Nödsändare, bra eller dåligt?

[Still Alive]

Still Alive: Svar på din första fråga i inlägg # 358: Jag vet inte var jag använt uttrycket ”moderna saker” som du skriver. Jag skrev om ”teknik” och förklarade det.

Jag menar vidare att man ska känna att man kan vandra med saker vi haft i alla tider som kläder och mat. Mitt budskap i tråden är att yngre inte ska känna sig beroende av nödsändare för enkel fjällvandring (eller ständig uppkoppling om man går utanför tråden). Det är det psykologiska beroendet av den tryggheten jag pratar om. Min önskan är att folk i allmänhet ska bevara förmågan att känna sig bekväma även utan nödsändare.

Jag har svarat flitigt på dina frågor. Om du vill kan du svara på mina i inlägg # 363.

Så vandra med kompass går bort för dig? Kompasser har inte alltid funnits.

 

[pooll]

Oavsett ålder och erfarenhet så hjälper en nödsändare om man skadar sig och behöver hjälp.

Har du glömt killen för ett par veckor sen som dog även fast han larmade? Han kanske trodde att det var en garanti, men icke sa nicke. Är det skitväder eller andra larm som prioriteras så dröjer det. Farligt det där att ev vaggas in i nån typ av säkerhet. Speciellt för unga som kanske inte har den erfarenheten av hur saker och ting fungerar och att vädret, andra larm, personalbrist m.m. kan försena hjälpen.

 

[Still Alive]

Anledningen att jag startade den här tråden var faktiskt att jag själv upplevde en förändrad känsla (obs, just min subjektiva känsla) på fjället när jag för första gången hade en inreach med mig.
Jag var inte längre helt avskuren från omvärlden.
Känslan hade inget med risk eller räddning att göra utan just att premisserna hade ändrats. Vid alla tidigare fjällturer, solo eller i sällskap har de mentala förutsättnignarna varit att jag/vi var helt avskurna från all kommunikation. Vad som helst kunde hända i resten av världen. Stort som smått. Det fanns ingen realistisk möjlighet att berätta något för mig.

Min InReach är förvisso främst för nödsituationer, men möjligheten till annan kommunikation finns där hängande på ryggsäcksremmen. Om jag avstår från ett kärleksmeddelande hem när jag känner mig ensam på kvällen så är det plötsligt ett aktivt beslut av mig, inte en nödvändighet. Vilka nyheter hemifrån eller från stora världen som når mig är på samma sätt ett aktivt beslut från min familj. Skulle exempelvis något hända mina föräldrar skulle min fru behöva ta ställning till om hon skulle berätta det för mig direkt eller vänta tills jag var hemma. Ett val hon tidigare inte skulle behöva göra (eftrersom det bara fanns alternativet att vänta)

Mobilberoende? Nej, kanke inte. Men en skillnad i upplevelsen. Definitvt. För mig iallafall.
Jag väljer ändå att ha sändaren med. Fördelarna överväger. Men något går förlorat.

Mycket intressant. Jag undrar varför du skaffade en Inreach. Om du köpt en nödsändare med endast envägskommunikation hade du fortfarande kunnat ha "avskuren från omvärlden "-känslan. Jag antar att du ser vissa fördelar med just möjligheten till tvåvägskommunikation, men berätta gärna hur du tänker.

 

[Totteman]

Har du glömt killen för ett par veckor sen som dog även fast han larmade? Han kanske trodde att det var en garanti, men icke sa nicke. Är det skitväder eller andra larm som prioriteras så dröjer det. Farligt det där att ev vaggas in i nån typ av säkerhet. Speciellt för unga som kanske inte har den erfarenheten av hur saker och ting fungerar och att vädret, andra larm, personalbrist m.m. kan försena hjälpen.

Men hallå!
Räddningen hade också dåligt väder.
Jag har inte glömt.

Jag tror att du skriver för att provocera.

Ha en fin dag.

 

[pooll]

Men hallå!
Räddningen hade också dåligt väder.
Jag har inte glömt.

Jag tror att du skriver för att provocera.

Ha en fin dag.

Och vad var det jag skrev?

Tyvärr kan jag inte önska det samma.

 

[Celeste_26]

För att förklara hur jag tänker kring min fråga: Det är bra att ha modet att acceptera den ytterst lilla risken att dö vid vanlig fjällvandring. Modet har ett värde i sig som är användbart i andra situationer.

Lite utanför ämnet: Du skriver om att använda GPS på sjön. Min tanke där är att man ska känna sig bekväm att navigera utan GPS.

Stämmer att alla bör vara medvetna om riskerna och att lära sig bedöma dem. Dagens samhälle handlar ibland om att riskminimera in absurdum och att vi blir rädda för fel saker. Tänker t ex på hur barn ska skyddas från allt som luktar fara med följden att de inte lär sig vad som annars kommer naturligt genom lek och kan få dålig motorik.

Jag vadar ensam och kliver över blockfält långt utanför lederna. Kalla det mod om du vill. Men genom att utsätta sig för de situationerna blir riskerna en mer konkret än filosofisk fråga, de kräver din uppmärksamhet och beredskap.

Vi är troligen ense om att det är att ta onödiga risker att ge sig ut med dålig utrustning. Diskussionen handlar då om vad som ingår i god utrustning. För mig är nödsändaren självklar på en tur långt ut i spenaten men jag förstår om andra inte ser det så. Den respekten är tyvärr inte ömsedig - här har bland annat hävdats att produkten utgår från skapade behov - som att jag blivit blåst av Garmins marknadsföring. En bedrövligt låg nivå.

TS Gustav vittnar om (#379) en förändrad känsla när han bär med sig en InReach. Det känner jag inte igen alls, samtidigt som jag både känner igen och sätter värde på känslan att vistas i ett område utan mobiltäckning.

Om båtnavigering: Jag kan som sagt hantera de traditionella hjälpmedlen och tar mig fram, men aldrig att jag vill vrida klockan tillbaka. I trådens ordinarie sammanhang påstås att vi blir slavar under elektroniken och därmed hindras från att koppla av. Men som skeppare på sjön är det snarare tvärtom, - när navigeringen kräver din ständiga uppmärksamhet går det ut över semestervilan, jag har aldrig varit helt bekväm med det. Med kartplottern blir det bättre, men just den här faktorn är ett skäl till att jag efter 30 år med segelsemestrar började med fjällvandring istället. Jag vill slippa ansvaret för en hel båt med besättning.

För att knyta ihop den här långa utvikningen med trådens ämne: Det finns en slags erfarenhet från sjön som är till nytta i fjällen: en mental beredskap för oväntade saker - plötsliga väderomslag eller grejer som går sönder. Det borde innebära en låg risk för att jag skulle missbruka min InReach.

 

[Totteman]

Jag känner mig trygg med att kunna larma om jag bryter benet. Jag har förståelse för att räddning kan besväras eller hindras av väder.

 

[HasseQ]

Bra att alla debattörer skriver samma sak minst 5 ggr, så att man inte missar något.

 

[pooll]

De som äger en nödsändare, verkar se saken från sitt perspektiv, och vi som inte äger en, ser den från ett globalt samhällsperspektiv och vilka konsekvenser det kan ge på sikt.

Det är precis som vanligt! - alla försvarar sina prylar man köper och blir ett med dem, de försvaras som en familjemedlem, och när prylen blir ifrågasatt, ser man det som ett angrepp på en familjemedlem...ha ha..roligt det här...."Nä, vi är INTE ägda av våra prylar"och skakar på huvudet. Nästan gulligt.

 

[-Fredrik-]

De som äger en nödsändare, verkar se saken från sitt perspektiv, och vi som inte äger en, ser den från ett globalt samhällsperspektiv och vilka konsekvenser det kan ge på sikt.

Det är precis som vanligt! - alla försvarar sina prylar man köper och blir ett med dem, de försvaras som en familjemedlem, och när prylen blir ifrågasatt, ser man det som ett angrepp på en familjemedlem...ha ha..roligt det här...."Nä, vi är INTE ägda av våra prylar"och skakar på huvudet. Nästan gulligt.

Är lite osäker på hur mycket som bara är trolling eller om du faktiskt tror på det du skriver?

Om du faktiskt tror på det så har du i alla fall rätt stora tankar om dig själv. Är det inte ensamt där uppe på toppen när du tittar ned på alla andra som inte förstått hur allt fungerar?

 

[Gamla_Sverige]

Stämmer att alla bör vara medvetna om riskerna och att lära sig bedöma dem. Dagens samhälle handlar ibland om att riskminimera in absurdum och att vi blir rädda för fel saker. Tänker t ex på hur barn ska skyddas från allt som luktar fara med följden att de inte lär sig vad som annars kommer naturligt genom lek och kan få dålig motorik.

Jag vadar ensam och kliver över blockfält långt utanför lederna. Kalla det mod om du vill. Men genom att utsätta sig för de situationerna blir riskerna en mer konkret än filosofisk fråga, de kräver din uppmärksamhet och beredskap.

Vi är troligen ense om att det är att ta onödiga risker att ge sig ut med dålig utrustning. Diskussionen handlar då om vad som ingår i god utrustning. För mig är nödsändaren självklar på en tur långt ut i spenaten men jag förstår om andra inte ser det så. Den respekten är tyvärr inte ömsedig - här har bland annat hävdats att produkten utgår från skapade behov - som att jag blivit blåst av Garmins marknadsföring. En bedrövligt låg nivå.

TS Gustav vittnar om (#379) en förändrad känsla när han bär med sig en InReach. Det känner jag inte igen alls, samtidigt som jag både känner igen och sätter värde på känslan att vistas i ett område utan mobiltäckning.

Om båtnavigering: Jag kan som sagt hantera de traditionella hjälpmedlen och tar mig fram, men aldrig att jag vill vrida klockan tillbaka. I trådens ordinarie sammanhang påstås att vi blir slavar under elektroniken och därmed hindras från att koppla av. Men som skeppare på sjön är det snarare tvärtom, - när navigeringen kräver din ständiga uppmärksamhet går det ut över semestervilan, jag har aldrig varit helt bekväm med det. Med kartplottern blir det bättre, men just den här faktorn är ett skäl till att jag efter 30 år med segelsemestrar började med fjällvandring istället. Jag vill slippa ansvaret för en hel båt med besättning.

För att knyta ihop den här långa utvikningen med trådens ämne: Det finns en slags erfarenhet från sjön som är till nytta i fjällen: en mental beredskap för oväntade saker - plötsliga väderomslag eller grejer som går sönder. Det borde innebära en låg risk för att jag skulle missbruka min InReach.

Jag håller med om det du skriver i de stycken som berör mig.

Är bekymrad över hur barn och unga inte får lära sig att navigera bland riskerna där ute i verkligheten och göra saker som vi fick. Något jag följer på nära håll. Deras verklighet kommer att bli mindre i den fysiska världen. Ser också effekterna som nu har nått upp till yngre vuxna. Mitt bidrag i tråden ska ses i ljuset av detta.

 

[Celeste_26]

De som äger en nödsändare, verkar se saken från sitt perspektiv, och vi som inte äger en, ser den från ett globalt samhällsperspektiv och vilka konsekvenser det kan ge på sikt.

Det är precis som vanligt! - alla försvarar sina prylar man köper och blir ett med dem, de försvaras som en familjemedlem, och när prylen blir ifrågasatt, ser man det som ett angrepp på en familjemedlem...ha ha..roligt det här...."Nä, vi är INTE ägda av våra prylar"och skakar på huvudet. Nästan gulligt.

Tack. Det är bra att du tar ditt samhällsansvar medan vi andra tagit på oss den futtigare uppgiften att ansvara för oss själva.

Här finns knappast någon som bekymrar sig för att du inte äger en nödsändare medan du har diverse synpunkter på dem som gör det, och dessutom tycks äga djupa insikter om dessa personers karaktär. Men du känner inte oss, vilket leder till häpnadsväckande felslut. Jag är till att börja med inte ett med min InReach. Det är inget livsstilsattribut utan ett bruksföremål som ligger i ide nästan hela tiden.