undvalls sätt är det klassiska, uråldriga och ännu mycket vanliga bland många folk. Det blir absolut godast med levain-jäsning, dvs långsam kaljäsning över natten, så glutentrådarna hinner bildas och alla aromerna utvecklas.
Kladdet kan man slippa helt genom att portionspacka alla färdigblandade torra ingredienser (inkl. torrjäst och en gnutta socker att starta jäsningen med) i överstora kraftiga plastpåsar med påsklämma. Sen bara hälla i lite olja och vattnet och röra om genom att stänga påsen och klämma runt lite. Degen får gärna vara riktigt lös. Långjäst bröd behöver inte knådas.
På morgonen klämmer man ur den jästa degen i en väl smörad stekpanna, och vänder brödkakan först när den rest sig och lossnat. Låg värme och helst lock med glipa, kan vara alu-folie.
Men det kräver alltså lite passning och försiktighet p g a stekpannans tunnhet, och non-stick är inte något jag skulle vilja använda. Ett traditionellt sätt i Mellanöstern, som dock kräver lite fastare deg (eller alu-folie emellan), är att lägga ett skikt (tvättad) rund småsten i botten (t ex från fjällbäcken) på de tunna bleck-pannor som är så vanliga. Jag har testat det i en Trangiapanna - det funkar fint - brödet blir saftigare och jämnare gräddat utan en "ficka", och alu-pannan skyddas från deformering. I brist på småsten funkar det med en bit grafitfilt eller annan brandmatta, men den fördelar ju inte värme lika bra som sten.
Med lite fastare deg kan man också baka på en flat sten, eller klappa ut degen tunt och kasta den på en smord, upp-och-nervänd gryta över köket, med en försiktig brännarlåga under. Det senare sättet kallas saj-bröd och gräddas traditionellt på en stor, flat, rundbottnad upp-och-nervänd skål.
Vill man sen vara en riktig finsmakare, så spar man en klutt av degen i plastpåsen, matar den med pyttelite socker, låter jäsa medan man vandrar, och använder som surdeg nästa gång man bakar