Innan jag läser resten av tråden så passar jag på att kommentera det medlemmen
myggan i tältet skrev:
myggan i tältet;311834 sa:
hålla med den 80-årige gentleman jag pratade cykel med häromåret. Han cyklade bl.a Tour de France på 40-talet, och hävdade att 3-4vxl förslår alldeles utmärkt; man bara "byter kaka" beroende på om det är i "Danmark eller Alperna" man tävlar.
Det kan faktiskt vara idé att "byta kaka", det låter inte dumt för det ger ju nämligen lägre friktion - tänk kedjan är mer i linje med dreven om endast det nödvändiga
antalet växlar finns, däremot har det ju som konstaterats betydelse hur tätt det är mellan växlarna man kan använda medan man trampar.
Jag tillägger ännu ett par gjerer, som sagt så har jag inte än läst vidare i trådenen än så det är säkert fler som gjort som jag när det gäller växlarna:
Fem år sedan deltog jag på sommaren i en 12 mils tävling. Det var inte proffs-nivå, men det var förhållandevis stor spridning, så de snabbaste var hyfsade. Jag var visserligen inte bland de de snabbare men då måste man ta i hänsyn att jag varit undernärd just då ungefär fram till tävlingen, alltså på riktigt, höll på att svälta ihjäl i flera månader eftersom jag var ute på ett uppdrag. Jag fick tiden 4 timmar 44 minuter, lustigt minuttal faktiskt.
Nåväl, tillbaka till den där tävlingen jag skulle nämna: så det var ganska backigt, men inte mer än ett enda sådant uppförslut att man hellre ledde cykeln den svåraste biten. Så det var alltså också mycket nerförslut, då målet var ganska nära starten. Det var asfalterad liten väg i de flacka finska "fjällen", och vägen var avstängd under tävlingen. Det var väldigt lämplig rutt för sådan tävling, kurvorna var många men inte alltför snäva nå'n gång.
Jag hade sju växlar. Jag upplevde som att jag behövde högsta växeln rätt mycket. Om jag haft bätte kondition och näringsintag då, så skulle jag behövt ännu betydligt högre högsta växel. Små växlar behövde man inte under tävlingen.
Ettans växel i min cykel var ganska hög för en cykel helt enkelt.
Cykeln hade jag byggt så att bak var det sju växlar. Fram var det två växlar men utan någon växelförare alls (det vill säga det gick helt lätt att montera framdrevet utan att det fanns beredskap i ramn för två framväxlar) och jag hade den på högre växeln.
Det vill säga att om man skulle viljat utnyttja framväxlarna skulle man behövt stanna och helst behövt byta till kedja med annan längd varje gång man växlar framväxlarna - så det kunde man inte växla under tävlingens gång.
En kedja väger ju också rätt mycket så det är ingenting man har med sig i ryggan.
Det var rätt stort framdrev jag hade - en cykelverkstad fixade framdrevet åt mig. Det kan vara svårt att få tag på tillräckligt stora framdrev. Går att tillverka i.o.f.s.
Innan tävlingen hade jag kört sönder original-bakfälgen och knäckt bakaxeln. Då tog jag en, dock inte jättedyr, bätte bakfälg och cykelverkstaden ekrade den.
Synd att det är ont om verkstäder som ekrar bakjul. Jag menar, själv tycker jag inte att man nödvändigtvis måste ha en cykel som knappt väger nå't och är allmänt dyr och byggd helt och hållet av dyra komponenter. Själv hade jag stålram och den var överlag inte dyr - men kvalitétscykel. Visst är det kul att vara i täten i tävlingen - men det är ju också för muskelträningens skull. Lite hälsosammare är det säkert om cykel väger väldigt lite - men om det är stor skillnad på måttliga etapper tror jag inte.
På en standardcykel är det närmast styrkronan, växlarna, veven, pedalerna, och sadelstolpen - som är det viktigaste att byta ut.
Jag byggde "cyklar" åren 1993-1997, 2002.