(...) När det kommer till att verkligen BO i tält någon annanstans, känner jag mig lite "utsatt". Sov t ex på kalfjället i somras och när jag vaknade hade jag nästan ångest när jag kom på att jag låg därute... (...)
Naturligtvis teoretiserar alla vi som skriver i denna tråd - särskilt vi som inte spontant känner igen oss i den upplevelse du beskriver. Så ta alla våra åt alla håll spretande råd och funderingar för vad de är.
Jag fastnade ändå inför något i din beskrivning, som jag tycker mig känna igen - inte hos mig personligen, men hos ett av mina två barn. Samt, på ett mer teoretiskt plan, i en del av alla de teorier och tankemodeller kring människans förhållande till rummet, som jag får syssla med i min yrkesutövning.
Betrakta
denna bild. Var är det troligast att en vandrande människa/människoflock slår läger? 100% av dem jag frågar på mina föreläsningar svarar: "under trädet". Nästa natt då? "Kanske vid foten av de avlägsna bergen". Aldrig rakt av i ett fritt flytande "ingenstans" mittpå stäppen, alltid på i något avseende definierad "adress" - även om det skulle kräva en omväg.
Det här verkar vara ett mycket grundläggande mänskligt behov, och ditt ångestfyllda uppvaknande "mitt ute i ett ingenstans" ute på kalfjället kan mycket väl bottna i det. Ordet "
kalfjäll" är möjligen centralt i sammanhanget. Men samma "brist på adress" uppträder ju i en homogen skog utan särskilda platsmarkörer, som kan bli våra mentala "adresser". Det brukar kännas bättre, om vi "dockar" mot någon fysisk "singularitet" - gärna rumsligt skyddande som en liten havsvik eller foten av en klippa, men gärna fortfarande med utblick/överblick över omgivningen. I brist på annat åtminstone ett ensamt, torrt träd i öknen...
Detta behov kan säkert vara mer eller mindre starkt hos olika individer. Jag har två döttrar, men bara den ena har reagerat ungefär som du beskriver. Hon är en i övrigt mycket trygg person, som lustfyllt hängt med på allt äventyrligt hennes lätt galna morsa bjudit på - inkl rätt luftiga klätterturer i diverse berg. Hon liftar/reser//tågluffar ensam utan att blinka, är varken mörkrädd eller rädd för att vara/sova utomhus.
Men på våra äventyr i Alperna, Tatra m m sov vi ofta i eller nära fjällstugor, av praktiska och/eller lagliga skäl. Därför dröjde det ett tag, innan jag insåg att hon hade stora problem med (fysiskt mycket mindre krävande) vandringsturer i fjällen, när vi gick bortom lederna och slog upp vårt tält lite varstans. Hon ville hela tiden veta var vi var, när vi skulle "komma fram", och kunde inte somna i tältet, trots att jag var med.
Jag fick mig samma sorts tankeställare, när hon, ca 6 år gammal, gick in i en fullt utvecklad panikattack i vår bil, när hon insett att hennes pappa kört litet vilse bland småvägarna ute på landet. Och då handlade det ändå inte om Härjedalens inland, utan om det sommarleende, tätbefolkade Österlen.
Nu när hon är vuxen, kan hon analysera och sätta ord på sina känslor. Hon beskriver dem just som en ångest/oro/otrygghet inför den "hemlöshet" en vilsekörning eller en tältnatt ute i ett "ingenstans" innebar för henne.
Vi löste problemet så småningom genom att alltid ha stenkoll på var vi befann oss, ha flera dagars planering på var vi skulle tälta, ett noggrant val av "rumsligt definierade" tältplatser (inkl. en "vägbeskrivning" från var och en till "civilisationen"), samt ett rimligt antal klart planerade "Plan B"-reträttvägar till närmast belägna fjällstuga. Så småningom räckte det med att hon hela tiden kunde följa sin position på kartan, och att vi inte slog upp tältet mitt ute på en fjällhed/fjällsida.
Jag är ju inte alls säker på om du känner igen dig i det jag försöker beskriva ovan, men om du gör det, så testa om inte den sortens "fast adress"-tänkande när du väljer platsen för ditt tält känns som en viss lättnad.
