"Den tyske fjäll-uteliggaren" Klaus

[sachsaren]

Singi-Klasse aka Nallo-Klasse aka Kebnekaise-Klasse, jag? Bara om du är Japanen.


Massflow-Masse, det var länge sedan vi träffades i ett forum. Eller på riktigt. Kul å se dig!

 

[Malindo]

Hao

 

[Håkan K]

Han ser då inte ut som nån japan... men du skulle kunna vara Klausi, Georg!

 

[gundj]

[nämenvaihelveteharjagintemerän10teckennuäntligenellervadärdethärförkonstigheterfårmanintebaragåinpåutsidanochfnissaliteutanattskrivaenheljävlaromanefteråtellerhurvardet?]

nä..........

 

[consono]

nä

aha! ..................................

 

[Epiftw]

Jag tänkte dela med mig min historia från sommaren 2009 då jag fick chansen att träffa Claus. Det var en märklig upplevelse.

Vi började vandra från nikkaluokta mot tjounajokk och när vi precis skulle lämna skogspartiet för att fortsätta stigningen uppåt så får vi syn på en smal gammal man med en ryggsäck som skulle få plats med två stycken Claus. Ut ur hans väska så stack det ut mängder med renhorn som vi sedan fick reda på att han skulle försöka sälja till turister på hotellet.

Vi stannade och pratade med honom ett tag. Ibörjan hade vi enorma svårigheter att förstå honom, men vissa ord kunde man uttyda även om man var tvungen att säga "ursäka" gång på gång. Som någon nämde tidigare så pratade han mest tyska och slängde in några ord engelska och svenska titt som tätt.

Han inleder samtalet lite kort om hans örter som han bar med sig som han hade låtit kondenseras på något vis i sin pantflaska. Han visar även upp diverse bajslortar från olika djur som enligt honom skulle vara perfekt att halstra med. Efter att vi har (försökt) ha en konversation med honom så ber han om att få se på våran karta. Han pekar ut ett ställa på kartan som han vill träffa oss på senare efter att han varit förbi hotellet. Vi säger ja, med föga förhoppningar att träffa honom eftersom att vi var enormt irriterade för tillfället av alla mygg, och att vi hade försökt fortsätta våran vandring. Inge illa menat mot mannen, men han visade sig vara väldigt irriterande. Och det kanske ni förstår längre in i berättelsen.

Vi träffade Klaus igen morgonen därpå när han kom och hojtade utanför vårat tält när vi sov. Då frågade han oss varför vi inte hade tagit oss till mötesplatsen, varpå vi svarade att vi tänkte fortsätta nu på morgonen dit. Efter att ha bjudit honom på kaffe och bröd så börjar han gå i förväg.

Vid detta tillfälle så hade vi ju ingen aning om vem denna märkliga gubbe var. Vi hade inte hört någonting om honom och den bild vi hade av honom var att han var lite skum och läskig.

På kvällen kommer vi fram till den stormstuga som Claus hade pekat ut på kartan. Som väntat så var han där. Han hade nästat in sig totalt i stugan och överallt så hängde det diverse örter på tork och när vi anlände så såg vi hans fötter sticka ut ur stugdörren. Väldigt euntisiastiskt så vinkar han till oss när han vakanr till. Och det är nu jag börjar känna att han kanske bara är en vänlig själ och jag längtar litegrann till att prata lite med honom.

Vi sätter oss ner intill honom och börjar prata. Vi börjar med att koka lite kaffe som vi delar med honom. Nu i efterhand när jag lärt känna honom lite så var det ganska dumt att bjuda honom på saker, för han är en så himla genomgod person att han alltid vill ge tillbaka dubbelt så mycket. Sagt och gjort, han börjar genast ta fram ett stort stycke kött som han börjar dela ut. Varken jag eller min vän kommer aldrig glömma synen, och lukten.
Köttet var på inget sätt tillagat, trots detta så var det inte synbart rött, utan den hade en brun nyans som mest troligt blivit av värmen. Hela köttet såg ohygiensiskt och gammalt ut. Vi förstod direkt att han aldrig skulle kunna äta allt detta kött själv som han höll på att stycka upp.

Vi tittar lite förbryllat på medans han står och lagar till sin frukost och hoppas innerligt att han inte ska försöka bjuda oss på. Men när han är klar så ligger det varsin hög med kött framför oss, och man ser att han iaktar oss med spänning för att se vad vi gillar om köttet.

Jag måste poängtera att även fast detta verkar vara som att vi är lite bortskämda os.v så är det ju så att vi visste ju inte vem människan var eller vad hans tankar var. Vi var väl ganska fyllda med fördomar.

Trots att jag hade bestämt att inte äta någonting av köttet så höll min polare på att förbereda sig för en tugga. Detta är för att han är en såpass varmhjärtd person som inte vill säga nej när någon bjuder på något av ren artighet. Jag tror inte han uppfattade claus när han sa "I found this in a container 2 days ago" eftersom att han redan hade satt tänderna i köttet.

på bilden ser man hur claus förbereder köttet för oss. Det är jag som är till vänster om honom.


Hursomhelst. Efter detta så kunde han inte sluta att bjuda oss på saker. Även bullar och vin som han hade hittat i containern ville han att vi skulle äta. Men vi sa att vi var mätta och stoppade det i fickan. Detta skäms jag lite åt för vi åt såklart inte detta, och jag tror att han skulle behövt detta mycket mer än oss.

Jag kan skriva mer om denna historia eftersom att vi var tvungen att en vecka senare övernatta med claus i stormstugan pg.a starka vindar och snö. Så fortsättning följer. Ska nämligen ut i fjällen imorgon och kan skriva mer ifall intresset finns.

MVH

 

[sumpa]

Jag kan skriva mer om denna historia eftersom att vi var tvungen att en vecka senare övernatta med claus i stormstugan pg.a starka vindar och snö. Så fortsättning följer. Ska nämligen ut i fjällen imorgon och kan skriva mer ifall intresset finns.

MVH

Jo, intresset finns så skriv mera, jag läser gärna om intressanta människor

 

[Epiftw]

Okej Då fixar jag det när jag kommer hem. Nu far vi =) hej hej.

Märkte nu att jag blandar presens och dåtid. Intressant eftersom jag aldrig annars gör så. Har nog att göra med att jag skriver om ett minne. Får låta det vara så ändå

 

[lampsia]

Skit i grammatiken och skriv fortsättning! Jättekul att läsa om dina strapatser, hoppas jag själv råkar på någon så´ndär kufisk fjällmupp när jag traskar runt där! Bara de inte blir för efterhängsna!