Jag tror inte jag vill ha barn - nån som känner samma?

[BJK]

Jag tycker inte att det behöver handla om kompromisser och nedköp, jag ser det som att jag får prova nya saker nu när jag har barn jämfört med innan!
Ta bara exemplet tecknad film, nu kan jag med gott samvete gå på bio och titta på filmen Bilar eller Vilddjuren. I stället för att som vanligt ta enmanskajaken och paddla över stormpiskade hav till Antarktis så hoppar hela familjen i canadensaren och glider lugnt nedför Svartån och tittar på djuren och naturen, grillar en korv eller två (isf REAL frystorkat) och njuter.
När vi ledsnar eller om mörka moln syns på himlen så packar vi ihop och åker hem till huset och njuter av en familjepizza och kikar på Animalplanet på TV. Tidigare så hade man spännt upp sitt Hillebergare, pumpat upp lite djungelbäcksvatten i sin MSR-renare och sedan brassat på en på REAL Kyckling i Curry.
Så jag kan inte säga att det var bättre förr eftersom nu är det minst lika bra. Och sedan få se glädjen i andras ögon när dom njuter av varm korv med choklad, ja då känner jag i alla fall mig glad och lycklig!
Så ja, friluftslivet har berikats för mig helt klart!

 

[Mezzner]

Apropå att se båda sidorna. De allra flesta föräldrar har ju åtminstone teknisk sett möjligheter att i sitt perspektiv inkludera även ett liv utan barn.

(Mot detta kan möjligen anföras jämförelsen att sektmedlemmar också borde ha den möjligheten, men genom hjärntvätt har de berövats denna. Något talar ju då att den som har vuxna barn eller på annat sätt skilts från sina barn, borde ha "tillnyktrat" och ha en mindre positiv syn på sitt föräldraskap, men jag hävdar att en sådan förändring i synsättet är relativt ovanlig.)

Jag kan personligen minnas att jag träffade många barn som jag tyckte var trevliga även innan jag blev förälder.
Det förekom också andra barn som låg på minus, så att säga. Till stor del brukar jag dock lasta föräldrarna för barns dåliga beteenden, även om det säkert är så att det ibland finns exempel på individer med ett hår av hin i, på vilken ingen prägling och pedagogik biter. Det är ju ungefär som i vuxenlivet.

 

[Malindo]

Det förekom också andra barn som låg på minus, så att säga. Till stor del brukar jag dock lasta föräldrarna för barns dåliga beteenden, även om det säkert är så att det ibland finns exempel på individer med ett hår av hin i, på vilken ingen prägling och pedagogik biter. Det är ju ungefär som i vuxenlivet.

Även jag begick misstaget att titta lite snett pà föräldrar vars barn uppförde sig illa, ända tills jag själv fick (ett av) mina barn med vissa störningar i sitt sociala beteende. Jag vet nu hur det kánns att fà dessa sneda blickar riktade mot mig sjálv, trots att vi rent objektivt bör räknas som ganska normala (eller rent av exemplariska) föräldrar.
Som parentes här vill jag därför gärna pusha för en fördomsfri attityd mot föräldrar med brâkiga barn.

 

[Almgren]

Jag går gärna till attack mot synsätt som är egocentriska, och det är också rimligt att anta att sådana synsätt i grunden innebär just problem med att förstå andras behov.

Ja det är ju så det blir om man generaliserar. Du har valt att du blir glad och känner dig lycklig av att ha barn. Jag har gjort ett annat val. Jag säger inte att du är egocentrisk för det. Båda har vi dock gjort val som VI TRIVS MED.

Skillnaden är att du tycker att jag valt fel och att jag tydligen ska vara sämre socialt rustad pga detta. Jag har aldrig påstått något sådant om dig. bara att jag inte gör de val du har (och står för det)

Om du vill kan du få lite namn på föräldrar till de barn jag har varit ungdomsledare för inom friluftsfrämjandet i många år. De kan säkert få dig att inse att man inte måste ha egna barn för att kunna vara med, och uppskatta, barn.

Som nån skrev så tror jag vi diskuterar olika saker. jag har valt att inte ha egna barn, det innebär inte att jag hatar barn. Min brorsdotter är helt underbar. De ungdomar jag varit ledar för (mellan 7 och 18 år) har jag haft mycket kul med. Men sen vill jag göra sådant som jag inte kan om jag har egna barn, och då var valet lätt för mig. På samma sät som jag görna skulle ivlja ha hund, men på det sätt man blir bunden av det så har jag avstått även det för jag värderar andra delar av livet som viktigare.

Vi har där värderat olika delar på olika sätt. Och även om du förstår att jag gör så, så skriver du sen.

När man väljer bort föräldraskapet just för att kunna prioritera sina fritidsnöjen, så tror jag dock att det kan vara en indikator på att man tillmäter sin egen person onödigt stor betydelse.

och där visar du i mina ögon att den enda korrekta värdegrunden är den som du har. Jag har en annan, men skriver inte ner dina val för det. (eller så utrycker du dig bara otroligt slarvigt)

Christian

 

[millimeter]

Det är lite moment 22:

"Innan man har barn så förstår man inte vad det innebär.

Man bör inte välja bort barn innan man förstår vad det innebär att ha barn."

Jag tror det ligger en del i att man som förälder lär sig att prioritera barnen före en själv och får ett perspektiv som på flera sätt är bättre (lämpat för familjeliv) än innan, men det betyder inte att man generellt lär sig göra bra prioriteringar. Speciellt inte för kompisar, som blir bortvalda för en "sån där"..

Småbarnsföräldrar tappar väl tyvärr ofta jämnställdheten i förhållandet, och jag vet inte hur det skulle tyda på att man blir mer socialt kompetent.

 

[majjen]

Jag är en 34-årig friluftsaktiv tjej med ett bra jobb som inte tycker om barn och inte tror att jag vill ha några egna. Nån som känner detsamma? Är det ok? Inte om man tror sin omgivning som ständigt frågar när det är dags och som överöser en med historier om sina egna underbara barn och hur FANTASTISKT det är.
Kul för er, men jag tror inte jag vill ha några egna. Jag vill kunna sova en helgmorgon (om jag för en gång skull bestämmer mig för att inte vara ute i naturen vid kl 9), jag vill komma hem trött från jobbet utan att först behöva hämta en (eller flera) skrikande odjur som omedlebart måste ha mat, innan de skall läggas. Jag vill inte behöva stanna hemma från jobbet med sjuka ungar, och dessutom själv drabbas av div. förkylningar och magsjukor i omgångar. Jag vill inte heller riskera att få ett svårt sjukt/handikappat barn, visst, de flesta blir helt normala, men vad skjutton gör man om inte blir så? Ingen reklamationsrätt vad jag vet...
Det stora problemet i sammanhanget är väl att min man vill ha barn! Jämställdhet i all ära, men jag är ganska övertygad om att det är kvinnan (mamman) som får dra det tyngsta strået till stacket. Inte minst eftersom han har ett så "viktigt" jobb som mest alltid är svårt att vara hemma från.
Det enda som oroar mig är risken att jag kommer ångra mig om 20 år eller så. Jag tycker det verkar ganska trevligt att ha vuxna barn, men det är ju svårt att komma dit utan att först behöva genomlida småbarnsår, skolår och tonår... Nån som har samma funderingar?

Trådstartaren blev medlem 20070530 kl 02:44. Fjorton minuter senare skriver hon(???) sitt första och hittills enda inlägg. Och tänk en sån fantastiskt härlig diskussion det blev. Fast jag tycker att det luktar troll lång väg... Ett snällt troll??

HåkanF

 

[Vättlefjäll]

Först och främst tycker jag det är tråkigt att diskussioner om barn föräldrar och barnlösa mellan alltid måste urarta till hätska gräl.

För det andra är det väldigt tråkigt att de barnlösa i denna(och många andra) diskussion har en så negativ bild av föräldraskapet.
Nej, saker och ting blir aldrig sig själva igen. Nej, du kan inte göra de extremaste eller mest oplanderade utflykterna. Kraven på dig som människa ökar och din handlingsfrihet minskar. Däremot måste jag sätta ner foten mot era mardrömsscenarion.
Man kan visst få sova på helger, gå på fest, hänga med polare, man kan visst tälta, vandra, paddla, fiska, klättra.

Allt handlar om val, prioriteringar och planering. Vad som är så märkligt i just denna diskussion är att ni verkar tycka att det är så jobbigt samtidgt som era största intressen är att just göra saker på det mest krävande och omständiga sätt. Klättra, paddla och vandra är ju mycket besvärligare än att flyga, åka båt och bil. Så varför inte lägga till en svårighetsgrad och göra det med ett barn?

Vidare så kan jag inte förstå dessa töntiga argument mot barn. Överbefolkning? Miljökatastrof? Ni som skrivit dessa argument verkar (nästan) alla vara goda, intelligenta människor med vettiga värderingar. Ska ni verkligen överlåta fortplantning åt alla dessa konsumtionsbarbarer som lär sina barn att lycka är en platt teve och en påse godis?

Till trådstartaren kan jag bara säga att vill du inte ha barn så är det ok. Man får inte vilja och det är inget negativt i det. Däremot tycker jag att du ska vara kvinna nog att dumpa din barnönskande man. Att utnyttja faktumet att han älskar dig och är villig att stanna trots att du inte vill ge honom det han vill ha är bara elakt. Låt honom vandra vidare till barnrikare jaktmarker och hitta en kille som är inne på ditt barnlösa spår. Av inläggen i den här tråden verkar det ju vara gott om dem.

 

[srpp]

Vättlefjäll skrev:
För det andra är det väldigt tråkigt att de barnlösa i denna(och många andra) diskussion har en så negativ bild av föräldraskapet.

För att vara korrekt; inte jag! Barnlös, men med positiv bil av föräldraskap. (Barnlös är jag i så mening att jag inte har egna barn, jag träffar och mår väldigt bra med andras.)

Vättlefjäll skrev:
Vidare så kan jag inte förstå dessa töntiga argument mot barn. Överbefolkning? Miljökatastrof? Ni som skrivit dessa argument verkar (nästan) alla vara goda, intelligenta människor med vettiga värderingar. Ska ni verkligen överlåta fortplantning åt alla dessa konsumtionsbarbarer som lär sina barn att lycka är en platt teve och en påse godis?

Jepp, i detta nu (min brasklapp ligger kvar) är det verkligen planen. Intelligent/god/etc eller inte; jag är framför allt emotionellt påverkad av Al Gores film. Samt mina egna tankar om mänskligheten beteende sedan barnsben. Emotionellt alltså. Om du tycker att dessa tankar eller känslor är töntiga, fine with me!

(Har du sett filmen? Inte? Skicka adressen per mail och du får låna min dvd. Har du sett den och är oberörd? Good for you! )

 

[srpp]

Trådstartaren blev medlem 20070530 kl 02:44. Fjorton minuter senare skriver hon(???) sitt första och hittills enda inlägg. Och tänk en sån fantastiskt härlig diskussion det blev. Fast jag tycker att det luktar troll lång väg... Ett snällt troll??

Jepp, noterat. Lite kul faktiskt. Men jag tror faktiskt inte riktigt på troll... Hoppas h*n mår bra oavsett vilket.

 

[Vättlefjäll]

För att vara korrekt; inte jag! Barnlös, men med positiv bil av föräldraskap. (Barnlös är jag i så mening att jag inte har egna barn, jag träffar och mår väldigt bra med andras.)

Sant det där men för det mesta brukar barnlösa gilla barn men tycka att föräldraskap är pest.

[/QUOTE]
Jepp, i detta nu (min brasklapp ligger kvar) är det verkligen planen. Intelligent/god/etc eller inte; jag är framför allt emotionellt påverkad av Al Gores film. Samt mina egna tankar om mänskligheten beteende sedan barnsben. Emotionellt alltså. Om du tycker att dessa tankar eller känslor är töntiga, fine with me!

(Har du sett filmen? Inte? Skicka adressen per mail och du får låna min dvd. Har du sett den och är oberörd? Good for you! ) [/QUOTE]

Jag har sett den och tycker att herr Gore sparkar in dörrar öppna sedan länge. Filmen är en del av det tråkiga "klimatmodet" som råder. Att klimatfrågan fortfarande är hajp och inte en naturlig del av folks vardag är bedrövligt. (1900 kilo CO2 per år. Hur mycket släpper du ut?)

 

[srpp]

OT om fåniga argument...

Vättlefjäll skrev:
Jag har sett den och tycker att herr Gore sparkar in dörrar öppna sedan länge. Filmen är en del av det tråkiga "klimatmodet" som råder. Att klimatfrågan fortfarande är hajp och inte en naturlig del av folks vardag är bedrövligt. (1900 kilo CO2 per år. Hur mycket släpper du ut?)

Öppna dörrar? Klimathajp? Klimatmodet? Hey, you lost me somewhere... Jag har tänkt och känt sedan länge, tänkt rätt vet jag inte, känt rätt vet jag inte. Men är inte det dags för lite hajp, mode och slag mot öppna dörrar?? För övrigt; hur öppna? Du, vi skiter i den diskussionen, jag "förlorar" säkert ändå... Och det är okey om du vet rätt, jag vet ungefär vad jag känner, och nu vet jag hur du tänker kring mina känslor. Fine with me! No worries!

(Ingen jäkla aning! För mycket, känner jag. Dags för lite klimathajp kanske? )

 

[Almgren]

Vättlefjäll skrev:
Jag har sett den och tycker att herr Gore sparkar in dörrar öppna sedan länge. Filmen är en del av det tråkiga "klimatmodet" som råder. Att klimatfrågan fortfarande är hajp och inte en naturlig del av folks vardag är bedrövligt. (1900 kilo CO2 per år. Hur mycket släpper du ut?)

Med tanke på hur vi hanterar vår planet så behövs tyvärr även öppna dörrar sparkas in. Gör man det tillräckligt många gånger kanske en förändring kan ske.