Weeeiiii
Jösses vilken het "topic" detta visade sig vara? He, he, ganska så kul att läsa igenom...
Själv är jag ensamstående med en dotter (5år) på halvtid. Jag tränar och är ute sjukt mkt...
Jag skulle vilja citera en kompis till mig som sa något typ:- Jag rekomenderar alla att separera efter att fått barn, för då får man det bästa av två världar...
Ena veckan mamma/Pappa nästa vecka *Jag, mig, jagsjälv*
Och efter att ha haft det på just det sättet i närmare två år kan jag bara hålla med. Helt underbart att ha henne hos mig, precis lärt hennne cyckla utan stödhjul *stolt* Underbart!
Jag drömmer om att kunna ge mig av ut på långa resor bara vi två... *lycka*
Men samtidigt så behöver hon sin papppa, väl där får hon all hans uppmärksamhet och de gör deras "grej"
Under tiden hon är där så rullar mitt liv på... Det blir mkt cyckling, löpning, klättring
Tja, what ever =0) Livet är underbart, jag känner mig verkligen starkt privilegerad som har möjlighet att bara (och hela tiden) Kunna göra det bästa!
Då min graviditet inte var planerad kan jag bara säga att man "växer" in i mammma rollen... Det är inte så att man själv tycker att man försakar sitt eget liv, utan mer att ens liv blir så mkt "större" Det är en mäktig känsla som växer fram i takt med magen =0)
För att citera en tidigare skribent:
"En fördel med att skaffa barn är dock att det då skulle existera ett enda barn i världen som man inte så långt det är möjligt vill slippa träffa. En ambassadör bland de små svinen."
/ Nina inte ett "troll"