Njae, korrekt teknik låter lite väl självgott
. Bentramp i en lågvolymsgrönlandskajak är nog inte rimligt att begära, eller bentramp i kombination med kontakt med kajaken öht. Största svagheten med tävlingstekniken är ju att man inte har kontakt med kajaken (en fotrem är vad man får i bästa fall) vilket inte är så bra när sjön blir stökig. Men det är ju en steglös övergång från slätvattensracer-sittställningen till vingförsedda stora sittbrunnar till låga tajta grönlandskajakbrunnar.
Med utväxling antar jag att du menar grepp i vattnet. Hela idén med vingpaddeln är ju som bekant att slira mindre i vattnet, förenklat sett inte slira alls så att varje paddeltag resulterar i att endast kanot flyttas framåt, inget vatten bakåt. Med en paddel som slirar fördelar man istället kraften på att förflytta lite kanot framåt och lite vatten bakåt.
Med den slirande paddeln kan man alltså vispa på med paddeln i en högre frekvens än kajaken rör sig.
Här är man alltså inne på att man i vissa sammanhang tjänar på att låta paddeln slira så man kan dra paddeln fortare än kajaken rör sig. Att det är mindre effektivt att slira med paddeln är det nog få som bestrider.
Att säga att jag med utväxling menar grepp i vattnet är ungefär rätt, men jag menar egentligen lite mer än så. Och jag är inte långt ifrån att vilja bestrida att det är mindre effektivt med en paddel som slirar
Men låt mig förklara hur jag tänker (fast jag är rädd för att det blir långt). Jag är dock som "paddelteoretiker" mer eller mindre självlärd, så kanske jag pratar en massa dumheter här; må bättre vetande rätta mig då de skrattat färdigt åt mitt fåvistka tal.
Antag ett vanligt plattpaddelblad som drages bakåt. Det teoretiska idealet vore att paddelbladet står stilla i vattnet, och kanoten rör sig framåt. I verkligheten kommer bladet dock att röra sig en smula bakåt. Det innebär att kanotens hastighet framåt kommer att vara lite lägre en paddelbladets hastighet bakåt i förhållande till kanoten.
Vad göra om man vill paddla fortare? Man kan använda större paddelblad för att nå närmare det teoretiska idealet. Men längre än till det teoretiska idealet når man inte, så det finns en ganska betydande gräns för hur långt man kan nå med den metoden.
Man kan också öka takten; dra paddelbladet bakåt fortare. Men det finns en gräns för hur fort man kan röra sig, och redan långt innan den gränsen nås blir paddlingen ineffektiv. Såvitt jag förstått når människokroppen bäst verkningsgrad vid ca 60 "varv" (= paddeldragspar) i minuten. Hellst borde därför 60 varv/min ge en den hastighet man vill hålla största delen av tiden
Vidare kan man öka paddelns längd; det ger högre hastighet åt paddelbladet för samma hastighet på kroppsrörelsen. Längre paddel innebär, kort sagt, högre växel. Man kan emellertid inte göra paddeln hur lång som hellst, för då blir man tvungen att trycka paddelbladet väldigt djup ner i vattnet. Det slösar med energi, och ökar risken att paddeln skall dra omkull en. Eller så tvingas man låta draget gå längre ut (=> lägre paddelföring)
Här möter vi en motsättning. Vill man paddla fort vill man ju gärna använda ganska hög paddelföring, eftersom man då får mest kraft i paddeldragen. Men hög paddelföring fungerar ju bäst med kort paddel. Den som vill paddla fort i smal kanot vill allstå å ena sidan ha hög paddelföring => kort paddel, å andra sidan hög utväxling => lång paddel. Men paddeln kan ju inte vara både kort och lång samtidigt. Det är här vinpaddeln kommer in i bilden.
En vingpaddel fungerar ju lite som en fågel- eller flygplansvinge; den genererar en viss "lyftkraft" när den förs ut åt sidan. Det gör att redan paddelbladet självt i bästa fall kan röra sig lite framåt genom vatten, i stället för bakåt. Den teoretiska gräns som sattes för plattpaddeln, att den står stilla i vattnet, har således brutits! Kanoten rör sig därför lite längre framåt per paddeltag än den gör med en plattpaddel.
För att denna lyftkraft skall fortplantas via paddlaren till kanoten, måste paddlaren emellertid dra paddeln bakåt med en kraft lika stor som lyftkraften. Och det är bara för att utnyttja lyftkraften -- därtill måste man lägga till all den "vanliga" kraft som används också med plattpaddel. Paddlaren har således vunnit i väglängd, men tvingas betala genom att använda mer kraft. Vad vingpaddeln mao. gett oss är högre utväxling, utan att paddeln behöver göras längre.
Vingpaddeln är därför en bra lösning på tävlings- och motionspaddlarens problem: att nå hög utväxling trots kort paddel. För långfärdspaddling har man ju däremot ett motsatt problem. Då vill man använda lägre paddelföring, dels för att kanoten oftast är bredare, vilket gör hög paddelföring svårt, och dels för att låg paddelföring är energisnålare. Och låg paddelföring fungerar ju bäst med lite längre paddel. Samtidigt vill man ha lite lägre utväxling på sin paddel, där man paddlar med tung kanot i maklig takt. Långfärdspaddlarens problem är därför att nå
låg utväxling trots
lång paddel. Att använda vingpaddel i en sådan situation gör ju bara saken värre, inte bättre.
Min slutsats är således följande: Upplever man svårighet att nå tillräkligt hög utväxling utan att göra paddeln opraktiskt lång, använd ving. Upplever man svårighet att nå tillräkligt låg växel (dvs. ens varvtal är rejält lägre än 60) utan att göra paddeln opraktiskt kort, använd
inte ving. (Däremellan finns givetvis ett område där vingpaddel inte behövs, men inte heller gör skada.)
En paddel som inte slirar är mer effektiv i bemärkelsen "högre maxeffekt" -- förutsatt att man har kraft nog att unyttja den. Men bara då. Mest effektiv i bemärkelsen "bäst verkningsgrad" ger en paddel som ger bäst utväxlingsförhållande (dvs så man kan paddla med bra frekvens).