Inledningsvis kan man väl konstatera att alla kommentarer i såna här situationer kan bagatelliseras med att de kommer från baksätesförare och att det bara är att inse att vissa risker är förenade med en eller annan sport.
Själv håller jag på med åtminstone tre sporter där riskhantering ändå är en viktig del.
Jag tror dock att det är viktigt med många baksätesförarkommentarer och att dessa ska kunna leda till att man successivt inser och förbättrar prioritetsordingen på olika säkerhetsåtgärder.
Det behöver inte innebära att underinformerade "förståsigpåare" pekar ut eller anklagar ledare eller andra utövare som varit med om tillbud eller incidenter.
Det är klart man ska ta hänsyn, men det är naturligtvis ännu viktigare att dessa hänsyn inte innebär att man blundar för händelser och glatt kör på utan att dra lärdom av olyckor. I det här specifika fallet är det mesta andrahandsuppgifter ännu, men samtidigt är det ju heller inte så att denna tråd är en del av rättsprocessen...
Tre saker tycker jag redan är värda diskussion och uppmärksamhet:
Utöver att veta vad effektiva åtgärder på en olycksplats är det stor risk för att man underskattar ledarskapsproblemet. Jag menar inte självklart att det är själva gruppledarens beteende som är kärnfrågan, utan snarare det som ovan påstås om hur stor andel av ett sällskap som kan antas vara "able bodies" och att det t o m ofta är viktigare att arbetet görs i ordning, snarare än i rätt ordning. Att det uppstår kaos i en sån här situation, att den ursprunglige ledaren kanske hamnar i ett läge där han inte kan leda gruppen, att det finns risk att man motarbetar varandra, eller felprioriterar åtgärderna är en oerhört viktig del i det hela.
Jag kan ju minnas videoklipp som länkats i detta forum tidigare, på massplurr. Där har tack och lov händelsen framstått som dråplig, men stressen och ineffektiviteten har varit tydlig. Hamnar en större del än hälften av en grupp i plurret, övergår sannolikt händelsen i ett slags katastrofläge - kravet på effektivitet ökar samtidigt som de tekniska svårigheterna ökar. Åtgärder att ta fram runt detta är sannolikt en slags befälsordning, övningar, information och lärdomar från räddningstjänst och faktiskt troligen även militärer.
Den händelse angående att det kommit ett sjukdomsbesked/dödsbud till gruppen som föranlett någon form av ogynnsam planändring är en så länge en spekulation, men exempel på en händelse då disciplin i gruppen är väldigt viktig. Varje undantag från de normala säkerhetsrutinerna innebär en ökad fara, och denna fara minskar inte p g a argumentet för undantaget är starkt. Eftersom det ännu är spekulationer om en verklig händelse avstår jag från vidare kommentarer, men rent generellt är det viktigt att inse att de tyngsta skäl i världen för undagtag från en given säkerhetsrutin oftast inte minskar risken med undantaget. Sedan kan det hända att man är motiverad att ta en större risk ibland, och då även konsekvensenserna.
Diskussionen om hur tätt man åkt är intressant, jag antar att detta är helt outrett ännu, men kan samtidigt konstatera att jag sett många grupper (jag vet inte från vilka klubbar eller organisationer) där man åker på ett led linje (utan avbrott). Om 12-15 personer gör detta är det uppenbart att man tar en onödig risk att för många plurrar (eller vurpar pga av plötsliga andra isproblem). Motvind och "bekvämlighet" i ett sånt läge får aldrig vara skäl till att man väljer mellan säkerhet och bekvämlighet. Många åkare har mycket lång bromssträcka och att dela en grupp i mindre grupper där man kanske slip-streamar i grupper om 5 måste vara ett fullgott alternativ. Man kan fortfarande sambandsåka, men med mycket bättre möjlighet att få hejd på majoriteten innan man går genom isen. Detta är inte heller ett tekniskt problem utan snarare ett disciplinproblem.
Jag tycker att detta är frågor som trots att de förtar en del av nöjet och njutningen med åkningen är nödvändiga att diskutera. I samband med tillbud får man inte göra allt för att ta hänsyn till drabbade och anhöriga. Risken är då att man också, när dramatiken lagt sig, tar för lätt på riskerna då dessa känns abstrakta så länge allt går bra.
När jag håller på med "risksporter" är jag medveten om det och räknar även med att mina kamrater (liksom jag själv) kan göra fel - det kan jag inte lasta dem för. Jag och de är människor med de brister i psyke och fysik som det innebär. Shit happens och det ska accepteras, men samtidigt måste man ju ha klart för sig hur man BÖR göra i olika fall, och hur viktigt det är.
Jag gör vad jag kan för att inte ligga samhället till last, men om jag eller nån annan överskrider gränserna för det förståndiga finns det aldrig tid och möjlighet att utvärdera detta innan räddningsinsatsen startas.
Den som tror att det är så enkelt, är antagligen potentiellt en person överskattar sin och andras förmåga att alltid ta det rätta beslutet.
Naturligtvis är det inträffade mycket tråkigt och jag är övertygad om att alla inblandade och anhöriga behöver och förtjänar stöd och sympatier. Liknande hädelser kommer säkert även också att ske i framtiden. Med rätt stöd åt de medverkande och överlevande, och en korrekt analys av händelsen ökar möjligheterna att minska omfattningen på framtida tillbud.