Kan det utöver det fula slitaget från cyklarna gör ha att göra med att många som fotvandrar i fjäll och skog gör det för att komma ut och få lugn och ro som gör att man blir avig mot cyklister ?
När det sedan kommer någon stressputte i full fart framstudsandes på en MTB som man får hoppa undan för så kommer det att symbolisera just det man gett sig ut för att slippa ?
Det är nog där skon framförallt klämmer, men incitamenten för att vara ute är nog lika många som utövarna. För en del så är det kanske lugn och ro som man vill ha, andra vill ha naturupplevelser, att utmana sig fysiskt under en dag och somna skönt i tältet, att känna adrenalinet när man går längs en smal bergskam, spana efter öringvak på en forsnacke, svettas med stighudar under några timmar för att sen i stora svängar svepa ner, motionera några timmar på cykel, springa på en teknisk stig osv. För min egen del så är fysisk aktivitet stressförlösande, oavsett om jag cyklar, vandrar eller åker skidor men ibland tycker jag det är skönt att bara sitta och spana med kameran. Det finns inte ett sätt som är rätt.
Ofta upplever jag att de som är tristast att möta i fjällvärlden (där jag främst håller till) är fjällkonservativa grupperingar som rynkar åt näsan åt just den aktivitet jag för stunden håller på med; man gör sin resa till "Lappland" en gång om året med en föreställning om hur det ska vara och allt som rubbar den föreställningen blir ett hot. De här mekanismerna är nog väl så viktiga när det gäller hur konflikter mellan olika utövare uppstår. En lösning är ju att man kanaliserar besökare på olika sätt, men ibland är det ju svårt och man behöver samsas.