Visst har stil ett egenvärde! Men verkligheten ser nu en gång för alla ut så att stil är något subjektivt.
Det är inget specifikt just för alpinism/klättring, utan det ser vi överallt. Fotbollsfantaster har tjatat i alla tider om värdet av tråkigt-men-vinnande spel kontra underhållande spel "med hjärta" som aldrig tar laget till toppen.
Kulturen: samma sak. Finkultur/fulkultur, är balett bättre än musikal eller tvärtom?
Tja, i den mån jag är intresserad av fotboll är jag gaisare och då måste man ju verkligen tala sig varm till förmån för stilen snarare än resultaten. I så måtto håller jag förstås med dig, Men det är signifikant att du tar exempel från "publiksporter", där genomförandet faktiskt har en direkt betydelse får åskådarens grad av njutning. Alpinism är emellertid ingen publiksport.
Jag tror egentligen att "stil" är ett ganska illa valt ord därför att det implicerar någon sorts estetiskt val, att det skulle vara "snyggare" att klättra på ett visst sätt. Tja, vem tittar? Om man däremot skulle använda ett ord som "sätt" eller "metod" kanske det skulle vara lättare att diskutera vad som faktiskt är en bra bestigning. Då är det också lättare att komma fram till att metoden att klättra utan syrgas faktiskt, i viss mening, är svårare och därmed också mer, tja, respektingivande (sedan tycker jag att syrgasklättring är kass redan på den grunden att det skräpar ner, men det är liksom en annan sak).
Att säga att stil inte har egenvärde betyder inte att det är likgiltigt hur man klättrar. Det betyder bara att stil saknar egenvärde. För att vara litet konkret: Jag skulle inte gå på ett föredrag av Fredrik Sträng. Steve House går jag däremot gärna på. Det beror inte på att Steve House klättrar i snyggare stil, utan på att jag med utgångspunkt från text och film har dragit slutsatsen att Steve House har våldsamt mycket mer klokt och intressant att säga om alpinism.
Men om jag för sakens skull ändå accepterar "stil" som något med ett egenvärde som bör hållas för relevant så konstaterar jag att vi står inför åtminstone två olika scenarior som kan kräva ett ställningstagande: den egna klättringen och bedömningen av publika hjältars prestationer:
Egen klättring: Tja, det blir ju alpin stil av nödvändighet - jag har i alla fall inte råd med något annat. Men är det alpin stil att bo på rifugio natten före en bestigning av Campanile Basso? Alltså, jag försöker på allvar få det att låta larvigt. För mig är det avgörande att så långt möjligt lämna berget så som det var när jag kom till det. I övrigt skulle jag gärna ha det så bekvämt som jag har råd med. Men jag klättrar ju bara för mig själv och har mina egna mål. Någon får gärna ha en annan metod och nå andra mål och känslor, bara den gör det utan att förstöra.
Klätterhjältar: Vilka är det okej att "beundra"? Vilka är det som ska få tjäna pengar på sin klättring? Tja, det avgör ju i praktiken den breda publiken. Om ingen ens försöker informera den om de klättrare som fått klätterkollektivets "stamp of approval" kommer den aldrig till genuin förståelse. Uppskattning av finare nyanser kräver kunskap. Om klättergurus föredrar att vara tystna (och det valet är naturligtvis deras fulla rätt) kommer den okunskapen definitivt att bestå. Och i ett sådant läge är det faktiskt helt likgiltigt hur bra stil någon har haft på vilken topp som helst - det är kommer i alla fall att vara Fredrik Sträng som sitter i tv-soffan. Sveriges hela klätterkollektiv är så ekonomiskt insignifikant att det helt saknar betydelse som kommersiell faktor och då saknar svenska klättrares eventuella insikter den tyngd som betyder något. Förmodligen omsätter närmsta ICA-hall mer än hela den svenska klätterbranschen...
