Hur blir vi av med vargelendet

[aktiv-jägare]

Jag tror inte ni förstod mitt inlägg tidigare.

En EU representant för sverige gör ett sånt här uttalande:
http://www.jaktojagare.se/aktuellt/varg-inget-stort-problem-for-jakthundar

Och då har han läst texten härifrån:
http://ec.europa.eu/sverige/news/topics/environment/news_date_998_sv.htm

Utdrag ur texten:

Enligt Naturvårdsverkets egna siffror dödade vargen under året 2010, 21 hundar - 14 jakthundar
och 7 sällskapshundar. Det finns ungefär 200.000 jakthundar i Sverige. Enligt Agria försäkrings-bolag dödades eller skadades 800 hundar i trafiken, 144 dödades eller skadades av annat vilt eller vildsvin, 43 drunknade, 15 dödades eller skadades av vådaskott och 16 dödades eller skadades av varg under 2010. Enligt denna statistik, som alltså avser försäkringstagare i Agria
så var vargen ansvarig för 1,5 % av fallen av dödade/skadade hundar år 2010. I vilken mån
Vargarna själva blivit jagade eller angripna av de drabbade hundarna förtäljer inte statistiken.
Samma år rev vargen 200 av landets 550.000 får och ägarna till dessa får fick full ekonomisk
ersättning av staten.

EU-kommissionären Potocnik var mycket tydlig i sitt meddelande:
" --- Vi kommer inte att tveka att driva ärendet till EU:s domstol om Sverige inte följer unionens
regler ---".

Uttalandet visar vilken låg kunskapsnivå som finns inom EUs egna ramar.
Texten är ett direkt utdrag från kramarföreningrna och helt irrelevant.
Låt oss gå till domstolsförhandlingarna...

Vi på utsidan här passerade det stadiet för över ett år sedan....

 

[supergeten]

En rätt gammal text. En text som kanske närde ett litet hopp, men som de rabiata numera har sett till att totalt slå bort.

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND.
Vargkramarna håller på att krama ihjäl vargarna.
Rabiata naturskyddare med Mikael Karlsson i spetsen driver vargarnas sak med en hätskhet och en kompromisslöshet som till sist kommer att drabba vargarna hårt.
Det hände häromveckan att Angelica Mortensen i Smolmark, mitt mellan Årjäng och Koppom, skulle släppa ut sin hund Texas i trädgården. Då kom en varg och tog hunden och sprang till skogs med den.
Texas var av blandras och ingen stor hund, Angelica stod bara några meter ifrån när vargen högg, och hon skrek och schasade och sprang efter men vargen försvann in i skogen med en skrikande Texas i käften.

Det är inte lätt att tycka gott om vargarna efter en sådan händelse, ändå säger Angelicas man Per Gustavsson att han inte har något emot dem, bara de inte går inpå knuten.
 Men det är dessvärre vad de gör och inte så sällan. Min granne fick sin hund biten i trädgården för några år sedan, samma sak hände i Årbotten och på andra ställen.
Vargen är ett speciellt rovdjur och ska folk kunna leva med vargar krävs också speciella åtgärder.

 Rätten att döda vargen om den angriper ens djur, skyddsjakt och licensjakt är några sådana åtgärder. De har fungerat som lugnande besked och dämpat den ilskna stämningen i vargreviren.
Jag vet det, för jag bor sedan 30 år i det äldsta vargområdet i västra Värmland och har följt skiftningarna i stämningsläget – från ett kompakt hat till ett, om inte välvilligt, så i varje fall nyfiket intresse.
Och det är helt klart att den nya lagen om nödvärn – så att vi nu får skydda både får och kor och hundar – generösare tillstånd till skyddsjakt samt licensjakten har spelat en stor roll för att lugna känslorna.
Men Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson tycks bo i en helt annan värld, och kan inte för sitt liv fatta att vargstammens överlevnad också hänger samman med människors levnad. 

Det är inte bara en principiell fråga om att följa EU:s art-och habitatdirektiv och upprätthålla en gynnsam bevarandestatus, utan det handlar om klok och inkännande förvaltning och om politisk psykologi – alla berörda i habitatet måste känna delaktighet och förståelse.
Men tanken att en allmän vargjakt skulle kunna öka toleransen för vargen har avfärdats med det formella argumentet att jakten strider mot EU:s direktiv – som goddag, yxskaft ungefär.
 Och när regeringen nu, inför hotet att bli fälld i EU-kommissionen, ställer in licensjakten i vinter och dessutom höjer taket på högst 210 vargar, är inte Mikael Karlsson nöjd och driver på för att få Sverige dömt i EU-domstolen, för att därmed ”stänga dörren i Sverige för framtida licensjakt på rovdjursstammar som inte är livskraftiga”.
Men efter två licensjakter är den svenska vargstammen livskraftigare än någonsin i modern tid, med över trehundra individer. I Finland däremot, som fällts i EU-domstolen i ett liknande fall, har stammen minskat till hundrafemtio individer. 
Och förklaringen är förstås en ökad tjuvjakt. 
I Sverige däremot har tjuvjakten minskat kraftigt, enligt en rapport från Världsnaturfonden: från upp till 20 vargar om året till så där en fem vargar om året.
Trendbrottet kom år 2005 och det är ingen avancerad gissning att ökad skyddsjakt och besked om kommande licensjakt haft en avgörande betydelse.
Något som Mikael Karlsson och vargkramarna inte tycks begripa.
Tommy Hammarström
Expressen den 29 augusti 2011

...och orden om skyddsjakt ekar tommare än någonsin.
Det knepiga är att ingen politiker går in och röjer upp i rovdjursspektaklet. Avskaffades civilkurage och samhällsansvar med globaliseringen måntro?

 

[KLAGER]

Lönsamt att få sin familjemedlem uppäten?


Kramarna är ett fantastiskt släkte, som framförallt genomsyras av förståelse och ödmjukhet. Naturliga, inte minst.

"Torsby
Ytterligare en hund har dödats av varg. Denna gång en jämthund vid Grundsjön i Nordmark.

Samma jägare fick en annan hund vargdödad tidigare i höstas. I samma revir dödades en hund av två vargar i tisdags."

Ja antingen är det lönsamt, eller så har de mycket kort minne.

 

[KLAGER]

En rätt gammal text. En text som kanske närde ett litet hopp, men som de rabiata numera har sett till att totalt slå bort.

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND.
Vargkramarna håller på att krama ihjäl vargarna.
Rabiata naturskyddare med Mikael Karlsson i spetsen driver vargarnas sak med en hätskhet och en kompromisslöshet som till sist kommer att drabba vargarna hårt.
Det hände häromveckan att Angelica Mortensen i Smolmark, mitt mellan Årjäng och Koppom, skulle släppa ut sin hund Texas i trädgården. Då kom en varg och tog hunden och sprang till skogs med den.
Texas var av blandras och ingen stor hund, Angelica stod bara några meter ifrån när vargen högg, och hon skrek och schasade och sprang efter men vargen försvann in i skogen med en skrikande Texas i käften.

Det är inte lätt att tycka gott om vargarna efter en sådan händelse, ändå säger Angelicas man Per Gustavsson att han inte har något emot dem, bara de inte går inpå knuten.
 Men det är dessvärre vad de gör och inte så sällan. Min granne fick sin hund biten i trädgården för några år sedan, samma sak hände i Årbotten och på andra ställen.
Vargen är ett speciellt rovdjur och ska folk kunna leva med vargar krävs också speciella åtgärder.

 Rätten att döda vargen om den angriper ens djur, skyddsjakt och licensjakt är några sådana åtgärder. De har fungerat som lugnande besked och dämpat den ilskna stämningen i vargreviren.
Jag vet det, för jag bor sedan 30 år i det äldsta vargområdet i västra Värmland och har följt skiftningarna i stämningsläget – från ett kompakt hat till ett, om inte välvilligt, så i varje fall nyfiket intresse.
Och det är helt klart att den nya lagen om nödvärn – så att vi nu får skydda både får och kor och hundar – generösare tillstånd till skyddsjakt samt licensjakten har spelat en stor roll för att lugna känslorna.
Men Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson tycks bo i en helt annan värld, och kan inte för sitt liv fatta att vargstammens överlevnad också hänger samman med människors levnad. 

Det är inte bara en principiell fråga om att följa EU:s art-och habitatdirektiv och upprätthålla en gynnsam bevarandestatus, utan det handlar om klok och inkännande förvaltning och om politisk psykologi – alla berörda i habitatet måste känna delaktighet och förståelse.
Men tanken att en allmän vargjakt skulle kunna öka toleransen för vargen har avfärdats med det formella argumentet att jakten strider mot EU:s direktiv – som goddag, yxskaft ungefär.
 Och när regeringen nu, inför hotet att bli fälld i EU-kommissionen, ställer in licensjakten i vinter och dessutom höjer taket på högst 210 vargar, är inte Mikael Karlsson nöjd och driver på för att få Sverige dömt i EU-domstolen, för att därmed ”stänga dörren i Sverige för framtida licensjakt på rovdjursstammar som inte är livskraftiga”.
Men efter två licensjakter är den svenska vargstammen livskraftigare än någonsin i modern tid, med över trehundra individer. I Finland däremot, som fällts i EU-domstolen i ett liknande fall, har stammen minskat till hundrafemtio individer. 
Och förklaringen är förstås en ökad tjuvjakt. 
I Sverige däremot har tjuvjakten minskat kraftigt, enligt en rapport från Världsnaturfonden: från upp till 20 vargar om året till så där en fem vargar om året.
Trendbrottet kom år 2005 och det är ingen avancerad gissning att ökad skyddsjakt och besked om kommande licensjakt haft en avgörande betydelse.
Något som Mikael Karlsson och vargkramarna inte tycks begripa.
Tommy Hammarström
Expressen den 29 augusti 2011

...och orden om skyddsjakt ekar tommare än någonsin.
Det knepiga är att ingen politiker går in och röjer upp i rovdjursspektaklet. Avskaffades civilkurage och samhällsansvar med globaliseringen måntro?

Och naturligtvis behöver vi på samma sätt skyddsjakt och licensjakt även på Kungsörn och havsörn:

"Else Halvorsen såg först örnen lyfta från dikeskanten.

I en pöl av blod låg hennes hund Tea död."

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12215091.ab

"Katten Tjukka satt på fjøstrappen. Få minutter etter satt en ung kongeørn og åt glupsk."

http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/article3985908.ece

"Mannen släppte ut sin hund på gårdsplanen - men den kom inte tillbaka.
När ägaren hittade hunden var den död.
- Den hade dödats av en kungsörn, säger Lasse Larsson, naturbevakare vid länsstyrelsen i Värmland"

http://www.expressen.se/gt/hund-dodad-av-kungsorn/

"En labrador i Nattavaara i Norrbotten höll på att bli en kungsörns rov på fredagen."

http://www.expressen.se/nyheter/kungsorn-attackerade-hund/

Och havsörnen är ju inte bättre, det är ju t ex välkänt att den brukar ta barn:

http://www.nationen.no/2010/11/15/rovdyr/svanhild_hartvigsen/havorn/6274004/

 

[aktiv-jägare]

Och naturligtvis behöver vi på samma sätt skyddsjakt och licensjakt även på Kungsörn och havsörn:
"Else Halvorsen såg först örnen lyfta från dikeskanten.
I en pöl av blod låg hennes hund Tea död."
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12215091.ab
"Katten Tjukka satt på fjøstrappen. Få minutter etter satt en ung kongeørn og åt glupsk."
http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/article3985908.ece
"Mannen släppte ut sin hund på gårdsplanen - men den kom inte tillbaka.
När ägaren hittade hunden var den död.
- Den hade dödats av en kungsörn, säger Lasse Larsson, naturbevakare vid länsstyrelsen i Värmland"
http://www.expressen.se/gt/hund-dodad-av-kungsorn/
"En labrador i Nattavaara i Norrbotten höll på att bli en kungsörns rov på fredagen."
http://www.expressen.se/nyheter/kungsorn-attackerade-hund/
Och havsörnen är ju inte bättre, det är ju t ex välkänt att den brukar ta barn:
http://www.nationen.no/2010/11/15/rovdyr/svanhild_hartvigsen/havorn/6274004/

Angrepp av örn är ett mindre problem, bara en bråkdel av vargproblemet.
Dödade personer i viltolyckor är även detta en bråkdel av trafikdödade totalt.
Kan vi gå till beslut om att kasta dom 2 ovanstående faktorerna i glömskans hav
och koncentrera oss på huvudproblemet, nämligen varg?

 

[aktiv-jägare]

Här är dalarnas svar på APU:
http://www.dt.se/brottsplats/1.4502049-dalapoliser-tar-inte-jaktbrott-pa-allvar
-fast åt andra hållet..

 

[joask202]

Angrepp av örn är ett mindre problem, bara en bråkdel av vargproblemet.
Dödade personer i viltolyckor är även detta en bråkdel av trafikdödade totalt.
Kan vi gå till beslut om att kasta dom 2 ovanstående faktorerna i glömskans hav
och koncentrera oss på huvudproblemet, nämligen varg?

Du säger bokstavligen att de människor som dödas i viltolyckor inte spelar någon roll för att det dör så många människor i trafiken i övrigt?!

Vi har denna stora viltstam i Sverige endast för att såna som du vill ha gott om jaktbart vilt, det pris vi betalar är 40 000 trafikolyckor, var av ett par hundra allvarligt skadade och 10 talet döda årligen och du rycker på axlarna åt dessa som får sätta livet till för att du ska kunna utöva din hobby i den utsträckning du önskar!

Vilken sjuk människosyn har du?!

 

[aktiv-jägare]

Du säger bokstavligen att de människor som dödas i viltolyckor inte spelar någon roll för att det dör så många människor i trafiken i övrigt?!
Vi har denna stora viltstam i Sverige endast för att såna som du vill ha gott om jaktbart vilt, det pris vi betalar är 40 000 trafikolyckor, var av ett par hundra allvarligt skadade och 10 talet döda årligen och du rycker på axlarna åt dessa som får sätta livet till för att du ska kunna utöva din hobby i den utsträckning du önskar!
Vilken sjuk människosyn har du?!

Ungefär lika sjuk som kramarhobbyn som bortser från död och förintelse som skapas av deras
intressen...
Skillnaden är att dom menar det på allvar...

 

[supergeten]

En klok man:

Artikel/Vasabladet/18.01.2004
Eirik Granqvist
Museichef
Borgå naturhistoriska museum




VARGEN, FLYGEKORREN, VÄXTHUSEFFEKTEN OCH MÖRK MEDELTID

Under medeltiden riskerade man att brännas på bål om man var fräck nog att hävda någonting så galet som att jorden var rund eller att den tvinnade runt solen och inte tvärtom. Kyrkan tillät inga villfarelser.

För något år sedan gjorde ett par danska forskare en utmärkt televisionsfilm, där de påvisade faktumet, att den globala uppvärmningen inte beror på någon växthuseffekt, utan på en för jordklotet helt normal klimatcykel. Sådant får man inte säga och det hörs ingenting av de danskarna mer.

För alla dem som forskat i det förgångna är det lätt att ta fram massor av omväxlande värme och köldperioder. I början av 1930 talet var det i Finland något varmare än vad det är nu och går vi tillbaka till bronsåldern och yngre stenåldern så växte eken så långt norrut som till trakterna av Rovaniemi. Under vikingatiden växte björkskog på Island och tallskog på Hardangervidda i södra Norge, som nu är tundra. Går vi längre bakåt i tiden så hade vi mitt under senaste istid en så kraftig uppvärmningsperiod, att det för 22 500 år sedan var varmare i Finland än nu innan kölden knäppte till igen.

Vem åstadkom de nämnda växthuseffekterna? Fisade mammutarna för mycket? Man har ju faktiskt försökt hävda att metangasen från kossornas fjärtar också skulle vara en av orsakerna till den nu aktuella globala uppvärmningen som fick sin början på 1860 talet.

Vi bör bekämpa miljöförstörelse och nedsmutsning på alla vis, eftersom vi själva och naturen alltför ofta blir lidande. Bränner vi upp de fossila bränslena så tar de slut. Vi har all orsak att spara på dem, men någon inverkan på jordens klimat har inte brännandet. Inverkan kan finnas, men då endast mycket lokalt. Ett enda vulkanutbrott inverkar mera på klimatet än alla jordens bilar och vulkanutbrotten kan vi inte förbjuda.

Människorna tycker om att predika jordens undergång och måla upp skräckvisioner och detta har politikerna inte varit sena att utnyttja beträffande växthuseffekten. Vi får inte bränna upp all oljan som vi gör, utan bör satsa på alternativ av vilka den i motvind seglande kärnkraften är det främsta.

Jag snuddade vid ämnet växthuseffekt och sade nyligen i en finsk tidning, att klimatväxlingar är det normala för jorden. Effekten var omedelbar! Insändare kom med våldsamma personattacker och påståenden om, att jag borde avskedas omedelbart etc. Det medeltida häxbålet flammade... Man får inte agera utanför liturgin!

Jag har upprepade gånger upplyst om verkligheterna rörande flygekorren, som fått agera ett fanatismens verktyg. För det har jag fått motta och utstå oräkneliga personangrepp! Inom naturskyddet får man ljuga hur mycket som helst obestraffat bara man sjunger med i den rätta kören och följer den rätta liturgin. Sanningen får man inte obestraffat berätta.

Jag har med intresse följt med de många insändarna i Vbl om vargen. De har inspirerat mig till skrivandet av denna artikel. En insändare berättade sakligt sanningen om, att har en varghona fått smak för ett visst byte, så lär hon också sina valpar att jaga samma byte. Råkar bytet vara får, så specialiserar sig sedan hela den lilla flocken på får och vi får då problem med fårdödande vargar. Därför bör de vargar som tar "fel" byte omedelbart elimineras.

En annan insändare hävdar att "Det finns inte ett enda dokumenterat fall i Finland där vargen skulle ha antastat en människa!" Den lögnen är liturgiskt riktig och den tillåts gång på gång att dyka upp igen, eftersom fritt ljugande då är tillåtet inom naturskyddet!

Ett faktum är, att vi har åtskilliga dokumenterade fall, men dem får man inte tala om! Jag skall därför, rebellisk och nära pensionsåldern som jag är, berätta litet sanning om vargen och väl dokumenterade människoangrepp i Finland:

Min mors morfar slog ihjäl en varg med järnstören, när han var och dikade i Vörå. Vargen attackerade kvigorna, som betade bredvid, men när den såg mannen med järnstören, som självfallet ville försvara kvigorna, så angrep den honom och han slog ihjäl den. Detta hände under de svåra vargåren på adertonhundratalet.

Kyrkoherden i Storkyro berättar utförligt om nio fall av vargdödade människor i kommunen åren 1718 - 20; en 28- årig kvinna och resten var barn. Efter slaget vid Napo hade det funnits riklig tillgång till lik och detta hade säkert bidragit till människoätandet. Förhållandet från före 1718 är obekant eftersom kyrkböckerna saknas. Det kan noteras, att det efter andra världskriget hade skett samma sak i Ryssland och att det där ansågs vara "normalt" med människoätarvargar ännu in på 1950 talet.

I Tammerforstrakten rev vargen fyra barn år 1877. Det första var ett tvåårigt barn, som lekte på gårdsplanen i maj månad. En vuxen som observerade det skedda sprang efter. Vargen släppte då sitt byte, men barnet dog senare av skadorna. I juni tog vargen den ena av två småpojkar, 6 och 8 år gamla, som lekte på gårdsplanen. Endast byxorna och bältet återfanns. I juli dök en varg upp på stranden, när tre barn var och simmade i Ylöjärvi. Det äldsta barnet tog det yngsta med sig och sprang hem för att hämta hjälp. Under tiden tog vargen den kvarblivna nioåriga pojken. Fadern kom springande till hjälp och vargen släppte då sitt byte i en havreåker. Pojken var då ännu vid liv, men dog i armarna på fadern. En 12-årig pojke togs av vargen, när han vaktade korna. Folk hörde honom ropa, men trodde att han ropade åt korna. När han inte kom hem gick man för att söka och hittade då bara ena benet med stöveln på.

 

[supergeten]

Forts//

En avhandling av Jouko Teperi 1977 berättar om totalt sextio vargdödade barn i Finland åren 1880 - 82

Landets mest beryktade människoätarvargar härjade i Åbotrakten under åren 1880 - 81, där de dödade 22 barn. Det rörde sig om en gammal varghona och en ung hanvarg, som antagligen var hennes egen upplärda årsvalp. Varghonan behåller gärna hanvalparna med sig över vintern, men jagar iväg honvalparna på hösten, eftersom de utgör konkurrenter för henne. Den klassiska vargflocken består således vanligen av en hona och hennes hanvalpar. Dock förekommer avvikelser.

Fallen i Åbotrakten är mycket väl dokumenterade, men också kring dem har mytbildningen varit stor. Man har velat göra vargarna till hundar, hundkorsningar eller rabiesbesmittade. Det senare är ett omöjligt önsketänkande, eftersom döden inträder en kort tid efter att djuret kommit i "bitarstadiet" och det kan då inte mera ens svälja.

När jag började mina studier vid Zoologiska Museet 1962 så visades jag av "de gamla" en uppstoppad varg, som fanns undangömd på vinden. Jag fick veta att det var Åbovargen som ätit 22 barn. Den talades om, som någonting helt naturligt av preparatorerna Flytström och Grönvall, som båda för länge sedan då hade uppnått pensionsåldern, men som av gammal vana dagligen ännu kom till museet. Deras föräldrar hade haft personliga minnen från vargtiderna. Av någon orsak så skulle vargen inte visas för publik trots att den var beryktad.

1971 återkom jag till Zoologiska Museet som nationalsamlingarnas chefskonservator. Jag ville då igen vid något tillfälle ställa ut den berömda Åbovargen, men professor Göran Bergman godkände inte tanken. "Vargar äter inte småbarn och de som gjort det får inte ha funnits till!" Nåja, vargen fick stå där den stod under vattentaket på museet. Mera var det inte med den saken.

Som konservator vid Musée des Sciences Naturelles i Orléans hade jag 1968 nymonterat och restaurerat den sista människoätarvargen i Loiret, Centralfrankrike. Den hade dödat och ätit upp en åttaårig flicka år 1854 och skjutits av tjuvjägaren Blaise Basset, som före det dömts 24 gånger för tjuvskytte! Vargen ställdes ut i ett diorama. När jag själv lämnat museet och museet också fått en ny chef så togs den bort. I en för några år sedan utkommen bok om de sista vargarna i Loiret är den omnämnd, men inte ett ord om flickan den dödat och ätit upp. Barnätande vargar får aldrig ha förekommit!

I år gjorde jag en utställning om vargen här på Borgå Naturhistoriska Museum och jag undersökte därför källorna noggrannare än tidigare. Till utställningen lånade jag också in Åbovargen. Den fanns fortfarande väl bibehållen med korrekt etikett undanstoppad på Naturhistoriska Centralmuseets (Zoologiska Museet) vind.

Ingen bland den nutida personalen visste om dess existens förrän jag visade dem var den var undangömd! Det rör sig om hanvargen. Den hade stoppats upp av Åbofotografen Reinberg 1882 och sedan varit utställd på Kejserliga Senaten därifrån den så småningom kommit till Zoologiska Museet. Den gamla varghonan hade blivit till golvmatta åt Geheimerråder Oscar Norrmén, chef Senatens jordbruksavdelning. I våra dagar skulle han ha kallats jordbruksminister. När vargskinnet slitits ut hade det kastats bort.

Det var mycket intressant att undersöka den gamla uppstoppade varghanen. Den hade svansen böjd uppåt som en spetsracka! Man hade någon gång varit så ivrig i att försöka få den att likna en hund, att svansen brutits uppåt så kraftigt att skinnet var brustet! Ändamålet helgar medlen! I övrigt har den ingenting av hund över sig, utan den är en helt normal varg. Jag böjde självfallet ner svansen i normalläge igen, som den ursprungligen varit.

Åbovargarnas härjningar började i Nykyrka den 15.1. 1880, när sjömannen Karl Wilhelm Hörnbergs åttaåriga son blev tagen på gårdsplanen. Den 23.4 tog vargen Petter Samuelssons 2½-åriga dotter i Laitila. Och vidare: 25.4 drängen Mats Wilhelm Johanssons 7-åriga dotter i Nousis, 26.4 Gustav Hellins 2½-åriga dotter i Virmo, 15.5 torpare Johan Lalvas 3-åriga dotter i Aura, 3.8. garvaredottern Anna Lindbergs 10-åriga flicka i Virmo, 6.10 Eufrosyne Johannesdotters 4½-åriga flicka i Pemar,7.10 bleckslagare Matts Granfors 5½-åriga dotter tagen på allmän väg i Laitila, 15.10 torpareänkan Henrika Grönfors 5½-åriga son i Vehmais, 22.10 9-åriga Ida Gustavsson övergavs av vargen svårt biten i låret, men överlevde i Halikko.

Följande år 1881: 14.3. Wilhelm Matinpoika Wähätalos 6-åriga son Johan Wilhelm dödades vid familjens nybygge och släpades iväg några hundra meter där han åts upp i Nousis, 15.3. tog vargen Torpare Gustav Hellströms 4½-åriga dotter Mathilda Josefina, när hon lekte på gårdsplanen med sina syskon i Karjala, 10.6. torpare Matti Matinpoikas 10-åriga son togs av vargen, när han letade efter en betande häst i skogen i Nousis, 29.6. torpare Johan Mickelssons 5½-åriga son Gustav togs av vargen, när han tillsammans med andra barn vallade kor i Virmo. Liket av pojken hittades gömt i ett kärr med benen och ena handen uppätna, 15.7. torpare Matti Matinpoika Wäliveräjäs 7-åriga son Johan Wilhelm togs av vargen ett tjugutal meter från farbroderns hus i Nousis. Övre delen av kroppen hittades knappa sex kilometer från platsen för överfallet, 22.7.torpare Isak Hartmans 9-åriga son Gustav Alexander togs av vargen, när han plockade bär i skogen tillsammans med sin ett år yngre bror i Karjala, 31.7. torpare Gustav Adolf Åkermans 3- åriga son togs av vargen på gårdsplanen i Vahto. Ca tre kilometer från platsen hittades delar av fötterna och inälvor.

Den 3.8.togs torpare Ludvig Savéns 8½-åriga dotter Mathilda av vargen, när hon tillsammans med sin 10-åriga syster förde ut korna på bete fyra kilometer från hemmet i Laitila. När liket av flickan hittades var ena benet helt uppätet, 15.8. torpare Gustav Nummelinus 5-åriga son togs av vargen, när han var ute tillsammans med sin mor i Karjala. Kroppen hittades sönderbiten, men ouppäten och täckt av mossa, två dagar senare, 10.9. torpare Ulrik Forsströms 8-åriga son togs av vargen en kilometer från hemmet i Virmo. Liket återfanns svårt rivet med båda benen uppätna. Ena foten med sandalen på hittades nergrävd nära liket, 1.10. Kalle Kallenpoika Santalas 8-åriga son togs av vargen, när han hämtade vatten från brunnen några tiotal meter från hemmet i Virmo. Kläderna och delar av inälvorna och fötterna återfanns, 31.10. drängen Johan Johanssons 6- åriga dotter Alina Christina togs av vargen i husets farstu kl. 4 på eftermiddagen i Vehmais. Delar av liket och inälvor återfanns, 7.11. Frans Grönroos 5-åriga son Karl Oskar togs av vargen i en lada, där han lekte tillsammans med sin lillabror.

Den 2 januari 1882 sköts den gamla varghonan av lukasen (rysk yrkesvargjägare) Ivan Paklja i Kydö, Nousis. Den 14 januari togs hanen på giftbete av smeden i Mynämäki. Döden säkrades med ett avfångsskott i huvudet. Därmed var det slut med de människoätande vargarna i Finland.

Åbovargarna hade helt enkelt specialiserat sig på barnjakt. Barn var ett enkelt byte. Hade de fått fortsätta hade de lärt upp flera. Åbovargarnas tillvägagångssett visar också, att de inte alltid drivits av hunger, utan jakten hade ibland varit ren nöjesjakt.

Den statligt ledda vargjakten sköttes i Åbotrakten av Major Thuring från Uleåborg till vars förfogande ställts nio lukaser från centrala Ryssland och femton gardessoldater.

 

[supergeten]

Forts//

En statligt ledd utrotningskampanj av vargarna i Finland startades, som följd av Tammerfors och Åbovargarnas härjningar. De rivna tamkreaturens mängd var också oerhört stor. Enbart under åren 1858 -62 finns 46 400 vargdödade tamkreatur registrerade.

År 1879 dödades 383 vargar i Finland, 1880 = 321, 1881 = 192, 1882 =128. Vid sekelskiftet 1800/1900 var vargen i praktiken utrotad i Finland. Därför har ingen människa heller dödats av vargar i landet under hela nittonhundratalet. Så fort en varg visade sig så drog man ut med alla tänkbara vapen och vargen hade inte en chans utan dräptes obönhörligt. Vargen var så sällsynt att varje enskild varg fick ett eget namn. Det var Korsnäsvargen, Raumovargen, Tavastehusvargen etc.

När jag i början på sjuttiotalet började som chefskonservator vid nationalsamlingarna -Zoologiska Museet så inköpte vi Sallavargen för dioramat med de fyra flyende, vargjagade renarna. Den var den ena av de två vargar som sköts i Finland det året.

Att försöka att helt utrota vargen i Finland var en överdrift. Även om djuret är problematiskt att hålla i vår natur, på grund av den skadegörelse och den otrygghet som vargen medför, så bör vi nog kunna hålla oss med en begränsad och välkontrollerad vargstam. Vi måste dock låta realismen regera och inte romantismen.

Naturen är inte romantisk. Naturen är hård och brutal i sin realism och den vetskapen och kunskapen bör också många gånger styra vårt handlande i naturvården. Vargen är de stora bytesdjurens predator. Den är inte lammens och småbarnens bästa vän. Den lever inte på blåbär och lingonris. Den äter kött!

På 120 år har vi inte haft så mycket varg i landet som vi har nu och får romantismen och önskedrömmandet regera i stället för realismen så glider situationen oss snart ur händerna. Vår snälla och växtätande älg var nära att utrotas i Finland för åttio år sedan. Det fanns då bara ett hundratal kvar i hela landet. Med effektiv vård ökade älgen och i dag är populationen så kraftig, att vi har svårt att effektivt kontrollera den, trots att älgen är lättjagad och bara får en eller två kalvar i året per ko.

En varghona sköter förökningen med en helt annan takt. Hon får fyra till fjorton valpar i året och vargen är ett mycket svårjagat djur. Situationen glider oss lätt ur händerna och jag är tyvärr rädd, att den situationen är nära förestående. Likaledes är det bara en tidsfråga innan vi får återuppleva tragedierna med vargrivna barn. Faran är ännu inte stor men den finns. Inte heller är faran lika stor som på 1800 talet, eftersom barnen förs och hämtas med bil och inte går ensamma på mörka skogsvägar för att hämta hem betande kor.

I Aunus i ryska Karelen dödades en nioårig flicka av varg i februari 2002. Det är inte frågan om en hundratals år gammal legend mera.

Att ha vargen kvar i vår natur är normalt, men någon nytta har vi inte av den.

Man talar varmt om Noppe, den radiosändarförsedda vargen. Noppe låter så sött och trevligt, men Noppe är en varg och de stora däggdjurens predator. Det är realismen som vi bör leva med. Vi behöver vargforskningen och vi behöver utvidga våra kunskaper om djuren, men faran ligger också nära till hands, att vargforskningen - likt tyvärr mången annan forskning - blir till en hobby, som på statlig bekostnad bedrivs av ett gäng fantaster.

Det är spännande att jaga varg, söva ner dem och förse dem med radiosändare. Speciellt om man dessutom får betalt för att ha så roligt. Den nämnda aktiviteten bör äga rum, men stå under sträng kontroll och inte tillåtas bli till en hobby!

Jag har ägnat mitt liv åt informationen om naturen, naturskyddet och kulturen. Det jag sett och ser skrämmer mig när fanatismen, förljugenheten och hänsynslösheten mot medborgarnas intressen mer och mer får agera och släpps fram. Detta ofta på de reella kunskapernas, naturens, arternas och den lille mannens bekostnad!

Jorden håller inte på och går under! Allt dör inte ut! Det mesta är positivt som sker omkring oss och de flesta djur ökar i antal! Det är inte trist! Det står inte så illa till! Skapa inte onödiga problem! Njut av tillvaron och ta inte bort livsglädjen från våra barn!

 

[joask202]

Angrepp av örn är ett mindre problem, bara en bråkdel av vargproblemet.
Dödade personer i viltolyckor är även detta en bråkdel av trafikdödade totalt.
Kan vi gå till beslut om att kasta dom 2 ovanstående faktorerna i glömskans hav
och koncentrera oss på huvudproblemet, nämligen varg?

Du säger bokstavligen att de människor som dödas i viltolyckor inte spelar någon roll för att det dör så många människor i trafiken i övrigt?!

Vi har denna stora viltstam i Sverige endast för att såna som du vill ha gott om jaktbart vilt, det pris vi betalar är 40 000 trafikolyckor, var av ett par hundra allvarligt skadade och 10 talet döda årligen och du rycker på axlarna åt dessa som får sätta livet till för att du ska kunna utöva din hobby i den utsträckning du önskar!

Vilken sjuk människosyn har du?!

Ungefär lika sjuk som kramarhobbyn som bortser från död och förintelse som skapas av deras
intressen...
Skillnaden är att dom menar det på allvar...

Tolkar jag dig rätt?
Du vill jämföra dödade hundar och får med svårt skadade och dödade människor men samtidigt påstå att du "inte menade" vad du skrev om de tusentals människor som årligen drabbas vid viltolyckor...