Efter skitdagen igår inleddes denna dag med lite flygresor. Därefter ett intensivt pass i backiga Ft Tryon Park, norra Manhattan. Gick ut till Kent, "400 slag" har ett tilltalande bombastiskt-symfoniskt tema, efter det fenomenala basriffet i början förstås!
...och du stod givakt med din rygg rak och tog
fyrahundra slag.
Den skivan är bra att springa till, men det kan inte bara ha varit vätskebrist som fick mig att grubbla över en del olösta textrader. Ta t ex
...och du stod där med din kniv
bredvid din tyska bil.
-Vafalls? Vafan menar karln egentligen? Jag ser scenen framför mig, och det ser inte bra ut, eller åtminstone ser det väldigt märkligt ut.
Ft Tryon var vacker i solljus, kom att tänka på att jag hittills bara sprungit där i skymning eller kolmörker. Borde ha tagit kameran, som vanligt. Men hur ska man fånga på bild den sävliga Hudson, eller doften av träden jag inte vet namnen på, eller hur stegen klapprar ödsligt mot asfalten innan vändningen vid alkisbänkarna?
Attans så solen sved, och attans så dumt det är att vätskeladda med två koppar kaffe och en bagel med färskost. Don't ever do it, säger jag bara. Tungan klistrade mot gommen redan efter en knapp halvtimme, och sen gick pulsen bara upp, upp. Tog mig hem ändå utan större yrsel, sen ett par fettdrypande pizzaslices på den lokala syltan. Jisses vilket ställe jag bor på. Glad ändå över att kackerlackorna tycks vara lite färre än när jag åkte, och att sprickorna i duschkaklet åtminstone är överspacklade. 49 min/162 i puls blev facit.
Efter dagens jobb togs ännu en sväng. I mörker nu, dumt att vänta så länge, men hade begått misstaget att gå på stekhus och äta en halv vändstekt gris med nåt slags potatis till. Medium Rare var ju en jävla lögn, och grisen hade nog varit med några år för länge, men det var gott ändå och, ja, fyllande. Så när maten sjunkit tog jag ett lunkpass längs floden. Sprang mest till säkra kort som Timo Räisänen och Regina Spektor. Hon är väldigt, väldigt bra.
Misstag nr 1: Ta inte överfarten till Riverside Park som saknar gatlyktor, luktar urin och är bemängd med glaskross, inte efter tio i alla fall.
Misstag nr 2: När människor runtomkring dig börjar springa och skrika och tre(!) polisbilar bromsar in: spring inte själv. Bängen fick verkligen jobba inatt, liksom brandkåren (3 bilar i karavan där också).
Misstag 3: När du ska tillbaka till Harlem från Riverside Park, ta då för f-n inte IGEN en överfart utan lyktor (OK, kan bero på att de med lyktor stänger efter nio). Sprang rakt på en kille hög som ett hus, överrumplade nån tjej som satt och försökte tända en jonne och sen passerade jag en ensam bil full med folk som parkerat så ödsligt det gick (samt ett par andra bilar där folk satt och rökte. Hmm, varför söker man upp en dead end i mörkret mitt i ingenstans en fredag kväll för att sitta i bilen med släckta lyktor och röka en cigarett?). Felet var att enda vägen ut var en 300m lång och 15-20 höjdmeters slakmota, dvs inte direkt en bra flyktväg om man tvingas försöka sprinta ifrån nån dåre. Harlem hem kändes i jämförelse riktigt tryggt, och från 168:e kändes det som hemma. Någon hade pangat en vattenpost så jag fick lite vatten på min torra skalle. Varmt och vätskefattigt även ikväll. Summa 51min/151 BPM samt tre 100m stegringslopp.
Abalone Dots "From a safe distance" avslutade de sista minuternas gång på stela ben genom mörkret. Ack, den sångerskan vet vad hon gör. En kraftig men spröd röst, ibland klar och ibland hes, alltid eterisk eller snarare genomskinlig, som likt rök slingrar sig kring fiolens bärande ton, och där mandolinen bryter igenom, som ljuset genom röken. The Trip är solklart en av de vackraste sånger jag hört, och det inte bara för att Abalone var förband till Winnerbäck den där magiska vinterkvällen i Haparanda sporthall. I brist på The Trip länkar jag nedan till Slavonian Land på youtube, men texten är från min favoritsång:
Please tell me of a sad sad song
you don't want to hear
You'd rather hear your favourite tune
in your ear.
http://www.youtube.com/watch?v=hoeWP-tXiw8&feature=related
Men man måste ju uppskatta passionen, raljerandet och det faktum att Heidenstam får vara med på ett hörn.
