Jag är inte 80 år. Jag är inte ens 79, det blir jag om 9 dagar. Jag kan se på min sajt att mitt vandrande har beskrivit en båge, med höjdpunkt kring 60-årsdagen med min längsta vandring (31 dagar i Pyreneerna) och längsta vandringssomrar, upp till 6 veckor.
Jag kan lätt se hur å ena sidan mina fysiska förutsättningar förändrats men även mina psykiska -- jag var som beslutsammast och kanske dristigast kring den tiden, men samtidigt allt långsammare i knölig terräng och med allt fler skavanker i kroppen.
Min sista alpvandring började på min 75-årsdag i Surcuolm och slutade efter 9 dagar på San Gottardo-passet, med plötslig skrikande värk i ryggen. Redan ryggbesvären motverkade en fortsättning, därtill kom pandemin, som för min del omöjliggjorde resor. Under åren 2020 och 2012 var det cykling i Östertgötland med grannlän som gällde.
2022 vågade jag mig på två låglandsturer, i Jönköpings och Skåne län. Då kände jag av min artros i ena knäet. I år försökte jag mig på en tur i F-län, men gav upp -- jag kände av mina båda artroser för mycket och hade dessutom besvär med de ovanligt dåligt konstruerade stättorna. Eller om jag bara var uttråkad.
Min poäng är att det inte bara handlar om åldrande, kondition, styrka. Kroppen slits. Ger man sig in på sådant som vandring ska man ha bra koll på sådant, och testa mindre anspråksfullt i början, för att inte skada sig. Iår har jag satsat mer på lägren, fem-sex fria, en swishcamping, en försäsongscamping och ett misslyckat försök -- det var alldeles för kämpigt att ens leda en cykel till det tilltänkta lägret (istället för en skogssjö blev det en camping nära Roxens stränder).
Jag kan numera glädjas åt vad jag varit med om, inte ledsen att jag tvingats sluta, men mer kanske över att jag började så sent, vid 45 års ålder. Med tanke på min kondition i den åldern var det nog ett par riktiga kraftprov jag gick miste om.