Nu är det säkert en skillnad vid kalvning men det är ju lite märkligt att renar ofta inte ens verkar bry sig om människor samtidigt som de ibland verkar vara livrädda för människor eller för att passera en väg (andra gånger är det omöjligt att få dem att flytta sig från den).
Har du aldrig cyklat på en mindre väg och fått ett gäng renar framför dig som springer framför och vägrar att kliva av? Man stannar och väntar, renarna stannar. Man fortsätter och renarna blir lika uppskrämda och springer iväg framför en; tillräckligt snabbt för att man inte ska hinna cykla om dem. Föreställ dig att de är en del av en hjord som är samlad inför märkning eller sarvslakt. Det är ju inte så att renarna behöver gå i terapi, eller drappas av posttraumatisk stress, men vissa tider på året så är de känsligare. Sitter man i en bil är det lugnare, de verkar inte förstå vad det handlar om.
Tycker det är överlag en intressant diskussion, men många verkar ha väldigt ytliga föreställningar om hur renskötsel bedrivs och dess utmaningar. Och det är förstås inte lätt att förstå heller. Bor man i storstadsområden och åker till "vildmarken" på sin fjällvandring en vecka om året så kan det förstås vara svårt att förstå att det bor människor på plats. Människor som bedriver olika typer av verksamheter, där rennäringen genom sin speciella position inom den samiska kulturen, har en framträdande roll. Vilket också speglas i den lagstiftning som råder.
Jag hade också dålig koll tidigare, men bodde i Jokkmokk under ett antal år och arbetade inom besöksnäringen och lärde känna många renskötare. Det är heller inte sant att samebyarna motarbetar besöksnäringen. Jag vill nog påstå att de flesta är väl införstådda om besöksnäringens symbiotiska förhållande med rennäringen. Ett exempel är Red Bull Nordenskiöldsloppet som aldrig hade kunnat genomföras om inte de tre berörda fjällsamebyarna i området varit delaktiga både i planering och genomförande av loppet. Jag satt även med i en projektgrupp för att ta fram en plan för en mtb-motsvarighet, som också var positivt mottagen av berörda samebyar.
Det är f ö många samer; såväl medlemmar i samebyar, renägare som icke medlemmar, som är entreprenörer inom besöksnäring. Visst uppstår det ibland konflikter; ett exempel kan vara när tillresta hundspannsföretag bedriver verksamhet inom områden där renar samlats för stödutfodring. Lokala besöksnäringsföretag som ex Jokkmokkguiderna eller Laponia adventures för en dialog med berörda samebyar och kan genomföra sin verksamhet utan onödigt gnissel. Unesco världsarvet Laponia som omfattar Sarek, Badjelannda, Stora Sjöfallet, Muddus och Sjaunja, Ultevi m.m. står f ö under lokal samisk förvaltning i Laponiatjuottjudus; det är de som sköter brounderhåll, stugorna i Muddus osv.
Det är förstås synd att besökstrycket blivit så stort att man vidtagit dessa åtgärder och jag är själv kritisk till renmarkskommitténs delbetänkande men hur många besökare en plats tål är något som diskuteras mycket inom besöksnäringen. Det handlar inte bara om påverkan på andra lokala näringar och slitage på natur, utan handlar i hög grad om den bild man vill förmedla till besökare. I Sverige är vi hyfsat förskonade, men det finns andra platser, i Norge inte minst och Finland, där en form av turism uppstått som knappast kan kallas hållbar; som i värsta fall bidrar väldigt lite till lokalsamhället. Runt en del anläggningar i norra Finland där man byggt upp anläggningar i alpstil känns det ju mer som man är i en stor äventyrspark. Vissa går igång på det, själv tycker jag det är rätt trist.
www.freeride.se
sverigesradio.se
www.vg.no
