Nödsändare, bra eller dåligt?

[Sauvakavelija]

Garmin gpsmap 67i, gps och satellitkommunikationsenhet, verkar vara bra, man kan lämna mobilen hemma. Lång batteritid, man kan lämna också powerbanken hemma. Kan skicka sms till frun som således behöver inte oroa sig när man solovandrar. Gps kan också vara bra för orientering i dimma.

 

[oldtimer]

Med GPS-tracker avser jag en pryl som används för att spåra objekt i realtid. De har normalt en GPS mottagare och sedan uppkoppling över mobilnätet för att meddela var objektet finns.

Se t.ex:
https://www.elgiganten.se/magazine/telekom/gps/guide-bluetooth-eller-gps-tracker

För mig är GPS-tracker ett etablerat marknadssegment. De används för att spåra katter, hundar, bilar eller andra saker som man vill ha koll på. Som tidigare nämnts -- i princip alla produkter i detta segment har GPS mottagare och mobilsändare/mottagare inbyggda i en mindre enhet. Det rör sig inte om mobiltelefoner eller andra prylar med GPS mottagare. I alla fall inte för mig.

Ok, nu är jag med. Det visste jag ju egentligen, men eftersom de knappast har med den här aktuella frågeställningen att göra så ...........

 

[joanna]

Ja en fråga: Känner du att möjligheten att kalla på hjälp påverkar hur du planerar och genomför en vandring? Och hur du upplever den? (...)

Kort svar: nej på bägge.

Lååångt svar:
...men det kan bero på att jag inte (som du gjorde?) skickar uppdateringar av min position till någon. Eller för den delen använder den lilla prylen till någon kommunikation ö h t (utom såklart i det potentiella katastrofläge som hittills inte inträffat).

Tvärtom är familjen tillsagd på skarpen att de inte ska förvänta sig någon kontakt (jag begick för länge sen misstaget att lova höra av mig från en fjällstation jag tänkt passera, och gör aldrig om det...). Skillnaden mot förr är bara att de vet att jag vid behov kan kalla på hjälp, men den skillnaden är dramatisk ur deras synvinkel - och därmed mycket värd också för mig. Ett par av dem har onödigt livlig fantasi; särskilt mina barns fader, som både har lite vaga föreställningar om vad jag egentligen sysslar med därute, och dessutom gärna projicerar sin egen höjdskräck på det hela .

Jag skaffade alltså till slut en InReach främst för att slippa oroa mig för att mina anhöriga ska oroa sig. Nu slipper jag ge dem förplanerade ruttbeskrivningar, som jag ändå varken kan eller har lust med att hålla mig till i ledlös terräng. Så min frihet att improvisera, lyda spontana infall, besluta efter väder, vind eller en plötslig anblick av en lockande topp, och alltså verkligen "vara i nuet" - har tvärtom ökat. Eller tja, jag tog mig väl den friheten innan också, men på bekostnad av mina anhörigas oro.

Den lilla grunkan hänger på axelremmen och är normalt sett totalt bortglömd. Men jag är inte principiellt teknikfientlig (tvärtom) och tackar inte nej till användbara finesser vid behov. På en tre veckors vandring längs (ungefär) HRP användes den faktiskt en gång till att dubbelkolla min position i en total whiteout i brant terräng, och två gånger för att kolla väderprognosen när det såg lite tveksamt ut.

Och självklart är det inget fel eller "upplevelse-störande" med själva grundsyftet: att kunna få hjälp i ett verkligt nödläge. Jag känner inte att vetskapen om den möjligheten påverkar mitt beteende och/eller mina riskkalkyler. Kan inte se någon skillnad på detta och på att man bär med sig annan nödutrustning (t ex vissa sjukvårdsgrejer) som man hoppas aldrig behöva använda.
Kanske för att jag inte är den sortens person som får kickar av risken i sig, eller som Hasse beskriver det - "känner mig som en king" om jag gjort något farligt. Det är inte därför jag är därute. Det är inte ens därför jag har klättrat. Det är liksom tvärtom - jag tar absolut en hel del (kalkylerade) risker, men bara när jag tycker att de är värda att ta. T ex för att uppleva något som inte kan upplevas annars. Men jag upplever ju inte mindre under en toppbestigning, om jag har en nödfilt i benfickan, eller en nödsändare på axelremmen.

PS
Om bara en liten del av alla ensamvandrares anhöriga är funtade som mina, så tror jag dessutom att vetskapen om att vederbörande kan larma vid behov minskar antalet onödiga larm och räddningspådrag.

 

[maswan1]

Jag håller med där lite, att känna sig mer eller mindre bunden till en färdplan är ett betydligt större ingrepp i min vandringsupplevelse än att bära en nödsändare.

 

[pooll]

Vi kan konstatera att teknikföretagen äger oss människor, och våra behov skapas av dem. Bra eller dåligt kan man diskutera, men bara insikten att så är fallet gör mig tveksam och misstänksam till de flesta tekniska säkerhetsprylar.

 

[Celeste_26]

Vi kan konstatera att teknikföretagen äger oss människor, och våra behov skapas av dem.

Så det är i själva verket Garmin som tutat i mig att det är en god idé att kunna kalla på hjälp när olyckan är framme där ingen annan människa synts till på tre dagar?

En riktigt fri människa, det är alltså bara den som klarar att åla sig fram i blockterräng ett par mil med bruten fot.

 

[pooll]

Så det är i själva verket Garmin som tutat i mig att det är en god idé att kunna kalla på hjälp när olyckan är framme där ingen annan människa synts till på tre dagar?

En riktigt fri människa, det är alltså bara den som klarar att åla sig fram i blockterräng ett par mil med bruten fot.

Ja du kan nog vara ägd om du ofta tänker tankar som "tänk om det händer".

Det är ju ett typiskt tecken på att man påverkats av reklam och olika försäkringar.

 

[-Fredrik-]

Tycker väl snarare att teknikföretagen tillslut har kommit med tillräckligt billiga dingsar för folk flest for ett behöv som alltid har varit en fördel och som större och "viktigare" expeditioner har använt sig av under lång tid.

Satellittelefoner har väl varit standard länge i Himalaya tex.

 

[seasteel]

Ja du kan nog vara ägd om du ofta tänker tankar som "tänk om det händer".

Det är ju ett typiskt tecken på att man påverkats av reklam och olika försäkringar.

För någon som är född med två vänsterfötter så handlar det inte om "tänk OM det händer". För mig handlar det bara om "NÄR det händer". För händer, det gör det, hur riskmedveten och försiktig jag än är....

 

[-Fredrik-]

Ja du kan nog vara ägd om du ofta tänker tankar som "tänk om det händer".

Det är ju ett typiskt tecken på att man påverkats av reklam och olika försäkringar.

Tycker väl inte man varken behöver vara ägd eller ha livlig fantasi om man tänker att man kan ramla och skada sig i brant blockterräng tex.

Men folk går olika typer turer så den faktiska risken varierar.

 

[thureb]

Hundpejl behöver inte nätkontakt med mobilmast. T ex https://www.garmin.com/sv-SE/c/outd...9yT2NA4YIbRfe2RgjytHOGhvTI3iGKERoC0ggQAvD_BwE

Men förstår din poäng dvs du menar att positionen vidarebefordras till en hemsida eller mailas.

Thure

 

[Malmstroem]

Hälften av de pejlhalsband som finns på länken ovan använder mobilnätet...

Om du skulle vandra i ett område där det finns mobiltäckning så skulle en GPS-tracker fungera som säkerhetsdetalj. Då kan dina anhöriga se var du är, och om en olycka inträffar där du t.ex. förlorar medvetandet kan de med hjälp av signalen från GPS-trackern hitta dig. Det är inte en helt orimlig koppling till denna tråd. GPS-trackers används t.ex. för att hålla reda på hundar, katter och av en del även på barn.

I Sarek eller andra områden där mobiltäckning saknas är det däremot en GPS-tracker inte någon bra säkerhetsdetalj.