Jag har en teori om det där med att alltid bära runt på diverse braohagrejor.
Det kan vara en vilja att vara självständig, att inte behöva vara beroende av andras välvilja och verktygslåda. En annan egenskap hos en beverktygad person är otålighet. Han, det är oftast en han, anser att det bästa, och enda, sättet att få något RÄTT gjort är att göra det själv.
"Förtroende är bra, kontroll är bättre, göra själv är bäst". Därför alla verktyg.
Det kan också vara ett resultat av någon annans obefintliga verktygsklåda. Att ha blivit irriterad mer än en gång över att vaktis, som skall ha verktyg, inte har det man letar efter. Därför bär man alltid med sig egna. Det är också lite stolthet att kunna slänga fram en lampa som lyser bättre NU, än den som vaktis kommer med om tre minuter.
Det kan i viss mån vara någon sorts önskan och hopp om beröm och bekräftelse. Om jag kan fixa detta så tycker folk om mig, de uppskattar att jag finns. Detta är dock bara en myt. Prylnissen är bara "intressant" tills den trasiga prylen är fixad, sedan är han bortglömd tills något annat går sönder.
Det kan vara en sorts snuttefilt, en trygghet i den röriga vardagen. En prylnisse skulle aldrig använda sin lilla fällis eller vikihoptång till "självförsvar". Om det behovet funnits hade han också burit på en Fairbairn-Sykes.
Den lilla fällkniven eller vikihoptången är en mental symbol på att "jag kan".
) men en kniv är mer abstrakt. Men det är i grunden samma frihetslängtan som ligger bakom. Som blandas upp med prylbegär, samlarlustan, leksakssinnet och så vidare. Men frågar man dem som bär t ex kniv så spelar det i slutänden ingen roll vilken kniv de har. Bara de har en kniv. 