Lite tillbaka till andemeningen med trådstarten (som jag uppfattat den):
I somras hade jag det stora nöjet att få vandra sju dagar i Padjelanta med 14årigt barnbarn. Han är vinterfjällvan men har inte vandrat särskilt mycket tidigare. Ffa hade han nog aldrig varit utan mobiltäckning mer än nån halvdag, så jag var lite spänd på hur det skulle gå. När vi brukar träffas i stan är han rätt svårtillgänglig, trulig och sticker snabbt upp på sitt rum till de olika skärmarna, trots att farmor är på besök (inte så konstigt kanske, han är ju 14).
Hursomhelst, mobilen dog ju i Kvikkjokk. Ganska omgående genomgick den unge mannen nån slags metamorfos: Han lyfte blicken, diskuterade, frågade, ropade högt herregud vad här är vackert inför vattenfallet ovanför Tarreluoppal, uppmärksammade mig på fåglar, skrattade, och det var han som upptäckte älgarna i videt på Jieggnaffos sluttning. Den ev. rastlöshet han kanske kände botade han med att jonglera med sina flower sticks. Detta var mycket intressant att uppleva, och jag var lycklig över att känna igen honom från hans yngre dagar.
Än mer intressant, och lite sorgligt att iaktta, och det är det som är min poäng, var det att det inte tog särskilt lång stund när wifi blev tillgängligt på Kvikkjokks fjällstation innan han var tillbaka i sin truliga stör-mig-inte-uppsyn, och efter det pratade vi inte särskilt mycket med varann de dagar som var kvar på vår gemensamma färd.
Mina tidigare vuxenfjällvandringar (långa och utanför täckning) har jag njutit av att ha mobilen avstängd längst ner i ryggan. I år använde jag den som kamera och bara detta att den låg tillgänglig i fickan och togs fram ibland störde mig något oerhört. (Måste skaffa en ny kamera.)
Min slutreflektion är väl den att jag tror att vår (min egen inkluderad) upptagenhet av mobilen, och det beroende som jag upplever den skapar, gör något med vår mellanmänskliga kommunikation och allvarligt påverkar våra sociala kontakter på sikt. Jag försöker vara uppmärksam på detta, jag vill verkligen något annat.