Dagens aktivitet?
- Trådstartare thomalin
- Start datum
Dålig kondis
Förskräckligt!men det finns bara ett beprövat lagligt botemedel.
Cyklade 30km i halvtempo.
Är det åldern,tillfällig svacka,eller funkar det inte med fjällvandring för att få upp flåset?
Seg blir man,lättare,men inte 17 går det nå mycket bättre att springa för det.
Får väl ge mej ut en sväng och springa sen jag ätit frukost.
Sen hägra rStorforsen, Piteå senare idag och Nolia-mässan imorgon
Då ska jag dregla över tjusiga kök och badrum,kaminer,byggnationer etc.
Förskräckligt!men det finns bara ett beprövat lagligt botemedel.
Cyklade 30km i halvtempo.
Är det åldern,tillfällig svacka,eller funkar det inte med fjällvandring för att få upp flåset?
Seg blir man,lättare,men inte 17 går det nå mycket bättre att springa för det.
Får väl ge mej ut en sväng och springa sen jag ätit frukost.
Sen hägra rStorforsen, Piteå senare idag och Nolia-mässan imorgon
Då ska jag dregla över tjusiga kök och badrum,kaminer,byggnationer etc.
Cykel
Efter att ha byggt en grönlandskajak på kajakbyggarkurs i sommar så har det mest paddlats men lite cykel occh lite orientering har det också blivit.
Igår cyklade jag hem från jobbet i Tierp till Vassunda-Edeby där jag bor, det blev tio regniga mil med vind vridande från nord ost till sydsydost och tilltagande. De tio milen, då jag cyklade asfalterade uppländska småvägar, gick på 4 timmar jämt.
Efter att ha byggt en grönlandskajak på kajakbyggarkurs i sommar så har det mest paddlats men lite cykel occh lite orientering har det också blivit.
Igår cyklade jag hem från jobbet i Tierp till Vassunda-Edeby där jag bor, det blev tio regniga mil med vind vridande från nord ost till sydsydost och tilltagande. De tio milen, då jag cyklade asfalterade uppländska småvägar, gick på 4 timmar jämt.
Styrketränade nån gång under förra veckan och så igår, tills husvakten kom och stängde. Hann ett halvt bröst-ryggpass.
I morse vaknade jag och förstod varför jag känt mig så trött, varför benhinnorna börjat spöka igen och varför ett irriterande sår uppstått på ena överläppen. Bingo, förkyld för första gången på snart ett år. Knappa tre veckor till BAMM, hoppas vid Gud att detta blir en mild historia.
Motstog frestelsen att köpa amerikanska "förkylningstabletter", som innehåller en hälsosam mix av vitaminer, zink, (dvs båg+båg), NSAID (typ Ipren), Efedrin (hostdämpande/uppiggande=kanske vad jag behöver, dessutom blir man smal av det), antihistamin (ingen aning varför, minska rinnande näsa?) och en del annat krafs. Sånt man borde äta dagligen m a o. Och helt meningslöst mot förkylningsvirus. Men så länge det säljer så är det väl bra.
I morse vaknade jag och förstod varför jag känt mig så trött, varför benhinnorna börjat spöka igen och varför ett irriterande sår uppstått på ena överläppen. Bingo, förkyld för första gången på snart ett år. Knappa tre veckor till BAMM, hoppas vid Gud att detta blir en mild historia.
Motstog frestelsen att köpa amerikanska "förkylningstabletter", som innehåller en hälsosam mix av vitaminer, zink, (dvs båg+båg), NSAID (typ Ipren), Efedrin (hostdämpande/uppiggande=kanske vad jag behöver, dessutom blir man smal av det), antihistamin (ingen aning varför, minska rinnande näsa?) och en del annat krafs. Sånt man borde äta dagligen m a o. Och helt meningslöst mot förkylningsvirus. Men så länge det säljer så är det väl bra.
Låter som en affärsidé! Du får väl importera en kontainer och kränga till hälsokostbutiker i landet....
... trist att känna av en massa skit inför tävling, känner igen det där, får i stort sett alltid knäproblem två veckor innan vätternrundan... eller lidingö för den delen, fast då är det ischiasliknande probs...
Jaha, eftersom förkylningen inte ger med sig så man inte kan träna, passar jag på att skriva lite istället, om helgens träning. Det mesta av helgen tillbragtes med att äta och dricka av varierande slag, samt karaoke med ett gäng på möhippa(...), men en rejäl löprunda blev det också. Så, jag snorar lite till, och lutar mig tillbaka medan koppen med myntaté (ja, jag bor med New Age:are) sprider sin ånga i rummet.
Lördag alltså. 63 minuter, 159 BPM snittpuls, naturlig backlöpning i Harlem, längs Broadway samt i Ft Tryon Park. Väder som följer.
Hade laddat mp3:n med Annika Norlin (Säkert!)'s skiva Säkert!, har tidigare bara hört någon enstaka låt med henne. Inledde med en omväg runt kvarteren där jag bor på 145th St, som är backiga som synden. Redan efter halva första låten på skivan insåg jag att det skulle bli en bra dag. Det hotade något slags grått i luften, och vinden friskade stundtals i. Lugn morgontrafik och inga andra löpare förutom en enstaka äldre kvinna.
När jag passerade min gamla bostad (där jag bodde en månad utan AC och de två sista veckorna sov på en "madrass" av gamla plastpåsar och bubbelplast på parkettgolvet, eftersom min andra luftmadrass fått pyspunka redan efter fem dagar) hade Säkert redan avverkat sin "Vi kommer att dö samtidigt".
"Andas. Jag kan inte andas. För det låter så pinsamt kvavt, när jag står bredvid dig.
För trött för att dölja, det måste vara uppenbart.
Oh kom inte närmre. Oh snälla kom närmre.
Oh snälla kom närmre, kom närmre."
En nära vän sa just att hon verkligen träffar rätt ton för att beskriva tonårskärlek, men är det hon beskriver inte kärleken som den är, som den var när man var tonåring och som den är när man är vuxen? I kärleken finns väl en av de få legitima tillflykterna till tonårstiden, och kanske en av de få sakerna man vill ha tillbaka från den tiden.
Och mycket riktigt, ett par låtar senare sjunger hon i nästan Dr. Kosmos-uptempo:
"...den enda som aldrig rökte, den enda som aldrig försökte fuska på proven, då lär man sig ju aldrig nåt? Jag var nog värd allt stryk som jag har fått.
Den enda som aldrig tafsades på, den enda som aldrig bråkades med, den enda som hade en god relation till mor och far.
Och jag grät mig till sömns efter alla dar.
...Man skulle ha en kille med bil. Man skulle ha en silverring. Jag var inte ens kysst, men jag visste vem jag var.
Så jag grät mig till sömns efter alla dar.
Jag såg dig på stan igår, du såg ledsnare ut än då. Jag skrattade mig till sömns...
Vilken jävla lögn att det ska vara ens bästa tid." (x flera)
Men nu har jag hoppat i låtordningen. När jag nådde Ft Tryon hade jag redan sprungit tjugo minuter efter uppvärmningen, och jag var glad att kroppen inte kändes lika seg som människorna på gatorna verkade. Man anade att det låg regn i luften. Inte mig emot, dagar med tung luft är det lika bra om ett skyfall får rensa ut (ack vilken platt metafor, men det håller ändå för vädret). Säkert hade just avhandlat parlivets basida i "Stetoskop" (text nedan), och jag hade smygskrattat bittert i sista backen innan det planade av vid den stora gräsmattan där barnfamiljerna alltid samlas.
"Korten från Kreta kom, vi ser så glada ut. Jag blir så snygg när jag har fått lite färg. Vi plockar svamp i skogen med andra par.
Och vi går genom daggstänkta berg, fallera.
Varför faller vi aldrig? Fallera.
Bara lite i taget.
...
Det är fast vi har kräfthattar på oss. Det gör allt värre, du dricker en snaps.
Varför blir du alltid så full? säger jag, (jag är fullare). Världens mest långsamma kollaps.
Jag såg en annan vid en busshållplats.
Fallera.
Varför faller vi aldri-i-ig? Fallera.
Bara lite i tage-e-et. Fallera."
http://www.youtube.com/watch?v=fXvlEGkgKcY
Hennes sätt att varva naivt enkla och direkta textslingor med uppenbart klarsynt livsreflektion och fullkomligt briljanta språkliga vändningar som i exemplet ovan, gör att det här är årets jävla bästa skiva (för mig, jag är lite sen), säger kritikern i mig.
Säkerts kombination av snabba och lugna låtar och hur hon sprider glada och sorgsna texter helt oavsett musikens karaktär gör det till en bra löp-skiva. I Ft Tryon började backarna suga i benen och musiken hade redan gjort mig på ett strålande humör. Tills så:
"Hej du det var ju ett tag sen, sexhundra dagar men vem räknar precis? Och jag tänkte jag skulle höra av mig och säga att allt är fint. Jag har träffat en annan, han behandlar mig bra och jag går och nynnar hela tiden.
Är du fortfarande arg?
...
Jag lärde mig spela munspel, jag fick tid över
när du försvann.
Är du fortfarande arg?
...
Anna sa hon sett dig på stan, hon sa du såg glad ut, du hade ny frisyr. Hon sa den klädde dig. A-a-a-ah.
Och jag, jag nynnar mycket men jag
sjunger knappt längre.
Är du fortfarande arg?
Är du fortfarande trött?
Önskar du fortfarande
att vi aldrig hade mötts?"
Ja du, Annika Norlin, jag vet faktiskt inte. Men den låten blev en påminnelse om den gamla sanningen att man inte kan springa och gråta samtidigt.
Därför kom två saker som på beställning: Nästa skiva på spelaren och de sista trappstegen upp till Klostret i Ft Tryon. Vinden friskade i till System of a Down (ja, det är skitmusik, men man springer bra till den), piskade upp löv och grus och de som promenerade skuggade ansiktena med händerna. Det kom en virvlande skarp vind uppför fortets sluttningar (jag spottade ut över kanten till vänster precis då, och såg loskan lyfta flera meter, flyga över till min högra sida och landa framför mig...). Jag hejade på en löpare som jag mött tidigare, och hon såg mest skraj ut trots att hon hade vinden i ryggen. Mörkgrå moln hade på ett par minuter dragit ihop sig över Hudson, och regnet kom så fort att det sände turister skrikande in under viadukter och träd. Jag har saknat elementen i flera veckor, och jag slöt förtjust ögonen och sprang nedför, rakt in i dånet.
Regnet kom hastigt. Det hann knappt börja strila innan det hällregnade, och sen öste det. Det öste så att oljudet av regnet gjorde det svårt att tänka, och allteftersom vatten rann in i öronen lät musiken allt mer som spelad på en vevgrammofon, med tratt (ja, alltså, System of a Down på stenkaka, ni fattar...). H-vete vad det öste. Såna ösregn brukar jag bara se någon gång per sommar, och nu fanns det ingenstans att ta vägen. Bra löpmotivation. När jag kom ut ur parken flödade det längs gatorna, och strömmarna längs trottoarkanterna bara växte. Vid ett tillfälle missbedömde jag djupet (såg väl ut som en halvdecimeter) och gick i med vatten en bit upp på vaden, höll på att ramla. De som inte hittat en taxi sprang skrikande på gatorna, med tidningar och plastpåsar som skydd för håret. Åskan mullrade nära, taxibilarna pilade fram i sörjan för att plocka upp olyckliga, allt var ett enda varmt, väsnande kaos. Jag var redan blöt precis överallt, inte en flik av kläderna var torra.
De som skyggade i porten till Starbuck's på hörnet av 182:a tittade misstänksamt. Jag var väl den ende dåren som fortfarande var ute i regnet, och jag tänkte med ett leende att "det är det här som skiljer långdistansare och bergslöpare från era friidrottare och baseballspelare. Dessa era idoler, går in och grinar om det regnar så här jävligt. Vi kortar steglängden. I det här vädret finns inga hundradelar att räkna."
På vägen hem dog min kära mp3-spelare, frid över dess minne. Det fanns ingenstans att göra av den, och det var verkligen ett av de värre regnen jag kan minnas. Åskan drev in rakt ovanför, och vid ett par tillfällen kom knall och blixt exakt samtidigt, så man såg hur tryckvågen fick fönsterrutorna att bukta. De som gick på gatorna hade liksom jag resignerat, och regnet klistrade deras kläder mot kropparna och stämningen var på det hela taget halvgalet fnittrig.
Det är så jäkla läckert att inte ens en modern miljonstad kan försäkra sig mot åska och regn, och det mötet mellan människa, människans moderna projekt och den råa naturen är vackert som få andra saker.
/A.
Lördag alltså. 63 minuter, 159 BPM snittpuls, naturlig backlöpning i Harlem, längs Broadway samt i Ft Tryon Park. Väder som följer.
Hade laddat mp3:n med Annika Norlin (Säkert!)'s skiva Säkert!, har tidigare bara hört någon enstaka låt med henne. Inledde med en omväg runt kvarteren där jag bor på 145th St, som är backiga som synden. Redan efter halva första låten på skivan insåg jag att det skulle bli en bra dag. Det hotade något slags grått i luften, och vinden friskade stundtals i. Lugn morgontrafik och inga andra löpare förutom en enstaka äldre kvinna.
När jag passerade min gamla bostad (där jag bodde en månad utan AC och de två sista veckorna sov på en "madrass" av gamla plastpåsar och bubbelplast på parkettgolvet, eftersom min andra luftmadrass fått pyspunka redan efter fem dagar) hade Säkert redan avverkat sin "Vi kommer att dö samtidigt".
"Andas. Jag kan inte andas. För det låter så pinsamt kvavt, när jag står bredvid dig.
För trött för att dölja, det måste vara uppenbart.
Oh kom inte närmre. Oh snälla kom närmre.
Oh snälla kom närmre, kom närmre."
En nära vän sa just att hon verkligen träffar rätt ton för att beskriva tonårskärlek, men är det hon beskriver inte kärleken som den är, som den var när man var tonåring och som den är när man är vuxen? I kärleken finns väl en av de få legitima tillflykterna till tonårstiden, och kanske en av de få sakerna man vill ha tillbaka från den tiden.
Och mycket riktigt, ett par låtar senare sjunger hon i nästan Dr. Kosmos-uptempo:
"...den enda som aldrig rökte, den enda som aldrig försökte fuska på proven, då lär man sig ju aldrig nåt? Jag var nog värd allt stryk som jag har fått.
Den enda som aldrig tafsades på, den enda som aldrig bråkades med, den enda som hade en god relation till mor och far.
Och jag grät mig till sömns efter alla dar.
...Man skulle ha en kille med bil. Man skulle ha en silverring. Jag var inte ens kysst, men jag visste vem jag var.
Så jag grät mig till sömns efter alla dar.
Jag såg dig på stan igår, du såg ledsnare ut än då. Jag skrattade mig till sömns...
Vilken jävla lögn att det ska vara ens bästa tid." (x flera)
Men nu har jag hoppat i låtordningen. När jag nådde Ft Tryon hade jag redan sprungit tjugo minuter efter uppvärmningen, och jag var glad att kroppen inte kändes lika seg som människorna på gatorna verkade. Man anade att det låg regn i luften. Inte mig emot, dagar med tung luft är det lika bra om ett skyfall får rensa ut (ack vilken platt metafor, men det håller ändå för vädret). Säkert hade just avhandlat parlivets basida i "Stetoskop" (text nedan), och jag hade smygskrattat bittert i sista backen innan det planade av vid den stora gräsmattan där barnfamiljerna alltid samlas.
"Korten från Kreta kom, vi ser så glada ut. Jag blir så snygg när jag har fått lite färg. Vi plockar svamp i skogen med andra par.
Och vi går genom daggstänkta berg, fallera.
Varför faller vi aldrig? Fallera.
Bara lite i taget.
...
Det är fast vi har kräfthattar på oss. Det gör allt värre, du dricker en snaps.
Varför blir du alltid så full? säger jag, (jag är fullare). Världens mest långsamma kollaps.
Jag såg en annan vid en busshållplats.
Fallera.
Varför faller vi aldri-i-ig? Fallera.
Bara lite i tage-e-et. Fallera."
http://www.youtube.com/watch?v=fXvlEGkgKcY
Hennes sätt att varva naivt enkla och direkta textslingor med uppenbart klarsynt livsreflektion och fullkomligt briljanta språkliga vändningar som i exemplet ovan, gör att det här är årets jävla bästa skiva (för mig, jag är lite sen), säger kritikern i mig.
Säkerts kombination av snabba och lugna låtar och hur hon sprider glada och sorgsna texter helt oavsett musikens karaktär gör det till en bra löp-skiva. I Ft Tryon började backarna suga i benen och musiken hade redan gjort mig på ett strålande humör. Tills så:
"Hej du det var ju ett tag sen, sexhundra dagar men vem räknar precis? Och jag tänkte jag skulle höra av mig och säga att allt är fint. Jag har träffat en annan, han behandlar mig bra och jag går och nynnar hela tiden.
Är du fortfarande arg?
...
Jag lärde mig spela munspel, jag fick tid över
när du försvann.
Är du fortfarande arg?
...
Anna sa hon sett dig på stan, hon sa du såg glad ut, du hade ny frisyr. Hon sa den klädde dig. A-a-a-ah.
Och jag, jag nynnar mycket men jag
sjunger knappt längre.
Är du fortfarande arg?
Är du fortfarande trött?
Önskar du fortfarande
att vi aldrig hade mötts?"
Ja du, Annika Norlin, jag vet faktiskt inte. Men den låten blev en påminnelse om den gamla sanningen att man inte kan springa och gråta samtidigt.
Därför kom två saker som på beställning: Nästa skiva på spelaren och de sista trappstegen upp till Klostret i Ft Tryon. Vinden friskade i till System of a Down (ja, det är skitmusik, men man springer bra till den), piskade upp löv och grus och de som promenerade skuggade ansiktena med händerna. Det kom en virvlande skarp vind uppför fortets sluttningar (jag spottade ut över kanten till vänster precis då, och såg loskan lyfta flera meter, flyga över till min högra sida och landa framför mig...). Jag hejade på en löpare som jag mött tidigare, och hon såg mest skraj ut trots att hon hade vinden i ryggen. Mörkgrå moln hade på ett par minuter dragit ihop sig över Hudson, och regnet kom så fort att det sände turister skrikande in under viadukter och träd. Jag har saknat elementen i flera veckor, och jag slöt förtjust ögonen och sprang nedför, rakt in i dånet.
Regnet kom hastigt. Det hann knappt börja strila innan det hällregnade, och sen öste det. Det öste så att oljudet av regnet gjorde det svårt att tänka, och allteftersom vatten rann in i öronen lät musiken allt mer som spelad på en vevgrammofon, med tratt (ja, alltså, System of a Down på stenkaka, ni fattar...). H-vete vad det öste. Såna ösregn brukar jag bara se någon gång per sommar, och nu fanns det ingenstans att ta vägen. Bra löpmotivation. När jag kom ut ur parken flödade det längs gatorna, och strömmarna längs trottoarkanterna bara växte. Vid ett tillfälle missbedömde jag djupet (såg väl ut som en halvdecimeter) och gick i med vatten en bit upp på vaden, höll på att ramla. De som inte hittat en taxi sprang skrikande på gatorna, med tidningar och plastpåsar som skydd för håret. Åskan mullrade nära, taxibilarna pilade fram i sörjan för att plocka upp olyckliga, allt var ett enda varmt, väsnande kaos. Jag var redan blöt precis överallt, inte en flik av kläderna var torra.
De som skyggade i porten till Starbuck's på hörnet av 182:a tittade misstänksamt. Jag var väl den ende dåren som fortfarande var ute i regnet, och jag tänkte med ett leende att "det är det här som skiljer långdistansare och bergslöpare från era friidrottare och baseballspelare. Dessa era idoler, går in och grinar om det regnar så här jävligt. Vi kortar steglängden. I det här vädret finns inga hundradelar att räkna."
På vägen hem dog min kära mp3-spelare, frid över dess minne. Det fanns ingenstans att göra av den, och det var verkligen ett av de värre regnen jag kan minnas. Åskan drev in rakt ovanför, och vid ett par tillfällen kom knall och blixt exakt samtidigt, så man såg hur tryckvågen fick fönsterrutorna att bukta. De som gick på gatorna hade liksom jag resignerat, och regnet klistrade deras kläder mot kropparna och stämningen var på det hela taget halvgalet fnittrig.
Det är så jäkla läckert att inte ens en modern miljonstad kan försäkra sig mot åska och regn, och det mötet mellan människa, människans moderna projekt och den råa naturen är vackert som få andra saker.
/A.
Grattis till att ha upptäckt Annika och tack för ett mycket inspirerande inlägg! Trots att jag tillbringade en underbar kväll blåbärsplockandes i Nydalaskogen hade jag gärna bytt mot din regnstorm. Känner en rent fysisk längtan efter att stå i ett piskande åskregn. Det får mig alltid att vilja skrika.
Skippar nog lite arbete i eftermiddag och sticker och tränar istället!/Helena
Hahaha, det brukar jag själv göra. Det var min impuls även i lördags, men just denna gång kunde jag inte pga för mycket folk, bl a hade jag antagligen skrämt livet ur den koreanska löperskan som jag istället artigt hälsade på. Men det kan vara en underbar känsla när vädret bara vrålar, undrar vad Freud skulle sagt om det där?Känner en rent fysisk längtan efter att stå i ett piskande åskregn. Det får mig alltid att vilja skrika.
/Helena
Man kan ju också säga:
http://www.youtube.com/watch?v=-qBXD4Kws0k
/A.
Första gången i en kajak
Idag smällde det, nybörjarkursen i kajakpaddling. Sex timmar av grundläggande kajakkunskap, självklart med god fika Jag är frälst, har nog inte "badat" så här mycket sedan barnsben. Nu börjar planeringen för framtida kajakäventyr. Ytterligare en fritidsaktivitet man kan hänge sig åt, livet är fan underbart i sin relativa enkelhet.
Idag smällde det, nybörjarkursen i kajakpaddling. Sex timmar av grundläggande kajakkunskap, självklart med god fika
Jag är frälst, har nog inte "badat" så här mycket sedan barnsben. Nu börjar planeringen för framtida kajakäventyr. Ytterligare en fritidsaktivitet man kan hänge sig åt, livet är fan underbart i sin relativa enkelhet.Jag kan bara hålla med dig Mathias, visst är livet underbart när man behåller barnasinnet. Och du, det är ALDRIG för sent att bli vuxen och ju längre man väntar med det, desto bättre.
Idag blir det ingen paddling för mig, grannen bjöd mig med på deras kräftskiva ikväll men jag tänker vara spik nykter för imorgon tar jag paddellådan och sticker ut. Synd bara att det inte finns nån mera häromkring som gillar vattensporter. Jag får paddla, dyka och simma ensam jämt. Jag skulle bott vid kusten istället.
Nån som har ett billigt ställe vid kusten till salu?
Idag blir det ingen paddling för mig, grannen bjöd mig med på deras kräftskiva ikväll men jag tänker vara spik nykter för imorgon tar jag paddellådan och sticker ut. Synd bara att det inte finns nån mera häromkring som gillar vattensporter. Jag får paddla, dyka och simma ensam jämt. Jag skulle bott vid kusten istället.
Nån som har ett billigt ställe vid kusten till salu?
Jag paddlar gärna i ösregn och oväder, eller simmar och dyker. Undrar vad jag har för diagnos? *Fniss*Känner en rent fysisk längtan efter att stå i ett piskande åskregn. Det får mig alltid att vilja skrika.
/Helena
Svamp!
Igår plockade vi sjuka mängder fårtickor. En del annat också; Karl-Johan, kremlor, etc, men den rena mängden fårtickor gjorde plockandet väldigt snabbt. Andra svängen fyllde vi en 20-literskorg på nån dryg halvtimme.
Igår plockade vi sjuka mängder fårtickor. En del annat också; Karl-Johan, kremlor, etc, men den rena mängden fårtickor gjorde plockandet väldigt snabbt. Andra svängen fyllde vi en 20-literskorg på nån dryg halvtimme.
Liknande trådar
Liknande trådar
Njutvandringar att längta till
Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.
Få Utsidans nyhetsbrev
- Redaktionens lästips
- Populära trådar
- Aktuella pristävlingar
- Direkt i din inkorg