Det beror på lite vad man avser men när det gäller detaljupplösning så är det rätt stor skillnad enligt såväl tester som egen erfarenhet då jag jämfört imacon-skannad dia med filer från gamla 5D. Diafilm har även mer begränsat dynamiskt omfång. Nu har jag inte testat någon ny Hasselblad-skanner och det är möjligt att man kan kräma ut mer med en sån men jag tvivlar på att skillnaden rent upplösningsmässigt är jättestor mot de imacon jag låtit skanna filmen med. Hursomhelst så är det dock tyvärr inte ekonomiskt för mig och troligen de flesta andra att skanna dia; har för mig att yfo tog ett par hundra per mellanformatsdia som jag skannade för något år sedan och en Hasselblad-skanner går lös på en bra bit över 100000.
Lagringen av digitala filer är ju dock något man får tänka över men det ser jag inte som ett oöverstigeligt problem. Om man hamnar i en sådan situation att varken jpeg eller tiff går att öppna med en dator så har man nog större samhälleliga problem än att ens gamla bildfiler inte går att öppna.
Däremot så får man ju vara noga med att migrera datan med jämna mellanrum. Själv har jag nog slarvat bort betydligt fler negativremsor och dior i mina många flyttar än vad jag förlorat bildfiler.När det gäller oskärpa så vet jag inte riktigt om jag håller med där och i blindtester tror jag många förståsigpåare skulle gå bet. Jag gjorde själv ett test där jag försökte se skillnad på bokehn från en 35/1.4L och en av Canons allra billigaste zoomar (på samma bländare och med samma utsnitt) och jag gick bet på det.
Jag håller med dig i stort men det finns situationer då man förutom bild även måste tänka teknik. Jag fotograferar själv en hel del konserter (främst jazz) och då jag ofta fotar med objektiv som t ex 135/2,0 på största öppning så gäller det att vara extremt noga med var man sätter skärpan. Hamnar den på kinden istället för i ögat eller liknande så uppfattar man det väldigt lätt som en oskarp bild. Skärpa har sin plats, oskärpa har sin. Scenljus kan även det vara lite kinkigt och har man inte kontroll över det så förlorar man snarare fotografisk frihet enligt mitt sätt att se det på. När det gäller konsertfoto är f ö digitalkameror helt överlägsna analoga dito.
När jag tar ut min Holga, fotar med hålkamera eller gatufoto med en gammal Leica så är inte bildens tekniska kvaliteter de centrala. Men fotografi handlar inte om ett sätt att se på bilden; det gäller att anpassa sig inför situation och vad man önskar uppnå med fotograferandet.
Till viss del. Samtidigt så tycker jag nog att man har en brist som fotograf om man inte lyckas övermanna "bröten" och få kameran att göra som man vill. Återigen ser jag ingen större principiell skillnad mellan analog fotografi med mekanisk kamera eller med ett högteknologiskt modernt vidunder. När jag fotograferar med gamla kameror så är det mer känslan "kugghjulsromantiken" jag tycker om snarare än att det skulle vara så mycket mer befriande utan tekniska finesser. Det är helt enkelt kul med gamla mätsökare, bälgkameror et cetera och för viss fotografi så kan det kännas väldigt avkopplande. Men återigen så är det svårt att implementera dem i ett modernt arbetsflöde om man arbetar med mer frilansbetonade uppdrag då snabbhet och ekonomi är ganska avgörande komponenter.
En sak som man bör tänka på om man är spekulant på en gammal kamera är att de inte alltid heller är så tillförlitliga. Mekanik behöver regelbunden service och inte ens gamla M-Leicor klarar sig utan det. FM2 som du nämner ser jag själv inte som en särskilt gammal kamera (har ägt två själv), men äldre 50-60-70-talsmodeller har inte sällan slutare som inte fungerar optimalt (vanligt med tidsfel på längre slutartider för exempel).
Jag håller väl i stort sett med dig om att bilden är det centrala, men kan ändå tycka att många (möjligen inte du) romantiserar och förmodligen har det låtit på samma sätt under hela tiden från övergången från glasplåtar till film, till Oskar Barnacks första 35mm kamera och film i kasetter, den inbyggda ljusmätningen, färgfilm, spegelreflex-designen, automatik i olika former, autofokus et cetera. Det finns inom de flesta genrer en föreställning om att det gamla, det "genuina" är liite bättre, liite finare och mer ursprungligt; att utövarna på något sätt var "riktiga"; och detta är som sagt inget som är unikt för fotografin.
