skulle behöva klassas som anläggning och någon sådan får du inte upprätta på annans mark (inte ens egen utan bygglov etc).
Däremot kan du ta betalat för en organiserad skidutflykt, då avser pengarna din handledning och inte tillgången till naturen. Lika så kan du hyra ut kajaker även om du inte äger ett vatten de ska paddlas i, då avser kostnaden materialhyran och inte vattnet där det ska paddlas.
Näringsidkare som arrangerar exempelvis vandring på annans mark kan göra detta via allemansrätten. Däremot måste allemansrätten följas och hänsyn måste då tas till att större grupper ger större risk för slitage. Att överbelasta samma rutt/plats kan därför innebära att man inte följer allemansrätten vilket också blev utfallet av det så kallade forsränningsmålet. Näringsidkaren är visserligen fri att använda allemansrätten men markägaren behöver inte acceptera att väsentliga skador uppstår (ringa skador så som fotavtryck etc måste accepteras, dock inte nertrampade plantor etc). Eftersom en stor grupp och återupprepad aktivitet innebär skador kan näringsidkaren förbjudas fortsätta med aktiviteten.
Svensk lag är inte skriven i svart och vitt vilket jag är väldigt tacksam för, att allemansrätten är luddig ger visserligen att det ibland kan vara svårt att avgöra vad man får och inte får göra. Det öppnar samtidigt för tolkning som gör att en domstol kan resonera sig fram till vad som är rimligt.
Alternativet med den väldigt hårt skriven lag innebär allt som oftast kryphål då lagstiftaren inte kan förutse alla möjliga och omöjliga scenarion. Då får man hollywood-effekter där kryphål hittas för att stänga ute allmänheten eller kryphål som används för åt andra hållet och gör markägare utsatta.
Att det finns tolkningsutrymme skapar balans där en domstol kan resonera sig fram till hur det borde vara och vad som är rimligt. Så ser nästan alla lagstiftning ut även om det inte ser så ut på TV.
/Gustav
