(...) På samma sätt som det inte är ok att ha ett eget rättsväsende på sin egen mark och döma folk till döden, så är det inte ok att förbjuda andra att beträda den. Ägandet är förbundet med massor av regler och begränsningar. Här skjuter man in sig på en av dem som om den vore onaturlig, då den i själva verket är hur naturlig som helst (fråga svensken).
(...) Lagstiftningen brukar ju emellertid inte vara anpassad så att man baserar verklighetsbedömningen på de allra värsta exemplen - men däremot gärna så att just de värsta övertrampen blir olagliga.
Att göra ett hemskt beteende olagligt är en sak, men att istället hindra alla normala människor från att ens kunna hamna i situationer där de kan välja att bete sig som svin eller vettiga människor är en annan sak.
(...) eftersom ingen av dem vill ha någon stat så måste de som förespråkar privat ägande ha något annat som reglerar detta ägande, så de brukar hänvisa till naturrätten.
En människa som gnäller över "majoritetens diktatur" samtidigt som hen vill ha oinskränkt äganderätt över sin mark ter sig alltså för mig litet spännande ovanlig, eftersom jag inte känner till så många ideologier där det är möjligt att skippa staten och samtidigt reglera markägande.
Ovanstående illustrerar så tydligt den värdegrundsklyfta, som får tråden att stampa på fläcken, att jag avstår från att backa debatten genom ytterligare sönderplockning av nikings och mitt senaste meningsutbyte (#1784).
Den sortens inskränkningar i privat nyttjanderätt som niking framställer som nymodiga påhitt, har förekommit så långt tillbaka i historien, som vi har kunskap om - just därför att de varit en nödvändighet i städer, konstbevattnade jordbrukslandskap och alla andra mänskliga miljöer, tillräckligt tätbefolkade för att resursknapphet och/eller intressekonflikter ö h t skall kunna uppstå. I själva verket har de utgjort en förutsättning för alla kulturers uppkomst och fortbestånd. Styrmekanismerna för byggandet i våra städer skiljer sig inte nämnvärt från de antika medelhavsmetropolernas.
De byggherrar och markexploatörer som är mina uppdragsgivare, är i stort sett undantagslöst professionella nog att uppskatta en lagstiftning, som visserligen reglerar och begränsar deras nyttjanderätt till sin mark, men därmed även hindrar deras granne att blockera deras utfarter, fororena deras luft, släppa ut sitt dagvatten på deras tomt eller bygga för deras sjöutsikt.
Jag vill bara att äganderätten ska vara samma för mark som för t.ex. en kikare. Alltså mitt är mitt och det ska jag bestämma över.
Tja, någon gång under upplysningstiden har den västerländska kulturen kommit fram till följande enkla grundregel för mellanmänskliga relationer: Din frihet slutar där din nästas frihet börjar. Efersom det du gör med din kikare har mindre konsekvenser för dina medmänniskor, än vad du gör med/på din mark, så får du räkna med att ditt nyttjande av marken blir offer för fler restriktioner påkallade av denna enkla regel, än ditt nyttjande av kikaren.
Detta är naturligtvis en värdegrund lika godtycklig som t ex "låt den starkaste överleva", men den tycks producera hyfsat livskraftiga och välfungerande samhällen med ett hyfsat mått av livskvalitet för sina medlemmar.
Med detta oenighetsprotokoll sätter jag för egen del punkt för den "filosofiska" delen av debatten.
