Nödsändare, bra eller dåligt?

[Still Alive]

Tiderna förändras.
Generellt har Mobiler, Internet, Appar, assistansförsäkringar, AI program, GPS och liknande gör att man inte behöver ha kunskapen i kroppen på samma sätt längre som man tidigare var tvungen till.
I alla fall inte så länge det finns täckning och ström i batterierna, risken är naturligtvis att det blir kunskapstapp inom vissa områden.

Ser man till exempel bara på en sådan sak som att navigera så känns det som kunskapen att använda karta och kompass behärskas av långt i från alla som man möter i fjällen, man köper helt enkelt en GPS eller laddar ner en app till mobilen i stället.
Det funkar ju som sagt till batteriet tar slut, fast det är väl kanske då man trycker på sin inreach ?

Kunskap går förlorad, men annan kunskap kommer istället. Hur många kan orientera utan karta och kompass. Under nästan hela mänsklighetens historia har man gjort det. Hur många människor idag kan göra upp eld med friktionsmetoden, den eldstartarmetod som människan var hänvisad till under allra största delen av sin historia. Jag tror dock att bakåtsträvare, teknofober och nostalgiker har funnits i alla tider.

 

[Celeste_26]

Misstänker att mobilberoende kan vara en inkörsport till nödsändare, att känna sig beroende av dem. Jag tycker mobilberoendet hos unga och en del medelålders är en sorglig sak.

Det här är en märklig tankefigur. Vi är nog många som kan vittna om, och uppskattar, känslan av isolering och ett lugn som infinner sig på turen när mobilsignalen försvinner. Sambandet mellan mobilberoende och nödsändare är hittepå.

Vidare: "Ser ni någon fördel med att nya generationer får ärva tidigare generationers förmåga att klara sig själva en tid genom att exempelvis gå i fjällen utan nödsändare?"

Frågan utgår från ett felaktigt påstående, men svaret är ändå nej. Det var inte så att "man klarade sig själva". Folk dog när de hamnade i nöd utan möjlighet att kalla på hjälp.

Som seglare är jag lite undrande inför den reaktionära/snobbistiska attityden vi ser i den här tråden. Jag har varit såpass länge på sjön att jag behärskar deviering av kompass, död räkning och radiopejling. Idag är kartplottern med GPS min vän och vägvisare, men jag känner inte till någon gammal sjöbjörn som drömmer sig tillbaka till sin sextant och gnäller på ungdomens bristande kunskaper om astronomisk navigation.

 

[pooll]

I skärgården finns det alltid mobiltäckning, iaf så långt ut jag varit med kajaken. har aldrig varit utan täckning. Minns att jag låg långt ut på sista ön före öppet hav och streamade fotbolls-vm en gång. Gick kanon.

navigering sköts alltid med karta och kompass med kajaken. GPS kan man ju ta fram om man tappat bort sig.

Problemet med nödsändaren i fjällen är inte sändaren i sig, utan att den kan, och används för icka-akuta situationer som inte är nöd. Den ska inte användas för helikoptertaxi. Så länge de inte kan verifiera med röstsamtal, så kommer den risken alltid finnas att de åker ut till nån med skoskav, eller en "simulant" som de uttryckte det själva. Det blir en dyr framköringsavgift även om de nekar personen skjuts sen.

 

[Totteman]

Hur ofta är det onödiga larm?

 

[-Fredrik-]

Man kan ju räkna på total kostnaden när man räknar med onödiga alarm och undvikna stora räddningar som innehåller letning.

Tror man får rätt många hämtningar av skoskav för en stor letaktion.

Men jag ser inte poängen med att ha som premiss att det viktigaste är att onödiga fjällräddningar ska undvikas helt och att man då ska vara emot allt som kan teoretiskt kan medföra sådana.

En paddlare med mobiltelefon kan ju bara ljuga om han har fått blöta fötter och vill åka båt tillbaka.

 

[Totteman]

Sambandet mellan mobilberoende och nödsändare är hittepå.

Vidare: "Ser ni någon fördel med att nya generationer får ärva tidigare generationers förmåga att klara sig själva en tid genom att exempelvis gå i fjällen utan nödsändare?"

Frågan utgår från ett felaktigt påstående, men svaret är ändå nej. Det var inte så att "man klarade sig själva". Folk dog när de hamnade i nöd utan möjlighet att kalla på hjälp.

Exakt!
Väl skrivet!

 

[GustavOh]

Det här är en märklig tankefigur. Vi är nog många som kan vittna om, och uppskattar, känslan av isolering och ett lugn som infinner sig på turen när mobilsignalen försvinner. Sambandet mellan mobilberoende och nödsändare är hittepå.

Anledningen att jag startade den här tråden var faktiskt att jag själv upplevde en förändrad känsla (obs, just min subjektiva känsla) på fjället när jag för första gången hade en inreach med mig.
Jag var inte längre helt avskuren från omvärlden.
Känslan hade inget med risk eller räddning att göra utan just att premisserna hade ändrats. Vid alla tidigare fjällturer, solo eller i sällskap har de mentala förutsättnignarna varit att jag/vi var helt avskurna från all kommunikation. Vad som helst kunde hända i resten av världen. Stort som smått. Det fanns ingen realistisk möjlighet att berätta något för mig.

Min InReach är förvisso främst för nödsituationer, men möjligheten till annan kommunikation finns där hängande på ryggsäcksremmen. Om jag avstår från ett kärleksmeddelande hem när jag känner mig ensam på kvällen så är det plötsligt ett aktivt beslut av mig, inte en nödvändighet. Vilka nyheter hemifrån eller från stora världen som når mig är på samma sätt ett aktivt beslut från min familj. Skulle exempelvis något hända mina föräldrar skulle min fru behöva ta ställning till om hon skulle berätta det för mig direkt eller vänta tills jag var hemma. Ett val hon tidigare inte skulle behöva göra (eftrersom det bara fanns alternativet att vänta)

Mobilberoende? Nej, kanke inte. Men en skillnad i upplevelsen. Definitvt. För mig iallafall.
Jag väljer ändå att ha sändaren med. Fördelarna överväger. Men något går förlorat.

 

[Gamla_Sverige]

Still Alive: Svar på din första fråga i inlägg # 358: Jag vet inte var jag använt uttrycket ”moderna saker” som du skriver. Jag skrev om ”teknik” och förklarade det.

Jag menar vidare att man ska känna att man kan vandra med saker vi haft i alla tider som kläder och mat. Mitt budskap i tråden är att yngre inte ska känna sig beroende av nödsändare för enkel fjällvandring (eller ständig uppkoppling om man går utanför tråden). Det är det psykologiska beroendet av den tryggheten jag pratar om. Min önskan är att folk i allmänhet ska bevara förmågan att känna sig bekväma även utan nödsändare.

Jag har svarat flitigt på dina frågor. Om du vill kan du svara på mina i inlägg # 363.

 

[Gamla_Sverige]

Celleste_26: Det är en misstanke att mobilberoende kan vara inkörsport till tyngre saker som nödsändare. Jag påstår inte att det är så. Saken får gärna undersökas.

Jag tackar för ditt svar på min fråga.
För att förklara hur jag tänker kring min fråga: Det är bra att ha modet att acceptera den ytterst lilla risken att dö vid vanlig fjällvandring. Modet har ett värde i sig som är användbart i andra situationer.

Lite utanför ämnet: Du skriver om att använda GPS på sjön. Min tanke där är att man ska känna sig bekväm att navigera utan GPS.

 

[joanna]

(...)
Problemet med nödsändaren i fjällen är inte sändaren i sig, utan att den kan, och används för icka-akuta situationer som inte är nöd. Den ska inte användas för helikoptertaxi. Så länge de inte kan verifiera med röstsamtal, så kommer den risken alltid finnas att de åker ut till nån med skoskav, eller en "simulant" som de uttryckte det själva. Det blir en dyr framköringsavgift även om de nekar personen skjuts sen.

...och du är helt säker på att den merkostnaden inte med råge uppvägs av att helikoptern då kan flyga rakt på den nödsända positionen, i stället för att få leta runt över stora områden? Plus att en tidigare insats i många fall förebygger allvarligare = mer kostsamma skador?

Du låter så tvärsäker att man önskar se dina belägg för att den här ekvationen ändå går på minus för skattebetalarna.

Jag är inte lika tvärsäker; det enda jag vet är att mina erfarna vänner i den anrika räddningskåren i Tatra berättar att nödsändare spar både pengar, tid och liv (de räddades och deras egna). De önskar inget högre än att så många som möjligt skaffar någon sådan; en med tvåvägskommunikation typ InReach är ju bäst, men redan envägssändare säger de underlättar och effektiviserar deras arbete. Och då handlar det ändå om ett visserligen högalpint, men jämfört med skandinaviska fjäll pyttelitet sökområde, dessutom delvis/fläckvis med mobiltäckning. Vinsten borde rimligen vara större häruppe.

Deras statistiska underlag är massivt, med tanke på hur länge de hållit på och hur många (för många...) mer och mindre erfarna individer som prompt ska upp i dessa berg. Det handlar inte som här om ett fåtal nödanrop per år, utan om tresiffriga antal bara under sommarmånaderna. De har inte noterat någon ökning av okynneslarm i och med nödsändarnas uppdykande (eller tidigare den särskilda mobil-appens, där det finns täckning).

Jag är just hemkommen därifrån och frågade särskilt om allt detta med bl a denna tråd i åtanke.

***
On Topic
Att jag sen personligen (för att återkomma till TS egentliga frågor) ställer mig helt oförstående till tanken om att en nödsändare i packningen på något mystiskt sätt skulle skapa ett "beroende" hos mig, är en annan sak. Den används ju lika "mycket" som den nödfilt jag brukar ha i en benficka - dvs (normalt och förhoppningsvis) inte alls. Den ligger bortglömd i en axelremsficka och påverkar varken min vandringsupplevelse eller mina riskbedömningar - jag vill ju, oavsett ev. nödsändare, varken bryta nacken vid fall utför ett stup eller spolas iväg i ett misslyckat vad.

Jag är gammal nog att ha hunnit vandra mycket, ensamt, ledlöst, i rätt teknisk terräng och rätt skumma länder, långt före den digitala tiden, så jag anser mig kunna jämföra både mitt beteende och min upplevelse. Sändarens huvudsakliga uppgift är att den minskar mina anhörigas oro (och risken för ev. onödiga larm), och ökar min frihet att strunta i förutbestämda rutter, men i praktiken gjorde jag det lika mycket ändå utan den. Fast då som sagt på bekostnad av mina anhörigas känslor. Och en dyrare SAR-insats, om det nu hade hänt mig något (det har det inte).

Fast sådant mer personligt har jag redan beskrivit och motiverat utförligt, och tänker inte upprepa mig; den intresserade kan ju söka på mina inlägg i tråden.

 

[joanna]

Anledningen att jag startade den här tråden var faktiskt att jag själv upplevde en förändrad känsla (obs, just min subjektiva känsla) på fjället när jag för första gången hade en inreach med mig.
Jag var inte längre helt avskuren från omvärlden.
Känslan hade inget med risk eller räddning att göra utan just att premisserna hade ändrats. Vid alla tidigare fjällturer, solo eller i sällskap har de mentala förutsättnignarna varit att jag/vi var helt avskurna från all kommunikation. Vad som helst kunde hända i resten av världen. Stort som smått. Det fanns ingen realistisk möjlighet att berätta något för mig.

Min InReach är förvisso främst för nödsituationer, men möjligheten till annan kommunikation finns där hängande på ryggsäcksremmen. Om jag avstår från ett kärleksmeddelande hem när jag känner mig ensam på kvällen så är det plötsligt ett aktivt beslut av mig, inte en nödvändighet. Vilka nyheter hemifrån eller från stora världen som når mig är på samma sätt ett aktivt beslut från min familj. Skulle exempelvis något hända mina föräldrar skulle min fru behöva ta ställning till om hon skulle berätta det för mig direkt eller vänta tills jag var hemma. Ett val hon tidigare inte skulle behöva göra (eftrersom det bara fanns alternativet att vänta)

Mobilberoende? Nej, kanke inte. Men en skillnad i upplevelsen. Definitvt. För mig iallafall.
Jag väljer ändå att ha sändaren med. Fördelarna överväger. Men något går förlorat.

Förstår hur du menar, men är inte detta (också) ett aktivt val för den vandrande parten? Eller rättare sagt en ömsesidig pakt. Min egen Inreach är normalt helt "död", just för att det är ett av syftena med att jag ger mig av; och det vet både jag och familjen om. Men visst kräver det ett aktivt förhandsbeslut under ömsesidigt samförstånd.

Fast jag kan inte se någon principiell skillnad mot de lika aktiva besluten jag gör, när jag gör mig anträffbar resp. oanträffbar i stan.

Det är inte svartvitt i något av fallen. Två särskilt sårbara närstående personer får t ex lov att kontakta mig oavsett tiden på dygnet; alla övriga samtal, meddelanden etc är blockade när jag vill sova, eller vara okontaktbar av andra skäl.

Liknande aktiva val/inställningar kan jag ju vid behov göra när jag är ute. Är det något känsligt/labilt läge hos/för någon närstående som gör att jag vill/bör vara nåbar, så ger jag mig förmodligen ändå inte av på tre veckor. I gränsfall kanske bara till platser med åtminstone tidvis mobiltäckning och snabba hemresevägar, om det verkligen blir kris.

Men det är inte normaltillståndet, som fortfarande är att "dra ur sladden". Och då glömmer jag allt vad mobiltelefoner och nödsändare heter.

 

[pooll]

Hur ofta är det onödiga larm?

Ring och fråga