Om äganderätten, med hopp om en sakligare fortsättning
Av delvis professionellt intresse kastar jag ibland ett öga i denna tråd i hopp om en saklig debatt, men den verkar inte vilja ta sig. I stället får man plöja genom en massa pajkastning och en konstig debatt om vad "äganderätten" är för något.
"Samhället" är ju något vi skaffat oss för att hantera de konflikter mellan gemensamma och enskilda intressen, som alltid finns och alltid kommer att finnas. De flesta inser att det finns "kostnader" i detta, bl a i form av frivilligt och gemensamt beslutade inskränkningar i vår privata frihet att göra vad som helst - men att "vinsterna", även för den enskilde, överväger i längden. Det betyder inte att det är självklart eller enkelt, hur man gör avvägningarna i konkreta fall - och det var den debatten jag hoppades på att få läsa i tråden...
I det perspektivet är det ingen principskillnad mellan att den som köper skogsmark får kalkylera med lagligen gällande begränsningar av hur den får användas, och att den som köper en byggtomt får räkna med de begränsningar av byggrätten, som följer av t ex strandskyddslagen, naturvårdsplaner och/eller gällande detaljplan - ibland ner till färgen på takteglet och inskrivna lednings- och passageservitut.
Konstigt nog är det ingen, inte ens de mäktigaste exploateringsföretagen, som ifrågasätter samhällets s.k. planeringsmonopol i det senare fallet. Kanske för att de är proffsiga nog att inse, att även de vinner i längden på att "samhället" sörjer för en fungerande infrastruktur, en effektiv framkomlighet (annars skulle vi snabbt bygga/stängsla igen landet för varandra), och det skydd av bl a "naturvärden", som garanterar att deras investeringar inte tappar i attraktionskraft, och därmed ekonomiskt värde.
Det finns naturligtvis rättssäkerhetaspekter i bägge fallen, t ex skall man inte utan ersättning behöva råka ut för icke rimligen förutsägbara, retroaktiva villkorsändringar. Men den som köper ett gammalt hus får faktiskt räkna med att det byggnadsminnesförklaras. Vad som då diskuteras är återigen inte principen - ägaren får faktiskt inte riva eller förvanska huset - utan storleken och formerna för ersättning för de kostnader byggnadsminnesförklaringen medför.
Ser man det i ett historiskt perspektiv, så inser man snabbt att mäniskan sedan väldigt lång tid tillbaka varit duktig på att reglera nyttjandet av det fysiska rummet. Visst finns det många exempel på att hon inte vetat sitt eget bästa och t ex, som i Grekland, försämrat sina egna livsvillkor genom att hugga ner skogen. Men inte på något ställe på jorden, som varit tillräckligt tätbefolkat för att intressekonflikter överhuvudtaget skall kunna uppstå, och så långt bakåt vi kan överblicka, har någon enskild kunnat "använda sin mark fritt" i nikings mening. Analysera "spontant" växta antika städer eller kulturbygder med uråldriga bevattningssystem, om ni inte tror mig.
Man behöver inte ens, som vissa försökt i tråden, göra någon principiell skillnad på en markbit och en traktor. Inte heller den senare får brukas, ändras eller köras utan att "samhället" ställer upp en hel del begränsningar för hur det får gå till.
Men, Raskesven har på sitt som vanligt välformulerade sätt skrivit om allt detta grundläggande i inlägg nr 1538, och Spikbjörn i nr 1522, så min ödmjuka önskan är att vi kunde sätta punkt här för den "principiella" avdelningen och komma vidare i tråden - ner till de högst reella intressekonflikter och ev. lösningsförslag som den varit ämnad att handla om.
Av delvis professionellt intresse kastar jag ibland ett öga i denna tråd i hopp om en saklig debatt, men den verkar inte vilja ta sig. I stället får man plöja genom en massa pajkastning och en konstig debatt om vad "äganderätten" är för något.
"Samhället" är ju något vi skaffat oss för att hantera de konflikter mellan gemensamma och enskilda intressen, som alltid finns och alltid kommer att finnas. De flesta inser att det finns "kostnader" i detta, bl a i form av frivilligt och gemensamt beslutade inskränkningar i vår privata frihet att göra vad som helst - men att "vinsterna", även för den enskilde, överväger i längden. Det betyder inte att det är självklart eller enkelt, hur man gör avvägningarna i konkreta fall - och det var den debatten jag hoppades på att få läsa i tråden...
I det perspektivet är det ingen principskillnad mellan att den som köper skogsmark får kalkylera med lagligen gällande begränsningar av hur den får användas, och att den som köper en byggtomt får räkna med de begränsningar av byggrätten, som följer av t ex strandskyddslagen, naturvårdsplaner och/eller gällande detaljplan - ibland ner till färgen på takteglet och inskrivna lednings- och passageservitut.
Konstigt nog är det ingen, inte ens de mäktigaste exploateringsföretagen, som ifrågasätter samhällets s.k. planeringsmonopol i det senare fallet. Kanske för att de är proffsiga nog att inse, att även de vinner i längden på att "samhället" sörjer för en fungerande infrastruktur, en effektiv framkomlighet (annars skulle vi snabbt bygga/stängsla igen landet för varandra), och det skydd av bl a "naturvärden", som garanterar att deras investeringar inte tappar i attraktionskraft, och därmed ekonomiskt värde.
Det finns naturligtvis rättssäkerhetaspekter i bägge fallen, t ex skall man inte utan ersättning behöva råka ut för icke rimligen förutsägbara, retroaktiva villkorsändringar. Men den som köper ett gammalt hus får faktiskt räkna med att det byggnadsminnesförklaras. Vad som då diskuteras är återigen inte principen - ägaren får faktiskt inte riva eller förvanska huset - utan storleken och formerna för ersättning för de kostnader byggnadsminnesförklaringen medför.
Ser man det i ett historiskt perspektiv, så inser man snabbt att mäniskan sedan väldigt lång tid tillbaka varit duktig på att reglera nyttjandet av det fysiska rummet. Visst finns det många exempel på att hon inte vetat sitt eget bästa och t ex, som i Grekland, försämrat sina egna livsvillkor genom att hugga ner skogen. Men inte på något ställe på jorden, som varit tillräckligt tätbefolkat för att intressekonflikter överhuvudtaget skall kunna uppstå, och så långt bakåt vi kan överblicka, har någon enskild kunnat "använda sin mark fritt" i nikings mening. Analysera "spontant" växta antika städer eller kulturbygder med uråldriga bevattningssystem, om ni inte tror mig.
Man behöver inte ens, som vissa försökt i tråden, göra någon principiell skillnad på en markbit och en traktor. Inte heller den senare får brukas, ändras eller köras utan att "samhället" ställer upp en hel del begränsningar för hur det får gå till.
Men, Raskesven har på sitt som vanligt välformulerade sätt skrivit om allt detta grundläggande i inlägg nr 1538, och Spikbjörn i nr 1522, så min ödmjuka önskan är att vi kunde sätta punkt här för den "principiella" avdelningen och komma vidare i tråden - ner till de högst reella intressekonflikter och ev. lösningsförslag som den varit ämnad att handla om.
