Forts//
En avhandling av Jouko Teperi 1977 berättar om totalt sextio vargdödade barn i Finland åren 1880 - 82
Landets mest beryktade människoätarvargar härjade i Åbotrakten under åren 1880 - 81, där de dödade 22 barn. Det rörde sig om en gammal varghona och en ung hanvarg, som antagligen var hennes egen upplärda årsvalp. Varghonan behåller gärna hanvalparna med sig över vintern, men jagar iväg honvalparna på hösten, eftersom de utgör konkurrenter för henne. Den klassiska vargflocken består således vanligen av en hona och hennes hanvalpar. Dock förekommer avvikelser.
Fallen i Åbotrakten är mycket väl dokumenterade, men också kring dem har mytbildningen varit stor. Man har velat göra vargarna till hundar, hundkorsningar eller rabiesbesmittade. Det senare är ett omöjligt önsketänkande, eftersom döden inträder en kort tid efter att djuret kommit i "bitarstadiet" och det kan då inte mera ens svälja.
När jag började mina studier vid Zoologiska Museet 1962 så visades jag av "de gamla" en uppstoppad varg, som fanns undangömd på vinden. Jag fick veta att det var Åbovargen som ätit 22 barn. Den talades om, som någonting helt naturligt av preparatorerna Flytström och Grönvall, som båda för länge sedan då hade uppnått pensionsåldern, men som av gammal vana dagligen ännu kom till museet. Deras föräldrar hade haft personliga minnen från vargtiderna. Av någon orsak så skulle vargen inte visas för publik trots att den var beryktad.
1971 återkom jag till Zoologiska Museet som nationalsamlingarnas chefskonservator. Jag ville då igen vid något tillfälle ställa ut den berömda Åbovargen, men professor Göran Bergman godkände inte tanken. "Vargar äter inte småbarn och de som gjort det får inte ha funnits till!" Nåja, vargen fick stå där den stod under vattentaket på museet. Mera var det inte med den saken.
Som konservator vid Musée des Sciences Naturelles i Orléans hade jag 1968 nymonterat och restaurerat den sista människoätarvargen i Loiret, Centralfrankrike. Den hade dödat och ätit upp en åttaårig flicka år 1854 och skjutits av tjuvjägaren Blaise Basset, som före det dömts 24 gånger för tjuvskytte! Vargen ställdes ut i ett diorama. När jag själv lämnat museet och museet också fått en ny chef så togs den bort. I en för några år sedan utkommen bok om de sista vargarna i Loiret är den omnämnd, men inte ett ord om flickan den dödat och ätit upp. Barnätande vargar får aldrig ha förekommit!
I år gjorde jag en utställning om vargen här på Borgå Naturhistoriska Museum och jag undersökte därför källorna noggrannare än tidigare. Till utställningen lånade jag också in Åbovargen. Den fanns fortfarande väl bibehållen med korrekt etikett undanstoppad på Naturhistoriska Centralmuseets (Zoologiska Museet) vind.
Ingen bland den nutida personalen visste om dess existens förrän jag visade dem var den var undangömd! Det rör sig om hanvargen. Den hade stoppats upp av Åbofotografen Reinberg 1882 och sedan varit utställd på Kejserliga Senaten därifrån den så småningom kommit till Zoologiska Museet. Den gamla varghonan hade blivit till golvmatta åt Geheimerråder Oscar Norrmén, chef Senatens jordbruksavdelning. I våra dagar skulle han ha kallats jordbruksminister. När vargskinnet slitits ut hade det kastats bort.
Det var mycket intressant att undersöka den gamla uppstoppade varghanen. Den hade svansen böjd uppåt som en spetsracka! Man hade någon gång varit så ivrig i att försöka få den att likna en hund, att svansen brutits uppåt så kraftigt att skinnet var brustet! Ändamålet helgar medlen! I övrigt har den ingenting av hund över sig, utan den är en helt normal varg. Jag böjde självfallet ner svansen i normalläge igen, som den ursprungligen varit.
Åbovargarnas härjningar började i Nykyrka den 15.1. 1880, när sjömannen Karl Wilhelm Hörnbergs åttaåriga son blev tagen på gårdsplanen. Den 23.4 tog vargen Petter Samuelssons 2½-åriga dotter i Laitila. Och vidare: 25.4 drängen Mats Wilhelm Johanssons 7-åriga dotter i Nousis, 26.4 Gustav Hellins 2½-åriga dotter i Virmo, 15.5 torpare Johan Lalvas 3-åriga dotter i Aura, 3.8. garvaredottern Anna Lindbergs 10-åriga flicka i Virmo, 6.10 Eufrosyne Johannesdotters 4½-åriga flicka i Pemar,7.10 bleckslagare Matts Granfors 5½-åriga dotter tagen på allmän väg i Laitila, 15.10 torpareänkan Henrika Grönfors 5½-åriga son i Vehmais, 22.10 9-åriga Ida Gustavsson övergavs av vargen svårt biten i låret, men överlevde i Halikko.
Följande år 1881: 14.3. Wilhelm Matinpoika Wähätalos 6-åriga son Johan Wilhelm dödades vid familjens nybygge och släpades iväg några hundra meter där han åts upp i Nousis, 15.3. tog vargen Torpare Gustav Hellströms 4½-åriga dotter Mathilda Josefina, när hon lekte på gårdsplanen med sina syskon i Karjala, 10.6. torpare Matti Matinpoikas 10-åriga son togs av vargen, när han letade efter en betande häst i skogen i Nousis, 29.6. torpare Johan Mickelssons 5½-åriga son Gustav togs av vargen, när han tillsammans med andra barn vallade kor i Virmo. Liket av pojken hittades gömt i ett kärr med benen och ena handen uppätna, 15.7. torpare Matti Matinpoika Wäliveräjäs 7-åriga son Johan Wilhelm togs av vargen ett tjugutal meter från farbroderns hus i Nousis. Övre delen av kroppen hittades knappa sex kilometer från platsen för överfallet, 22.7.torpare Isak Hartmans 9-åriga son Gustav Alexander togs av vargen, när han plockade bär i skogen tillsammans med sin ett år yngre bror i Karjala, 31.7. torpare Gustav Adolf Åkermans 3- åriga son togs av vargen på gårdsplanen i Vahto. Ca tre kilometer från platsen hittades delar av fötterna och inälvor.
Den 3.8.togs torpare Ludvig Savéns 8½-åriga dotter Mathilda av vargen, när hon tillsammans med sin 10-åriga syster förde ut korna på bete fyra kilometer från hemmet i Laitila. När liket av flickan hittades var ena benet helt uppätet, 15.8. torpare Gustav Nummelinus 5-åriga son togs av vargen, när han var ute tillsammans med sin mor i Karjala. Kroppen hittades sönderbiten, men ouppäten och täckt av mossa, två dagar senare, 10.9. torpare Ulrik Forsströms 8-åriga son togs av vargen en kilometer från hemmet i Virmo. Liket återfanns svårt rivet med båda benen uppätna. Ena foten med sandalen på hittades nergrävd nära liket, 1.10. Kalle Kallenpoika Santalas 8-åriga son togs av vargen, när han hämtade vatten från brunnen några tiotal meter från hemmet i Virmo. Kläderna och delar av inälvorna och fötterna återfanns, 31.10. drängen Johan Johanssons 6- åriga dotter Alina Christina togs av vargen i husets farstu kl. 4 på eftermiddagen i Vehmais. Delar av liket och inälvor återfanns, 7.11. Frans Grönroos 5-åriga son Karl Oskar togs av vargen i en lada, där han lekte tillsammans med sin lillabror.
Den 2 januari 1882 sköts den gamla varghonan av lukasen (rysk yrkesvargjägare) Ivan Paklja i Kydö, Nousis. Den 14 januari togs hanen på giftbete av smeden i Mynämäki. Döden säkrades med ett avfångsskott i huvudet. Därmed var det slut med de människoätande vargarna i Finland.
Åbovargarna hade helt enkelt specialiserat sig på barnjakt. Barn var ett enkelt byte. Hade de fått fortsätta hade de lärt upp flera. Åbovargarnas tillvägagångssett visar också, att de inte alltid drivits av hunger, utan jakten hade ibland varit ren nöjesjakt.
Den statligt ledda vargjakten sköttes i Åbotrakten av Major Thuring från Uleåborg till vars förfogande ställts nio lukaser från centrala Ryssland och femton gardessoldater.
