Kilar o snören
Tältade med mitt Staika på ren klippa stormnatten 2002, då halva västra Orust spolades i havet pga 8 timmars åskväder och 130 mm regn... Då hängde vi i stenar (som jag knopar till tältets hörn och staglinor med öglor av halvmeterlånga snören) och några kilar typ RURP, alltså en liten vass stålkil med en wire-stump. Men jag tvangs ändå ligga i lovart i tältet och tynga ner det, för stormbyarna drog in under tältet och ville lyfta det...
Detta sagt för att illustrera att även det självstagande tältet kräver förankring vid allt annat än svaga vindar.
Till Hannas fråga om vad som då var finessen med självstagande: Det är trots allt så att det kräver mindre stagning än tunneltältet, och att det självstagande tältet är lätt att flytta runt osv. Och vid svagare vind (som ju är mer normalt) slipper man jobbet att leta upp stenar, sprickor osv.
Som familjetält har jag en Moskoselkåta. Den har jag också lyckats sätta upp bland stenar och klippor, funkar också i hård vind, bara man hittar åtta stora stenar för att förankra dess nödvändiga markpunkter.
hälsningar Jens