Jag tror inte jag vill ha barn - nån som känner samma?

[Mezzner]

Vättlefjäll skrev:
Allt handlar om val, prioriteringar och planering. Vad som är så märkligt i just denna diskussion är att ni verkar tycka att det är så jobbigt samtidgt som era största intressen är att just göra saker på det mest krävande och omständiga sätt. Klättra, paddla och vandra är ju mycket besvärligare än att flyga, åka båt och bil. Så varför inte lägga till en svårighetsgrad och göra det med ett barn?

För min del handlar det om vad som är roligt. Det är mycket roligare att paddla än att åka motorbåt, även om det är omständigare. Efter att ha gjort några försök med att ha med barnen har vi insett att problemen väger tyngre än upplevelserna, och då är det ju ingen vits.

MEN jag vill absolut inte såga föräldraskapet jäms med fotknölarna!! Barn är en fantastisk upplevelse. I mina ögon är det livets mening, och jag skulle inte vilja vara utan mina tre illbattingar för allt i världen. Tro bara inte på dem som säger att du kan behålla ditt aktiva friluftsliv när du får ett gäng småttingar.

Peter

Egentligen är det väl ingen som hittills påstått att man kan fortsätta (frilufts)livet som vanligt med barn?

Man kan fortsätta det, men anpassat efter de nya förutsättningarna.

Problemet då är att man inte kan göra lika "tuffa" saker; men allt är ju relativt. Att barnen tycker att vissa saker är tuffa saker, medan du själv gjort värre saker tidigare, visar bara att allt måste relateras till olika referenser. De flesta som skriver/läser på utsidan kan säkert vara förvissade om att det alltid finns nån som tycker att tuffa saker är värre saker än vad resp utsideforumist anser. OCh då utgår jag inte nödvändigtvis från att alla på utsidan gör töntiga saker.

 

[Staffan Andersson]

Tro bara inte på dem som säger att du kan behålla ditt aktiva friluftsliv när du får ett gäng småttingar.

Peter

Det beror ju också på vilken typ av aktivt friluftsliv man hade innan barnen, eller hur?

 

[Martin Fjäderlätt]

Re: Re: Re: Re: Mina slutfunderingar...

Är inte det lite sent, om du nu ska använda din egen recenssion som underlag för om du ska skaffa fler. 14 månader nu, 14 års väntan till och sen 9 månaders inkubationstid. Det ger ju 16 år mellan barnen. Inte direkt tätt ihop.

Nä MArtin. chansa.

Alltså: min eventuella recension är inte för egen del utan för andra. För egen del har jag inga som helst tvivel på att barn är den bästa gör-det-själv-grejen någonsin. Så syskon planeras.

Men om jag ska kunna ge dig en seriös recension får du tyvärr vänta 20 år

 

[majjen]

Re: Jag vill inte heller ha barn!

snellen skrev:
Vad skönt att det finns likasinnade. Jag är 26 och bestämde mig tidigt att JAG inte vill ha barn. Träffade min kille för fyra år sedan och gjorde klart för honom väldigt tidigt att jag inte vill ha barn, men jag tror att han innerst inne hoppas att jag ska ändra mig. Min pappa vill inte heller lyssna på det örat och tror att jag ändrar mig när jag blir äldre. Men jag känner att jag har tusen anledningar att inte skaffa barn (miljöhot, överbefolkning, inskränkningar på mitt liv, ingen garanti för friska barn, "spricka hela vägen till naveln", you name it.) Än så länge har det varit lugnt, men nu börjar vänner och bekanta producera knoddar. Absolut skitgulliga, men inget för mig. Jag känner mig mest pressad av omgivningen, att människor tycker att jag är onormal. Dessutom är jag, liksom du, ganska säker på att jag som mamma skulle få dra tyngsta lasset, även om min kille alltid har maten på bordet när jag kommer hem och inte har ett "viktigt" jobb (det har inte jag heller...eller jo, vi har både viktiga jobb = lärare). Jag hoppas verkligen att jag håller fast vid detta beslut och inte tillslut skaffar barn för någon annans skull (samhälle, kille, föräldrar). Visst kanske jag kommer att ångra mig, när jag är gammal och ingen kommer och hälsar på. Men det kan väl inte vara skäl nog. Mitt hopp är att syrran skaffar barn. då kan jag få bli moster, det skulle passa mig. Eller så kanske jag och min kille kan bli stödfamilj till ungar som har kämpiga hemförhållanden.

Hoppsan! Ett till! De förökar sig!

HåkanF

 

[Staffan Andersson]

Re: Re: Jag vill inte heller ha barn!

snellen skrev:
Vad skönt att det finns likasinnade. Jag är 26 och bestämde mig tidigt att JAG inte vill ha barn. Träffade min kille för fyra år sedan och gjorde klart för honom väldigt tidigt att jag inte vill ha barn, men jag tror att han innerst inne hoppas att jag ska ändra mig. Min pappa vill inte heller lyssna på det örat och tror att jag ändrar mig när jag blir äldre. Men jag känner att jag har tusen anledningar att inte skaffa barn (miljöhot, överbefolkning, inskränkningar på mitt liv, ingen garanti för friska barn, "spricka hela vägen till naveln", you name it.) Än så länge har det varit lugnt, men nu börjar vänner och bekanta producera knoddar. Absolut skitgulliga, men inget för mig. Jag känner mig mest pressad av omgivningen, att människor tycker att jag är onormal. Dessutom är jag, liksom du, ganska säker på att jag som mamma skulle få dra tyngsta lasset, även om min kille alltid har maten på bordet när jag kommer hem och inte har ett "viktigt" jobb (det har inte jag heller...eller jo, vi har både viktiga jobb = lärare). Jag hoppas verkligen att jag håller fast vid detta beslut och inte tillslut skaffar barn för någon annans skull (samhälle, kille, föräldrar). Visst kanske jag kommer att ångra mig, när jag är gammal och ingen kommer och hälsar på. Men det kan väl inte vara skäl nog. Mitt hopp är att syrran skaffar barn. då kan jag få bli moster, det skulle passa mig. Eller så kanske jag och min kille kan bli stödfamilj till ungar som har kämpiga hemförhållanden.

Hoppsan! Ett till! De förökar sig!

HåkanF

Hur då undrar man ju?

 

[XmadiceX]

Själv sitter man redan med en unge på 2 år runt halsen. Inga problem att vara aktiv tycker jag! Bruker snitta på 30-40 timmars träning / V. Finner det hur lungt som helst utan att sätta min sambo i kläm. När vi skaffa barn så var jag klar med alla "tuffa" grejer i mitt liv så som att ha brutit revben, nyckelben, näsbenet, smalbenet coh ett antal sprickor samt hjärnskakningar. Får inte glöma alla skrubbsår uhhhh..
Nu trivs jag och familjen i det gröna med korvgrillning, stugvandring och bärplockning =D

//Mad. (som vabár).

 

[Staffan Andersson]

Bruker snitta på 30-40 timmars träning / V.

Som ett heltidsjobb då?

 

[Almgren]

Re: Re: Re: Re: Re: Mina slutfunderingar...

Men om jag ska kunna ge dig en seriös recension får du tyvärr vänta 20 år

Nä jag föredrar att följa utvecklingen hos brorsans 8-månaders och hans tjejs 9-åring. I och för sig båda av kvinnligt kön, så det blir ju inte en heltäckande studie. Men det fungerar bra ändå.

Tror rollen som farbror passar mig betydligt bättre än rollen som far. Och då är det ju en stor tur att jag insett detta innan jag hamnade i 'fel' roll

Christian

 

[Janette]

Barn eller inte

Hej,

Otroligt vilken respons från alla grabbar! Superkul att ta del av!

När och om man vill ha barn känner man nog innerst inne själv...och det brukar bli bäst att lita på det man känner

En svårare fråga är väl VEM man vill skaffa barn med, oavsett hur det går med kärleken så har man en livslång relation med den personen som man har barn tillsammans med.

OM barn - brukar läsas vid barndop;
Fastän de finns hos er - tillhör de ändå inte er , ni kan ge dem kärlek men inte era tankar.
Barn har också rätt att vara det de är - även om det innebär något annat än sina föräldrar. Det ska man också vara beredd att "ta" när man drömmer om barn.

Svaret finns nog inom dig - och just nu verkar det väl vara ett nej? Njut av de dagar med det liv du beslutat att leva just nu

 

[VÖ]

Också frivilligt barnfri

Jag är en av de tjejer som är helt främmande för tanken att skaffa egna barn. Även jag får ofta höra att "det börjar bli dags", "du kommer att ångra dig när du blir äldre", "det är fantastiskt med barn" och andra liknande uttryck med samma tema. Det är möjligt att jag kommer att ångra mig längre fram och det är också möjligt att jag har en berömd biologisk klocka som knockar mig och får mig att omvärdera mitt beslut. Dock har jag aldrig ens tänkt tanken att jag skulle vilja ha barn i framtiden. Som tur är överensstämmer mitt synsätt med min sambos, så vi kan vara precis så egoistiska som vi önskar. Det som däremot faktiskt är påfrestande är att bli utsatt för den intensiva lobbyverksamhet för barn som omedelbart startas upp om jag råkar andas något om att barn inte finns med på min önskelista. En man som uttrycker samma åsikt eller ståndpunkt blir sällan lika utsatt, så den tolkning jag gjort blir kanske inte helt överraskande att det allmänt finns en större acceptans för frivilligt barnfria män än kvinnor. Att jag inte vill ha barn är ingenting som jag ska behöva försvara eller förklara för någon utomstående, de enda det beslutet egentligen berör är ju mig själv och den jag valt att leva mitt liv med. De flesta väljer att skaffa barn och det respekterar jag till fullo, jag önskar bara att samma respekt gällde åt andra hållet också. Jag ifrågasätter inte föräldrars val att skaffa barn och därför tycker jag att jag ska få göra mitt val utan påtryckningar från de som valt ett liv med barn.

Så som svar till trådstartaren - Ja, det finns de som känner detsamma och ja, det är ok. Det är du som bestämmer vad du vill göra med ditt liv! Att känna sig pressad till att göra någonting som inte hjärtat och/eller hjärnan är med på är som upplagt för trubbel, varför jag inte kan låta bli att rekommendera dig att prata med mannen i ditt liv om hur du tänker och känner. Barn eller inte är lite svårt att kompromissa om, det är ju antingen eller...

Vad som gör en person lycklig och tillfredsställd varierar som bekant, för vissa är det att skaffa och uppfostra barn till självständiga individer, för andra är det ägna sig åt välgörenhet och för ytterligare andra är en utmanande karriär högsta prioritet. Återigen, det är upp till varje person att själv tänka och känna efter och därefter göra sina val i livet.

 

[Ganjapurna]

Re: Också frivilligt barnfri

Jag är en av de tjejer som är helt främmande för tanken att skaffa egna barn. Även jag får ofta höra att "det börjar bli dags", "du kommer att ångra dig när du blir äldre", "det är fantastiskt med barn" och andra liknande uttryck med samma tema. Det är möjligt att jag kommer att ångra mig längre fram och det är också möjligt att jag har en berömd biologisk klocka som knockar mig och får mig att omvärdera mitt beslut. Dock har jag aldrig ens tänkt tanken att jag skulle vilja ha barn i framtiden. Som tur är överensstämmer mitt synsätt med min sambos, så vi kan vara precis så egoistiska som vi önskar. Det som däremot faktiskt är påfrestande är att bli utsatt för den intensiva lobbyverksamhet för barn som omedelbart startas upp om jag råkar andas något om att barn inte finns med på min önskelista. En man som uttrycker samma åsikt eller ståndpunkt blir sällan lika utsatt, så den tolkning jag gjort blir kanske inte helt överraskande att det allmänt finns en större acceptans för frivilligt barnfria män än kvinnor. Att jag inte vill ha barn är ingenting som jag ska behöva försvara eller förklara för någon utomstående, de enda det beslutet egentligen berör är ju mig själv och den jag valt att leva mitt liv med. De flesta väljer att skaffa barn och det respekterar jag till fullo, jag önskar bara att samma respekt gällde åt andra hållet också. Jag ifrågasätter inte föräldrars val att skaffa barn och därför tycker jag att jag ska få göra mitt val utan påtryckningar från de som valt ett liv med barn.

Så som svar till trådstartaren - Ja, det finns de som känner detsamma och ja, det är ok. Det är du som bestämmer vad du vill göra med ditt liv! Att känna sig pressad till att göra någonting som inte hjärtat och/eller hjärnan är med på är som upplagt för trubbel, varför jag inte kan låta bli att rekommendera dig att prata med mannen i ditt liv om hur du tänker och känner. Barn eller inte är lite svårt att kompromissa om, det är ju antingen eller...

Vad som gör en person lycklig och tillfredsställd varierar som bekant, för vissa är det att skaffa och uppfostra barn till självständiga individer, för andra är det ägna sig åt välgörenhet och för ytterligare andra är en utmanande karriär högsta prioritet. Återigen, det är upp till varje person att själv tänka och känna efter och därefter göra sina val i livet.

Anledningen till att du inte bemöts med samma respekt skrev du själv i ditt inlägg. Många anser nämligen egoism som ganska ringa "respektingivande", så även dumhet. I ditt fall anser JAG (kanske många med mig) vägran att bidra till evolutionen (dvs. i det långa loppet till "allmännyttan") genom att reproducera som ett dumt ställningstagande. Därför blir du antagligen visad mindre "respekt" jämfört med övriga. Tyvärr för dig (och till glädje för mänskligheten) så delas troligen min uppfattning av större delen av befolkningen, så en förlust i form av er del av genpoolen gör nog varken till eller från. Stanna ni på den barnlösa/-fria sidan och lev lyckligt så löser det nog sig.

Sen kan det ur min snäva synpunkt naturligtvis finnas andra, mer "legitima" skäl till att man inte kan/väljer att skaffa barn (genetiska utredningar där man på förhand anser att ett barn med stor sannolikhet kommer lida mycket svårt av en sjukdom/dö i ung ålder, oförmåga att skaffa barn pga sjukdom/skada, psykiska/-iatriska tillstånd där vederbörande pga trauma eller annat inte vill eller t.o.m. ej bör skaffa barn etc.). Här finns det dock säkert utrymme för meningsskiljaktigheter.

 

[mellpat]

Finns inget utrymme för meningsskiljaktigheter.

Skillnaden mellan mig som självvalt barnlös och dom som skaffar barn eller hund har jag uppfattat som att dom senare i allmänhet är mer animaliska och maktlystna till sin karaktär och mindre reflekterande, kort sagt mer primitiva. Barnföräldrar ser det ju exempelvis sällan som ett moraliskt problem att skaffa fler barn än ett. Trots att varje extra barn uppenbart innebär mindre resurser på alla plan åt dom redan befintliga barnen inom familjen. I nazityskland premierade man mödrar som skaffade många barn. Det gällde att producera många blivande små-nassar och soldater. Kanske får småbarnsföräldrar en kick av att inneha små försvarslösa varelser som dom har makt över? Gruppen småbarns- föräldrar och deras tillkortakommanden kan man studera närmare i tv-serien Supernanny.

Det tydligaste exemplet på att det moderna svenska samhället är barnfientligt är väl att utvecklingsstörda, psykopater och långtidsdömda ges rätt att skaffa och behålla barn. Särskilt förståndshandikappade brukar vara väldigt barnintresserade. Varför väljer folk att skaffa barn i ett barnfientligt samhälle om dom inte är primitiva och/eller tillräckligt orealistiska för att tro att dom kan isolera sin avkomma från samhället?