Ok, här kommer ett ganska långt inlägg, ber om ursäkt för detta.
En ganska stor majoritet av de som börjar klättra idag gör det på en inomhusvägg. Fortsätter vi med Stockholm så exempel så ägs och drivs inomhusväggarna av kommersiella företag. Vi klättrare är kunder som betalar för en produkt eller tjänst. Vi förväntar oss att produkten/tjänsten lever upp till våra krav, dvs att leverantören ser till att vi får det vi betalar för. Vi förväntar oss säkra leder, roliga leder, leder i olika grader och lutning, att lederna byts ut kontinuerligt, att duscharna fungerar och att omklädningsrummen är fräscha osv.
Men vem är det som är denna leverantör utomhus, där klättringen är gratis?
Är det:
1. Naturen?
2. Förstabestigarna?
3. Den/de lokala klubben/-arna?
4. Klätterförbundet?
5. Kommunerna?
6. Staten?
7. Någon annan?
Och vilka krav eller förväntningar kan vi ha på den som vi anser är leverantören?
I listan ovan kan vi konstatera att dessa krav och förväntningar troligtvis ökar ju längre ner i listan vi kommer. Historiskt sett har klättringen (även den i Stockholm) präglats av nr 1 och gör så fortfarande på en mängd klippor. När bultarna gjorde sitt intåg på 80-talet började det hända lite saker. Då kunde man man som klättrare helt plötsligt, lite i smyg sådär, bli förbannad på en förstabestigare om denne bultat lite glest. Men det var väl egentligen bara att svälja och försöka ta mod till sig eller backa av. All klättring på klippa rubricerades som klippklättring kort och gott, oftast fick man lägga sina egna säkringar, ibland satt det någon bult här och var. Sedan öppnades allt svårare leder, där de naturliga säkringsmöjligheterna blev allt färre, vilket ledde till ett ökat antal bultar i de högre graderna. Idag har vi en generation som ser bultsäkrad klättring som en stil i sig. Man lär sig (i de flesta fall) att klättra på inomhusväggen och vill att steget från inomhusväggen till utomhusklättring ska vara så litet som möjligt.
Vi har nu i Stockholm också en bultkommitté som, till skillnad från hur den tidigare kommittén jobbade (de bytte bara dåliga bultar rakt av), också tagit på sig ett större ansvar genom att se till att öka antalet bultar på befintliga leder. Då kan vi lugnt konstatera att vi så smått har tagit steget in i punkt 3 ovan, det märker vi ju mer och mer, t ex i forumtrådar här.
Vi vill gärna tro att den här frågan bara handlar om säkerhet. Vi vill kunna klättra säkert, därför vill vi ha bultar. Vi vill låta nybörjare klättra säkert, därför ska vi bulta fler lättare leder. Men låt oss vara ärliga och konstatera att det i grund och botten handlar om att vi vill klättra EN VISS GRAD, helst så nära vår fysiska förmåga som möjligt, på ett säkert och tryggt sätt. Vi lär oss väldigt snabbt på inomhusväggen hur graderingssystemet funkar och vi blir snabbt tekniskt duktiga. Även totala nybörjare börjar snabbt titta på graderna på inomhusväggen för att kunna konstatera att leden de just gjort på topprep var lite svårare än den förra. Och den grad man lyckats bemästra på inomhusväggen vill man ju klara av utomhus sen också. Det handlar alltså om GRADEN och för att nå den graden så märker vi att det går lättare om lederna är så tillrättalagda som möjligt.
Ovanpå det här med graden kommer också det faktum att en klättrare som kommer från inomhusvägen till utomhus ganska snart också får lära sig att om man inte leder så kan man inte säga att man har "gjort" leden. Jag törs lova att för de flesta är detta den främsta anledningen till att leda, bakgrunden till konceptet är det säkert allt färre som känner till. Det är kort och gott en diffus "regel" som vi lär oss att rätta oss efter. Och även om det tillför en extra mental dimension att leda så blir vi gladare ju tätare bultarna sitter.
Utifrån resonemanget ovan kan vi konstatera att bultarna ger oss en möjlighet att snabbare och enklare nå den GRAD vi strävar efter. Vi är uppfostrade till att vara duktiga individer och en högre svårighetsgrad blir ett enkelt mått som låter oss klappa oss själva på axeln och säga "bra jobbat, vad duktig du är".
Om klättringen utomhus i första hand handlade om säkerhet så finns det ju flera andra alternativ att ta till, där två av de mest uppenbara är:
1. Gå ner i graderna
2. Klättra topprep
Alternativ 1 vill vi inte ägna oss åt för då känner vi oss inte duktiga nog.
Alternativ 2 vill vi inte ägna oss åt för att vi lärt oss att då kan vi inte säga att vi har gjort leden, det vill säga, då har vi heller inte varit duktiga nog.
Nu kan det ju låta som att jag kastar sten här. Men jag sitter själv i glashuset (läs luftslottet). När jag åker ut till Örnberget idag så är det ju i grund och botten för att det blir lättare för mig att kliva upp i graderna. Där har jag några projekt som jag jobbar på. Jag har projekt i samma grad på en tradklippa i Stockholm också, men vet ju innerst inne att jag sannolikt kommer att realisera mitt projekt på Örnberget lite snabbare. Och gradjägaren i mig blir ju glad när jag ser att en led som tidigare var ganska glest bultad nu förstärkts med ett antal blänkande metallbitar. Så att påstå att jag då letar efter den extra mentala dimensionen i att leda känns ju alltmer ihåligt. Det är graden jag vill åt.
Och mina erfarenheter från drygt 20 års klättring säger mig att det det i grund och botten är ganska fattigt. Men idag klipper jag bult ändå. Jag vill ju vara en duktig pojke.