Jag tror inte jag vill ha barn - nån som känner samma?

[Pask]

Re: Re: Också frivilligt barnfri

...män kan ångra sig sent i livet (även om det inte är så lämpligt för barnets skull).

Det är ju vetenskapligt visat att barn till gamla föräldrar blir intelligentare än barn till unga. Min pappa var 50 år när jag födes...

 

[tufflan]

Ojämlikt - en andra chans för vissa

Jag är 45 år utan barn. Jag var redan i sena tonåren övertygad om att barn inte var något för mig. Jag hade helt enkelt ingen "feeling", ingen som helst önskan. Livet tog sig senare underliga vägar och i många år hade jag nog med att hålla huvudet över ytan - leva dubbelliv med dold alkoholism, sköta jobb och hålla det yttre fläckfritt. Förhållanden var inte att tänka på, all energi gick åt till mig själv. Så gick åren och när jag väl fick förståndet tillbaka och tog itu med mitt liv hade åren kommit ikapp mig. För något år sedan kom insikten att jag nu inte längre har någon valmöjlighet - nu är det inga barn som gäller. Intellektuellt är jag fortfarande övertygad om att jag inte har någon längtan efter barn, men ibland kan jag överväldigas av känslor när jag ser bebisar på stan. Känna en längtan och en sorg över att jag inte längre har något val. Att jag inte fixade mitt liv tidigare. Jag har någonstans alltid varit övertygad om att om jag väl fick barn så skulle det greja sig. Den ovillkorliga kärleken skulle automatiskt infinna sig. Jag kan idag känna att det så himla orättvist och ojämlikt när killar blir pappa efter typ 45 års ålder. Män får en andra chans men inte vi kvinnor... Vi måste vara mogna och ansvarstagande redan i unga år. Jag accepterar självklart biologin men om jag kunde önska skulle vi vara jämlika även där. Varför är en 80-årig pappa OK? Vad är det som gör att män ska få reproducera sig även när spermierna uppenbart måste tappat i kvalitet på samma sätt som äggen?
Det jag vill säga med ovanstående babbel är väl egentligen att allt inte är svart eller vitt. Du har fortfarande flera år på dig OM du skulle ändra dig, träffa den rätta etc. Känn inte att du redan nu måste stänga dörren helt för barn. Livet ändrar sig dag för dag. Stå på dig med vad du känner idag, men var öppen för morgondagen! Livet är helt OK även utan barn!

 

[Agilis]

Jag känner precis som du!
Jag är lovligt trött på allas kommentarer som går i stil med "Vänta du bara några år, så vill du också ha barn". Visst är det mitt val och om jsg skulle ångra mig, så är också det mitt eget val och ingen annans. Jag kan även känna mig stressad över att eventuellt ångra mig. Ska jag ångra mig, lär jag göra det snart om jag ska få en god chans att få ett friskt barn.
Jag sitter även i samma situation som dig, min sambo vill gärna ha barn och det kan ju bli ett problem, det kommer ju att bli han som blir tvungen att kompromissa i det hela.

Jag har en systerdotter som jag kan umgås med och skämma bort istället, det räcker för att täcka mitt behov! Det finns inget svart eller vitt som någon ovan skrev, det är väl mest svårt att få människor i ens omgivning att förstå det.

Proud member of;

http://www.vhemt.org/sindex.htm

 

[majjen]

Re: Ojämlikt - en andra chans för vissa

Jag är 45 år utan barn. Jag var redan i sena tonåren övertygad om att barn inte var något för mig. Jag hade helt enkelt ingen "feeling", ingen som helst önskan. Livet tog sig senare underliga vägar och i många år hade jag nog med att hålla huvudet över ytan - leva dubbelliv med dold alkoholism, sköta jobb och hålla det yttre fläckfritt. Förhållanden var inte att tänka på, all energi gick åt till mig själv. Så gick åren och när jag väl fick förståndet tillbaka och tog itu med mitt liv hade åren kommit ikapp mig. För något år sedan kom insikten att jag nu inte längre har någon valmöjlighet - nu är det inga barn som gäller. Intellektuellt är jag fortfarande övertygad om att jag inte har någon längtan efter barn, men ibland kan jag överväldigas av känslor när jag ser bebisar på stan. Känna en längtan och en sorg över att jag inte längre har något val. Att jag inte fixade mitt liv tidigare. Jag har någonstans alltid varit övertygad om att om jag väl fick barn så skulle det greja sig. Den ovillkorliga kärleken skulle automatiskt infinna sig. Jag kan idag känna att det så himla orättvist och ojämlikt när killar blir pappa efter typ 45 års ålder. Män får en andra chans men inte vi kvinnor... Vi måste vara mogna och ansvarstagande redan i unga år. Jag accepterar självklart biologin men om jag kunde önska skulle vi vara jämlika även där. Varför är en 80-årig pappa OK? Vad är det som gör att män ska få reproducera sig även när spermierna uppenbart måste tappat i kvalitet på samma sätt som äggen?
Det jag vill säga med ovanstående babbel är väl egentligen att allt inte är svart eller vitt. Du har fortfarande flera år på dig OM du skulle ändra dig, träffa den rätta etc. Känn inte att du redan nu måste stänga dörren helt för barn. Livet ändrar sig dag för dag. Stå på dig med vad du känner idag, men var öppen för morgondagen! Livet är helt OK även utan barn!

Och här föddes en till... Märkligt. Jag undrar hur de gör?

 

[Skogsanna]

Re: Re: Ojämlikt - en andra chans för vissa

[/QUOTE]
Och här föddes en till... Märkligt. Jag undrar hur de gör? [/QUOTE]

Jag lovar att det finns många fler som inte törs visa sitt ointresse för barn offentligt inför risken att bli idiotförklarad!

Enligt en undersökning jag såg för inte så länge sedan är ca 11% av sveriges kvinnor utan barn och för män var det en något högre siffra kanske 15%. Som jag förstod det var det i den ålder där man "borde" ha fått barn. Det gällde naturligtvis både frivilligt och ofrivilligt barnlösa.

/En som föddes redan som liten.

 

[Mezzner]

Jag sitter även i samma situation som dig, min sambo vill gärna ha barn och det kan ju bli ett problem, det kommer ju att bli han som blir tvungen att kompromissa i det hela.

Proud member of;

http://www.vhemt.org/sindex.htm

Hm, jag är inte säker på att det kallas kompromiss, när eftergifterna är ensidiga.
Fast å andra sidan är det ju knappast möjligt att kompromissa när det gäller föräldraskap - det är ganska binärt.

 

[millimeter]

Hm, jag är inte säker på att det kallas kompromiss, när eftergifterna är ensidiga.
Fast å andra sidan är det ju knappast möjligt att kompromissa när det gäller föräldraskap - det är ganska binärt.

Jo, det är en kompromiss. Han får välja mellan att leva med kanske sitt livs kärlek men utan barn, eller tillsammans med en annan kvinna fast med barn.

Två dåliga variabler, två bra variabler, men korsvis ordnade. Frustration.

Kompromissen är inom honom, inte mellan honom och tjejen.

Om man ser det som att barn är det enda viktiga och att det är likgiltigt vem man får dem med, så är det dock ingen kompromiss.

 

[Mezzner]

Hm, jag är inte säker på att det kallas kompromiss, när eftergifterna är ensidiga.
Fast å andra sidan är det ju knappast möjligt att kompromissa när det gäller föräldraskap - det är ganska binärt.

Jo, det är en kompromiss. Han får välja mellan att leva med kanske sitt livs kärlek men utan barn, eller tillsammans med en annan kvinna fast med barn.

Två dåliga variabler, två bra variabler, men korsvis ordnade. Frustration.

Kompromissen är inom honom, inte mellan honom och tjejen.

Om man ser det som att barn är det enda viktiga och att det är likgiltigt vem man får dem med, så är det dock ingen kompromiss.

Det är nog extremt ovanligt att man tycker att det är likgilitigt vem man får barn med. Vid olika artificiella metoder är det ju möjligen likgiltigt vem som donerar t ex spermier, men man har sannolikt en partner som man ska bli förälder tillsammans med. Längta att skaffa barn hör nog ofta ihop med en specifik relation.

Självklart kan man ju kompromissa mellan alternativ på individnivå, men när man kompromissar i en relation, ligger det ju nära till hands att båda gör eftergifter. I fallet att skaffa barn är det förstås närmast omöjligt. Man kan ju förstås se det som att den ene kompromissar, med de alternativ som står till buds för denne. Jag skulle dock uttrycka mig annorlunda eftersom det är tämligen binära funktioner att välja på för den part som måste väljer som tvåa.
Det handlar väl närmast om att ställas inför ett utlimatum, vilket utgör nån slags motsats till kompromissmöjligheter.

 

[millimeter]

Det handlar väl närmast om att ställas inför ett utlimatum, vilket utgör nån slags motsats till kompromissmöjligheter.

Ja, det beror ju på om man har parperspektivet eller det individuella perspektivet. Men var och en måste ju ta ansvar för sina egna val. I en viss mening är det ju absurt att tänka sig att den som inte vill ha barn är taskig mot sin partner.

Jag vet ett par som skaffade barn trots att bara den ena parten ville. Förlossningen var tydligen svår, och hon fick långvariga (kroniska?) men. Det bidrar till min åsikt att skaffandet av barn trots ovilja är en större uppoffring än att avstå trots vilja. Men min åsikt är naturligtvis irrelevant annat än som moraliskt stöd för dem som inte känner att det är heterosexuella pars evolutionära plikt att skaffa barn. Om 20 år har jag kanske ändå en dotter som hänger med till fjällen!

 

[Mezzner]

Det handlar väl närmast om att ställas inför ett utlimatum, vilket utgör nån slags motsats till kompromissmöjligheter.

Ja, det beror ju på om man har parperspektivet eller det individuella perspektivet. Men var och en måste ju ta ansvar för sina egna val. I en viss mening är det ju absurt att tänka sig att den som inte vill ha barn är taskig mot sin partner.
...

Nja, en kompromiss handlar väl om att man ska kunna göra två saker som egentligen inte går ihop, till viss del i alla fall.

För övrigt har jag inte lagt några värderingar på att den ene eller andre "väljer åt" sin partner. Det är som du säger att alla kan göra ett val.
Det sämsta man kan göra är väl att övertala partnern att forsätta relationen, men på de villkor som man själv bestämt. Det vore nog korkat för båda två, oavsett åt vilket håll man övertalar, men det var väl inte det frågan handlade om.

 

[majjen]

Re: Re: Re: Ojämlikt - en andra chans för vissa

Och här föddes en till... Märkligt. Jag undrar hur de gör? [/QUOTE]

Jag lovar att det finns många fler som inte törs visa sitt ointresse för barn offentligt inför risken att bli idiotförklarad!

Enligt en undersökning jag såg för inte så länge sedan är ca 11% av sveriges kvinnor utan barn och för män var det en något högre siffra kanske 15%. Som jag förstod det var det i den ålder där man "borde" ha fått barn. Det gällde naturligtvis både frivilligt och ofrivilligt barnlösa.

/En som föddes redan som liten.
[/QUOTE]
F´låt. Du missförstod nog min kommentar. Jag tycker att diskussionen som förs är både intressant och viktig. Jag blir bara så häpen över att det i denna tråd finns (minst) tre personer/alias som registrerar sig som medlem och sedan som första inlägg skriver i denna tråd om barnlöshet... på ett friluftsforum.

HåkanF

 

[BJK]

Troll kallas dom på andra forum......