När jag växte upp så hade jag ganska liten förståelse för att min mor oroade sig så varje gång jag hittade på något. Tyckte själv att jag tog rimliga risker. Inte var det väl så farligt...?
När jag sen berättade att jag var gravid så sa hon (efter att ha fällt några glädetårar ) "nu börjar oroandet". Jag trodde hon menade graviditet och möjligtvis förlossning men nu förstår jag vad hon menar - man oroar sig ständigt för hur barnen har det. De är fortfarande små och har inte börjat skolan än, men ändå. Går det bra på dagis - äter de tillräckligt, fryser de när de är ute, är de andra snälla mot dem? Och här hemma går man upp mitt i natten för att se om grabben sparkat av sig täcket igen. Stoppar om honom och ger honom en puss på pannan. Man får hjärtat i halsgropen när tjejen lyckas falla handlöst men mirakulöst ändå inte verkar slå sig. Så tänker man lite framåt (men hoppar över skoltiden eftersom det är lite för läskigt att tänka på än...) på när de kommer att vilja göra liknande saker som man själv gjorde. "Va, ska du ge dig upp på Akka ensam?! Är du inte klok, det är ju stup överallt!" Och plötsligt är man som sin mor. Oroar sig. Fastän man gjort det samma själv. Och fast man vet att barnet kan.
Så jag förstår din far. Och jag förstår dig. Sitter själv med grym fjällabstinens! Tror du fått många bra råd hittills. Ge dig ut - och involvera din far. Men han kommer nog ändå oroa sig, det är liksom en del av att vara förälder...
Go tur!
När jag sen berättade att jag var gravid så sa hon (efter att ha fällt några glädetårar ) "nu börjar oroandet". Jag trodde hon menade graviditet och möjligtvis förlossning men nu förstår jag vad hon menar - man oroar sig ständigt för hur barnen har det. De är fortfarande små och har inte börjat skolan än, men ändå. Går det bra på dagis - äter de tillräckligt, fryser de när de är ute, är de andra snälla mot dem? Och här hemma går man upp mitt i natten för att se om grabben sparkat av sig täcket igen. Stoppar om honom och ger honom en puss på pannan. Man får hjärtat i halsgropen när tjejen lyckas falla handlöst men mirakulöst ändå inte verkar slå sig. Så tänker man lite framåt (men hoppar över skoltiden eftersom det är lite för läskigt att tänka på än...) på när de kommer att vilja göra liknande saker som man själv gjorde. "Va, ska du ge dig upp på Akka ensam?! Är du inte klok, det är ju stup överallt!" Och plötsligt är man som sin mor. Oroar sig. Fastän man gjort det samma själv. Och fast man vet att barnet kan.
Så jag förstår din far. Och jag förstår dig. Sitter själv med grym fjällabstinens! Tror du fått många bra råd hittills. Ge dig ut - och involvera din far. Men han kommer nog ändå oroa sig, det är liksom en del av att vara förälder...
Go tur!