Sammanfattar post-BAMM-dagarna:
Lördag: Åkte till Boden. Surade. Söp.
Söndag: Åkte till Umeå på kvällen, fick återse mina bästa vänner.
Måndag: Panik-packade till Helags. Gick på Systemet. Betalade räkningar. Åt middag med ännu fler av mina bästa vänner. Jobbade till två-nånting.
Tisdag: Upp halvfem, sen 05:45 buss-tåg-buss-taxi till ca 5km S om Ljungris (ca kl 19.00...), ovanför Ljungdalen. Handlade en Z6. Inget kartfodral eller kompass, regn, försenad till min rendes-vouz på vägen. Joggade med den ilskna lapphunden, packningen var lätt utom de fyra litrarna vin jag köpt på Systemet dagen innan... Svor konstant över att jag var så sen, och över att jag lämnat flugspöt när jag nu äntligen korsade Ljungans källflöden. Fick se en bäverdamm i en av jokkarna man passerar på väg mot Ljungans vindskydd, nice. Visste inte att bävrar håller till så långt upp?
Regn och rusk. Träffade min lokala guide till "Projekt se-en-fjällräv-2008", och sen fann vi Ljungans vindskydd bebott. Fan. Trots varma invitationer (tack för dem!) att stanna, var vi överens om att hellre gå i regn och mörker mot Gåsens Fjällstn, ca 12-13km tror jag. Klockan var nio och det mörknade snabbt. Återigen svor jag över att jag lämnat kartfodral och kompass, samt att jag fegat och tagit min Zipka istf min Myo XP. Det gick från skumt till mörkt till kolmörkt, alltmedan vi snubblade oss genom dalen Holkendurrie. Till en början kunde man föreställa sig att det fanns vackert ondulerade grusåsar runt oss, och senare kunde man genom dimman ana de rätt dramatiska Härjångsfjällen, men sen blev det mest till att försöka spana stig, skratta och svära och kliva ned sig i leran. Vid vattendelaren var det rätt illa, klockan var väl elva-nånting och det var kolmörkt, regndimma, lågt blodsocker och "stigen" gick över hällar och små surhål, vilket gjorde den helt omöjlig att se. Vi gick på känn, det var oftast lättare att släcka Zipkan och i periferiseendet ana var man själv skulle dragit stigen och visst, där var den. Skitkul var det i alla fall, trots förutsättningarna (obekant vandringssällskap, blöta fötter, regn, kyla, mörker, dimma, stela händer, ingen mat, leran, osynlig stig, äh ni fattar).
En kopp fruktsoppa (Va, har du termos?) ungefär där Helags-leden korsar förgyllde resan, och fick styrsel på fötterna som snubblat alltmer den sista halvtimmen. Vi klev in i Gåsen-stugan strax efter två, och för att inte totalsabba de andra vandrarnas skönhetssömn skippade vi maten, åt mörk choklad och drack Rawson's och skrattade tyst i mörkret.
Onsdag: Huvudvärk. Fanjävlar asså, vi hade ju gått över två mil (min guide tvåochenhalv) i mörker och allmän misär, svultit och törstat svårligen och avslutat kvällen med spånken. Inte många knop den dagen. Drömde om att jag gick i fjällen med hunden och bar någon annans barn i mina armar, och vaknade bryskt av att ett par blöta Haglöfsbyxor kastades på mig med orden "Hunden har smitit".
Nilak fick ränna av sig eftersom de vi delade stugan med lämnade dörren öppen. Odjuret drog iväg nån kilometer, och kom tillbaka efter en halvtimme som om inget hänt. Inget att hetsa upp sig över, man kan varken springa ikapp eller skrika fast honom. Jag satte mig på en sten. När stugvärden drog på sig tightsen och OL-skorna var det bara ett litet hörn av mig som ville haka på, men latheten/förnuftet vann. På eftermiddagen gick vi upp på Gåsen, för att liksom verifiera att det regnade och blåste och att dimman täckte det mesta i nordväst. Mest var det nog ett sätt att legitimera kvällens födointag (om man släpar pastagrädde och ett paket färsk sparris upp på fjället så ska man banne mig göra rätt för att äta dem!). Stackars norska ripjägare som ville sova i rummet intill när sinnet lättade i takt med min Rawson's. Äh, de fick också en kosa var.
Torsdag: Ingen huvudvärk trots ett gott försök kvällen innan. Efter en allmänt seg förmiddag som mest spenderades dåsandes i sängen, gick vi i regnbyar ned till Helags på eftermiddag-kvällen. 17km gick i ett huj (kanske pga medvinden som bet rätt bra?), trots att vi återigen fuskat med maten (man förlägger helt alla rutiner om man inte bor i tält, eldar gas och sover med blöta strumpor, jag fattar det inte!). En vacker regnbåge hängde över Snusesjön efter den sista stigningen. Helags var välkommet och den kalla köttfärspajen ackompanjerades av en flaska Chateau Labadie (ja, och sen mer rödtjut förstås). Himmelskt.
Fredag: Dimma, regnskurar, rusk. Men också färdig frukost, en varm dusch, en korsordstidning och kaffe. Gav oss iväg 4 pers och spanade på fjällräv, och trots survädret fick vi se en! För mig som tidigare bara sett spår (f ö på ett snöfält uppe nästan vid Helagstoppen!) och de inhägnade rävarna på Lycksele djurpark, värmde det inombords när den första räven kröp fram, inspekterade oss (på flera hundra meters håll), och sen satte av mot foderautomaten. Ingen kikare hade vi, men vetskapen om att djuren fanns där räckte. Det fick mig att tänka på en gammal dansk barnvisa, (av Carl Nielsen, f ö!). Här framförd av Kim Larsen:
http://www.youtube.com/watch?v=JF-V14KKQyg
Jeg ved en lærkerede
jeg siger ikke mer;
den findes på en hede
et sted, som ingen ser.
Og de to gamle lærker,
de flyver tæt omkring.
Jeg tænker nok, de mærker,
jeg gør dem ingenting.
...Men ingen skal få vide,
hvor lærkereden er.
På kvällen, tillbaka på fjällstationen, drog jag en repa upp på Helags i lånade tights och löparjacka. Dimman lättade såpass att jag fick se toppen, men väl uppe vid glaciären var allt bara mjölk, och jag var glad att regnet iaf smält morgonens snö, som bara låg kvar i skrevorna. Dimma, regn och rätt hård vind på toppen gjorde att jag tappade tid, inte ens mina ståldubbade Icebugs hade bra fäste i stenskravlet. Min Twix vid toppröset var så hård av kylan att den mest liknade en knäckemacka doppad i hårdplast. 58:24 upp kändes ändå som en hyfsad tid m t p väglaget (fan, man såg ju inte ens rösena, och ingen kompass hade jag). På väg ned stannade jag och plåtade lite mer, och det blev ungefär så intressant som det alltid är att fota i dimma. Nedvägen var ännu halare, och jag fick krypa rätt långa sträckor. Tiden rann iväg, och nåt vidare personligt rekord att skrävla om kunde jag inte sikta. När det äntligen blev jord under fötterna dammade jag på igen, och det var härligt att känna hur låren fick slita för att dämpa all den läges-, rörelse- och livsenergi jag hade dämt upp. Nere i Helags var jag helt vimmelkantig av trötthet, regnet hade ätit sig igenom kläderna och jag hade en stadig vätskedeficit. Surrade f ö en stund med en av Winnerbäcks turnéknuttar i bastun, pratade om den skumma konserten i gympasalen i Haparanda förra året. Efter det blev kvällen bara bättre och bättre, somnade nångång mellan fyra och fem.
Söndag: Även om nordan lättat och luften var lite klarare, låg vemodets grå tyll mellan mig och landskapet. Det var ljusare än när jag kom, packningen var lätt och skorna torra, men med ryggen mot Helags väntade bara vardag. Anna, Thomas och jag marscherade mot Kläppen, stundtals under sammanbiten tystnad. Inte ens hunden verkade tycka det var vidare roligt. En rågmacka med makrill i tomatsås plåstrade såren lite, och sen var det taxi, buss, buss, tåg och sen tåg igen, till klockan 03:42 då jag nådde Vännäs och hämtades av min fd handledare Bosse (vissa människor bara är såna, kommer och hämtar en halvfyra en söndag morgon och bjuder på frukost!)
Just nu är det lukten av fuktig silnylon, min stickiga femdagars skäggstubb och en märkligt varm, välbekant och saknad känsla i bröstet som ropar mig tillbaka, tillbaka hit och ändå bort härifrån igen.
/A.
Lördag: Åkte till Boden. Surade. Söp.
Söndag: Åkte till Umeå på kvällen, fick återse mina bästa vänner.
Måndag: Panik-packade till Helags. Gick på Systemet. Betalade räkningar. Åt middag med ännu fler av mina bästa vänner. Jobbade till två-nånting.
Tisdag: Upp halvfem, sen 05:45 buss-tåg-buss-taxi till ca 5km S om Ljungris (ca kl 19.00...), ovanför Ljungdalen. Handlade en Z6. Inget kartfodral eller kompass, regn, försenad till min rendes-vouz på vägen. Joggade med den ilskna lapphunden, packningen var lätt utom de fyra litrarna vin jag köpt på Systemet dagen innan... Svor konstant över att jag var så sen, och över att jag lämnat flugspöt när jag nu äntligen korsade Ljungans källflöden. Fick se en bäverdamm i en av jokkarna man passerar på väg mot Ljungans vindskydd, nice. Visste inte att bävrar håller till så långt upp?
Regn och rusk. Träffade min lokala guide till "Projekt se-en-fjällräv-2008", och sen fann vi Ljungans vindskydd bebott. Fan. Trots varma invitationer (tack för dem!) att stanna, var vi överens om att hellre gå i regn och mörker mot Gåsens Fjällstn, ca 12-13km tror jag. Klockan var nio och det mörknade snabbt. Återigen svor jag över att jag lämnat kartfodral och kompass, samt att jag fegat och tagit min Zipka istf min Myo XP. Det gick från skumt till mörkt till kolmörkt, alltmedan vi snubblade oss genom dalen Holkendurrie. Till en början kunde man föreställa sig att det fanns vackert ondulerade grusåsar runt oss, och senare kunde man genom dimman ana de rätt dramatiska Härjångsfjällen, men sen blev det mest till att försöka spana stig, skratta och svära och kliva ned sig i leran. Vid vattendelaren var det rätt illa, klockan var väl elva-nånting och det var kolmörkt, regndimma, lågt blodsocker och "stigen" gick över hällar och små surhål, vilket gjorde den helt omöjlig att se. Vi gick på känn, det var oftast lättare att släcka Zipkan och i periferiseendet ana var man själv skulle dragit stigen och visst, där var den. Skitkul var det i alla fall, trots förutsättningarna (obekant vandringssällskap, blöta fötter, regn, kyla, mörker, dimma, stela händer, ingen mat, leran, osynlig stig, äh ni fattar).
En kopp fruktsoppa (Va, har du termos?) ungefär där Helags-leden korsar förgyllde resan, och fick styrsel på fötterna som snubblat alltmer den sista halvtimmen. Vi klev in i Gåsen-stugan strax efter två, och för att inte totalsabba de andra vandrarnas skönhetssömn skippade vi maten, åt mörk choklad och drack Rawson's och skrattade tyst i mörkret.
Onsdag: Huvudvärk. Fanjävlar asså, vi hade ju gått över två mil (min guide tvåochenhalv) i mörker och allmän misär, svultit och törstat svårligen och avslutat kvällen med spånken. Inte många knop den dagen. Drömde om att jag gick i fjällen med hunden och bar någon annans barn i mina armar, och vaknade bryskt av att ett par blöta Haglöfsbyxor kastades på mig med orden "Hunden har smitit".
Nilak fick ränna av sig eftersom de vi delade stugan med lämnade dörren öppen. Odjuret drog iväg nån kilometer, och kom tillbaka efter en halvtimme som om inget hänt. Inget att hetsa upp sig över, man kan varken springa ikapp eller skrika fast honom. Jag satte mig på en sten. När stugvärden drog på sig tightsen och OL-skorna var det bara ett litet hörn av mig som ville haka på, men latheten/förnuftet vann. På eftermiddagen gick vi upp på Gåsen, för att liksom verifiera att det regnade och blåste och att dimman täckte det mesta i nordväst. Mest var det nog ett sätt att legitimera kvällens födointag (om man släpar pastagrädde och ett paket färsk sparris upp på fjället så ska man banne mig göra rätt för att äta dem!). Stackars norska ripjägare som ville sova i rummet intill när sinnet lättade i takt med min Rawson's. Äh, de fick också en kosa var.
Torsdag: Ingen huvudvärk trots ett gott försök kvällen innan. Efter en allmänt seg förmiddag som mest spenderades dåsandes i sängen, gick vi i regnbyar ned till Helags på eftermiddag-kvällen. 17km gick i ett huj (kanske pga medvinden som bet rätt bra?), trots att vi återigen fuskat med maten (man förlägger helt alla rutiner om man inte bor i tält, eldar gas och sover med blöta strumpor, jag fattar det inte!). En vacker regnbåge hängde över Snusesjön efter den sista stigningen. Helags var välkommet och den kalla köttfärspajen ackompanjerades av en flaska Chateau Labadie (ja, och sen mer rödtjut förstås). Himmelskt.
Fredag: Dimma, regnskurar, rusk. Men också färdig frukost, en varm dusch, en korsordstidning och kaffe. Gav oss iväg 4 pers och spanade på fjällräv, och trots survädret fick vi se en! För mig som tidigare bara sett spår (f ö på ett snöfält uppe nästan vid Helagstoppen!) och de inhägnade rävarna på Lycksele djurpark, värmde det inombords när den första räven kröp fram, inspekterade oss (på flera hundra meters håll), och sen satte av mot foderautomaten. Ingen kikare hade vi, men vetskapen om att djuren fanns där räckte. Det fick mig att tänka på en gammal dansk barnvisa, (av Carl Nielsen, f ö!). Här framförd av Kim Larsen:
http://www.youtube.com/watch?v=JF-V14KKQyg
Jeg ved en lærkerede
jeg siger ikke mer;
den findes på en hede
et sted, som ingen ser.
Og de to gamle lærker,
de flyver tæt omkring.
Jeg tænker nok, de mærker,
jeg gør dem ingenting.
...Men ingen skal få vide,
hvor lærkereden er.
På kvällen, tillbaka på fjällstationen, drog jag en repa upp på Helags i lånade tights och löparjacka. Dimman lättade såpass att jag fick se toppen, men väl uppe vid glaciären var allt bara mjölk, och jag var glad att regnet iaf smält morgonens snö, som bara låg kvar i skrevorna. Dimma, regn och rätt hård vind på toppen gjorde att jag tappade tid, inte ens mina ståldubbade Icebugs hade bra fäste i stenskravlet. Min Twix vid toppröset var så hård av kylan att den mest liknade en knäckemacka doppad i hårdplast. 58:24 upp kändes ändå som en hyfsad tid m t p väglaget (fan, man såg ju inte ens rösena, och ingen kompass hade jag). På väg ned stannade jag och plåtade lite mer, och det blev ungefär så intressant som det alltid är att fota i dimma. Nedvägen var ännu halare, och jag fick krypa rätt långa sträckor. Tiden rann iväg, och nåt vidare personligt rekord att skrävla om kunde jag inte sikta. När det äntligen blev jord under fötterna dammade jag på igen, och det var härligt att känna hur låren fick slita för att dämpa all den läges-, rörelse- och livsenergi jag hade dämt upp. Nere i Helags var jag helt vimmelkantig av trötthet, regnet hade ätit sig igenom kläderna och jag hade en stadig vätskedeficit. Surrade f ö en stund med en av Winnerbäcks turnéknuttar i bastun, pratade om den skumma konserten i gympasalen i Haparanda förra året. Efter det blev kvällen bara bättre och bättre, somnade nångång mellan fyra och fem.
Söndag: Även om nordan lättat och luften var lite klarare, låg vemodets grå tyll mellan mig och landskapet. Det var ljusare än när jag kom, packningen var lätt och skorna torra, men med ryggen mot Helags väntade bara vardag. Anna, Thomas och jag marscherade mot Kläppen, stundtals under sammanbiten tystnad. Inte ens hunden verkade tycka det var vidare roligt. En rågmacka med makrill i tomatsås plåstrade såren lite, och sen var det taxi, buss, buss, tåg och sen tåg igen, till klockan 03:42 då jag nådde Vännäs och hämtades av min fd handledare Bosse (vissa människor bara är såna, kommer och hämtar en halvfyra en söndag morgon och bjuder på frukost!)
Just nu är det lukten av fuktig silnylon, min stickiga femdagars skäggstubb och en märkligt varm, välbekant och saknad känsla i bröstet som ropar mig tillbaka, tillbaka hit och ändå bort härifrån igen.
/A.
