När man accelererar med kraftiga drag med en vingpaddel uppstår samma två virvlar som för en plattpaddel. Detta har jag tolkat som att paddeln "stallar" (vilket skulle passa bra ihop med det faktum att acceleration inte anses vara vingpaddelns starkaste sida).
Accelerationsfasen med vingpaddeln, när man accelererar hårt på tävlingsvis är inte så energieffektiv, paddeln slirar och det är mycket arm inblandat. Att man väljer en stor paddelyta bör ju rimligtvis vara för att minska slirandet när man lägger på mycket kraft. Vid höga konstanta farter måste mer kraft investeras i varje drag och större paddelblad kan bli aktuellt. Jag skulle tro att man måste nog upp över 12 km/h innan det börjar bli motiverat med större paddelblad än de minsta, även om jag som sagt var tror att man inte nödvändigtvis tar skada av att ha onödigt stort paddelblad, det beror på hur följsam man är i sin teknik. Att paddla i lätt medsjö där glidmotståndet ökar och minskar om vartannat beroende på hur kajaken ligger i vågorna är inte så dumt för att träna upp följsamheten (eller känna av att man inte har någon... hehe - det är svårt).
Min modell av vingpaddelanvändande är att man aldrig ska slira nämnvärt med bladet, undantaget är snabba accelerationer där det är ofrånkomligt. Om man slirar i konstant fart har man antingen för liten paddelyta eller för trög kajak (kör fortare än vad kajaken är designad för). Går det för tungt så man får ont i muskler är inte lösningen mindre paddelyta så man börjar slira mer, utan en kajak som glider bättre. Kan man inte välja en kajak som glider bättre pga man inte har balansen eller av annan anledning får man sänka farten. Sen tror jag det som grundråd är vettigt att satsa på så liten paddelyta som möjligt för att hålla nere vikten, vindfånget och att skola in god teknik, samt att det sannolikt matchar kroppen bättre i den energislösande accelerationsfasen.
Detta med att aldrig slira innebär alltså att frekvensen med ett litet vingblad ska vara samma som ett stort, möjligen med en liiiten skillnad eftersom det lilla bladet sannolikt ofrånkomligt slirar något mer, men det bör vara försumbart. (Notera att egentligen är det bara att paddelbladet inte slirar som är nyckeln, frekvens kan ju skilja genom att man håller paddeln ur vattnet längre tid, tar längre paddeldrag etc.)
Dock hör jag så ofta kajakfolk som använder vingpaddlar prata om att gå ner i bladstorlek så de kan öka frekvensen att jag liksom aldrig blivit 100% säker på att min modell för hur en vingpaddel ska användas stämmer. Men 98%
, många duktiga kanotister kan ha ganska begränsad teoretisk förståelse för vad som händer i vattnet. Möjligen kan frekvensen öka av någon annan anledning än slirande.
Hursomhelst låter det väldigt fel i mina öron att designa en profil på en paddel vars syfte är att få så bra grepp som möjligt i vattnet, och sen minska ner storleken på bladet så mycket att det börjar slira igen, då har man ju liksom förstört målet man försökte uppnå i första hand... vingpaddeln är ingen flexibel slirande paddel med flera växlar, behöver man en sån är det nog grönlandspaddel som gäller.
