"Min poäng är just att detta inte handlar om en klätterstil mot en annan. Istället handlar det om rätten att göra permanent åverkan på något som har funnits där i kanske miljoner år för en njutning som kanske rör sig om sekunder för en enda person."
Jag förstår vad du menar och jag respekterar det. Dock så är jag lite konfunderad över varför du enbart kallar borrbultning permanent påverkan. Om det är för naturens skull så kan vi lika gärna blanda in aspekter som källsortering, kompostering, konsumtion m.m. Min uppfattning är att normalt västerländskt leverne har större negativ påverkan och sätter större spår i naturen än borrbulting.
Det är ungefär som djurrättsdebattens skenspår när man pratar om att rädda några hundra försöksdjur, när det konsumeras hundra miljontals djur årligen av slentrian! Där ligger det stora problemet men detta projiceras på något annat, i detta fall på försöksdjursfrågan.
I klättring så påverkas naturen oavsett klätterstil. Stigarna man går på, mossan och laven som försvinner, skräp som någon lämnar, ärr på träd som folk säkrar och firar ifrån, ja listan kan göras lång. Ett borrbultsankare kan vara den bästa lösningen om man ska se till naturens bästa, under förutsättning att klättring ska bedrivas.
"När jag inte finner någon annan utväg (inkluderande att träna i ett par år) OCH den synliga påverkan är minimal, KAN jag tänka mig att det FINNS ett berättigande."
Hmmm. Okej, om jag förstår dig rätt så anser du att det finns berättigande att borrbulta. Då är min fråga: Varför? (anser inte ditt tidigare svar som tillräckligt). Vem är du att avgöra om det är berättigat? Om du inte finner någon annan utväg så gå någon annanstans där du slipper detta dilemma. Det är detta jag menar med dubbelmoral och jag tycker att det är frågan om just det. Tacka vet jag människor som står fast vid något och är konsekventa i sitt handlande. Och då väcks en till fråga. Tror du att de flesta borrbultade turerna går att säkra traditionellt?
Det kan jag säga på en gång, det går oftast inte.
"Det jag syftar på är att den person som vill sätta upp en bult, enligt min åsikt, först bör tänka jäkligt noga på om detta verkligen är den enda utvägen, därefter på om det blir ett ingrepp för andra (som kanske tycker att hela idén om klättring är ett fånigt påfund) och om ingreppet går att dölja."
Om man ska ta hänsyn till allas intresse hela tiden så kan man lika gärna stanna hemma. Dock är sportklättring sportklättrarnas intresse och utövarna är MÅNGA. Det du tar upp om att vissa kanske tycker att klättring är ett fånigt påfund är ett argument som helt saknar relevans i debatten. Meningsmotståndare finns överallt, jag tycker att t.ex. att golf, skytte och ridning är fåniga påfund, men inte fan kräver jag att dessa utövare ska sluta.
"Du nämner att sportklättring handlar om att klättra svårt och hårt. Jag menar att du inte klarar lika höga graderingar som med trad, då just sättandet av säkringar gör att det blir hårdare fysiskt."
Sportklättringen handlar om klättringen, inte säkringsförfarandet, men visst vet jag att det blir jobbigare att lägga eget, tro mig jag vet. Men som jag skrev, det handlar om klättringen som fysik företeelse, inte mental (i bemärkelsen läskig, obehaglig). Det primära är att klättra, det sekundära är att göra det säkert. Det sekundära har mindre plats i sportklättringen då det inte är detta det handlar om.
"Men framför allt - vad hindrar dig från att göra denna hårda, svåra led på topprep? ...den saken har jag definitivt inte begripit än."
Där håller jag med dig och där är jag inte helt bestämd. En anledning kan nog vara att jag är uppvuxen med tanken att en led inte är friad förrän den är ledd, huruvida detta är ett bra argument eller ej uttalar jag mig inte om, men det kan vara en förklaring. Att det är på det viset kan man i så fall skylla de som cementerade dessa normer (ej sportklättrare). De största prestigejägarna är inte sportklättrarna utan de som drömmer om att vara någon de inte är! (läses misslyckade machoklättrare)
"Däremot pressar jag mig ofta över min förmåga och tar fall i mina säkringar. Har det känts som om mina säkringar inte varit tillräckligt bra, har jag helt enkelt klättrat ned och gjort iordning en toppsäkring."
Då ligger du inte på max, och det är just det som det handlar om.
"För att försöka dra en parallell till höjdhopparen. Mattan är säkringarna och tycker jag de är för tunna, så sätter jag dit skyddsnät (topprep), men varför jag skall asfaltera en hel stadion (åverka en klippvägg permanent med borrbult) har jag mycket svårt att se nödvändigheten i."
Asfaltera!... jag tänker inte ens ge mig in i jämförelsen igen.
" ...respekterar ditt val att inte pressa dig psykiskt..."
Vad snackar du om? Vad vet du vad jag gjort eller inte gjort? Jag pressar mig psykiskt rätt ofta. Jag kan erkänna att när jag ledde "Psykodrama för autonoma" på Skramsö så pressade jag mig hårt psykiskt. Jag gick på topprep först, men det kändes inte tillräkligt bra att leda.
Det slutade med att jag knöt in mig och började leda, för jag visste att jag hade en enorm överkapacitet. Dock visste jag att inget skulle hålla för ett fall förrän det svåra var över, 15-20 meter upp. Tro mig... jag vet hur det är att pressa sig psykiskt.
Jag vill verkligen inte rabbla meriter över vad jag gjort men jag tror faktiskt att jag gått hårdare, läskigare och faligare saker traditionellt än vad du har sportat!
Om det stämmer, varför är det så? Min inställning till sportklättring leder till utveckling, samma utveckling som du verkar vara skrämd av.
Jag måste också säga att jag anses relativt konservativ till bultning i min närmaste klätterkrets, men jag har förmågan att skilja på äpplen å päron.