Det är väl förmodligen lite som man vänjer sig hur mycket nytta man har av en daglig och lättåtkommlig kniv. Själv anser jag den vara oumbärlig.
Jag är uppväxt på 70-talet i glesaste östjämtland och byn hyste sina traditionella invånare. Alla män jobbade i skogen, de flesta av alla gubbarna var pensionerade med sina arbetsrötter i hästtransporterat virke och fällning. Alla var de jägare och fiskare och älskade att kasta sig över nåt husbygge och alla bar de kniv. Eftersom de hade växt upp och levt lite fattigt var det väl nästan uteslutande gamla traditionella moror med träskaft, Rött eller inte var inte längre lätt att se. Alla hade de vassa knivar eftersom de levt liv där man lär sig uppskatta vassa verktyg. Kanske inte konstigt att knivintresset vaknade tidigt.
Boende för barn på landsbyggden mitt i skogen innebär lek med träsvärd och kojbyggen samt små fisketurer till öringbäcken nere i skogen.
Själv fick jag min första kniv när jag var 4 år och nåt år senare efter lite lärande och övervakning var det tillåtet att ha kniv i byxorna när man var hemma.
När jag var 10 år fick jag min första egna fällkniv av användarvänlig storlek, en gulskaftad EKA 38. Efter det följde den kniven med i skolbyxorna och det var nästintill tillåtet, och i alla fall inte förbjudet, att använda den under skoltid i mina gudsförgätna trakter. När jag var 16 blev det till att gå gymnasium på internat och där på orten dök min första Viktorinoxsnurra upp. Det blev en spartanmodell inköpt. Sen hängde den med i fickan till efter lumpen. Vid den tiden startade fällkniven i Voullerim sin verksamhet och mina knivar blev bytta till Gerber och Puma. De gamla hängde ju med, och så hade man då en liten rotation av fällknivar att alltinera med.
Under slutet av 90-talet bodde jag i Stockholm och där fick jag ögonen på svartskaftade enhandsöppnade knivar och hade såna några år. Faktiskt de enda fickknivar jag haft som folk inte riktigt gillat. Jag har alltid använt mina knivar när det behövts men inte viftat med dem i onödan. Det fick mig att gå tillbaka till mer diskreta knivar. Inte direkt mindre eftersom min friluftsanvändning liksom kräver att bladet är en 6-7 cm långt men den smalare profilen på skaft och blad gör att de upplevs som mindre.
Ihopväxt med fickknivar som jag blivit så har jag näst intill daglig användning för dem att skära saker, öppna saker och allmänt peta med dem. Jag skulle nog känna mig lika obekväm utan min kniv som de gamla jämtgubbarna utan sina. Mina kamrater från trakten är nog på ett sätt lika eftersom de bär kniv men det är nog bara jag som samlar på mig fler än jag behöver och som orkar hålla reda på och teoretisera över material.
Förutom det dagliga användandet som i och för sig skulle kunna lösas annorlunda så är jag fortfarande förankrad i knivtraditioner, fast då huvudsakligen med fasta blad, genom att jag jagar, fiskar och älskar att kasta mig över nåt husbygge. Jag märker på mina två pojkar att de har knivintresse och förstår sig på när de kan vara lämpliga att använda.
Nån som vet om hjulet är runt?
Bosse
Jag är uppväxt på 70-talet i glesaste östjämtland och byn hyste sina traditionella invånare. Alla män jobbade i skogen, de flesta av alla gubbarna var pensionerade med sina arbetsrötter i hästtransporterat virke och fällning. Alla var de jägare och fiskare och älskade att kasta sig över nåt husbygge och alla bar de kniv. Eftersom de hade växt upp och levt lite fattigt var det väl nästan uteslutande gamla traditionella moror med träskaft, Rött eller inte var inte längre lätt att se. Alla hade de vassa knivar eftersom de levt liv där man lär sig uppskatta vassa verktyg. Kanske inte konstigt att knivintresset vaknade tidigt.
Boende för barn på landsbyggden mitt i skogen innebär lek med träsvärd och kojbyggen samt små fisketurer till öringbäcken nere i skogen.
Själv fick jag min första kniv när jag var 4 år och nåt år senare efter lite lärande och övervakning var det tillåtet att ha kniv i byxorna när man var hemma.
När jag var 10 år fick jag min första egna fällkniv av användarvänlig storlek, en gulskaftad EKA 38. Efter det följde den kniven med i skolbyxorna och det var nästintill tillåtet, och i alla fall inte förbjudet, att använda den under skoltid i mina gudsförgätna trakter. När jag var 16 blev det till att gå gymnasium på internat och där på orten dök min första Viktorinoxsnurra upp. Det blev en spartanmodell inköpt. Sen hängde den med i fickan till efter lumpen. Vid den tiden startade fällkniven i Voullerim sin verksamhet och mina knivar blev bytta till Gerber och Puma. De gamla hängde ju med, och så hade man då en liten rotation av fällknivar att alltinera med.
Under slutet av 90-talet bodde jag i Stockholm och där fick jag ögonen på svartskaftade enhandsöppnade knivar och hade såna några år. Faktiskt de enda fickknivar jag haft som folk inte riktigt gillat. Jag har alltid använt mina knivar när det behövts men inte viftat med dem i onödan. Det fick mig att gå tillbaka till mer diskreta knivar. Inte direkt mindre eftersom min friluftsanvändning liksom kräver att bladet är en 6-7 cm långt men den smalare profilen på skaft och blad gör att de upplevs som mindre.
Ihopväxt med fickknivar som jag blivit så har jag näst intill daglig användning för dem att skära saker, öppna saker och allmänt peta med dem. Jag skulle nog känna mig lika obekväm utan min kniv som de gamla jämtgubbarna utan sina. Mina kamrater från trakten är nog på ett sätt lika eftersom de bär kniv men det är nog bara jag som samlar på mig fler än jag behöver och som orkar hålla reda på och teoretisera över material.
Förutom det dagliga användandet som i och för sig skulle kunna lösas annorlunda så är jag fortfarande förankrad i knivtraditioner, fast då huvudsakligen med fasta blad, genom att jag jagar, fiskar och älskar att kasta mig över nåt husbygge. Jag märker på mina två pojkar att de har knivintresse och förstår sig på när de kan vara lämpliga att använda.
Nån som vet om hjulet är runt?
Bosse
