MATTIAS:
Du har rätt Mattias! Som jag berättade i mitt första inlägg så är jag medlem i ett antal amerikanska knivforum, Custom Makers-, samt Spyderco Collectors Club. Det är därför jag har svårt när det gäller svenska namn,- och termer.
Mattias, jag är medveten om den viktiga värmebehandlingen/anlöpningen samt den mekaniska bearbetningen. Men som sagt, för att även gå in på detta skulle ta väldigt mycket tid och arbete i anspråk. En annan aspekt är att de flesta läsare på detta forum inte skulle kunna ta till sig en sådan information. Att tala om stålmatris och hårda karbider skulle resultera i att folk i allmänhet inte orkar läsa igenom hela stycket.
Jag skall garanterat köpa Dieters bok, räkna med det!
Hm, det där om olika ämnen att legera med var väldigt intressant. Om det inte är tillverkningshemligheter så skulle det vara kul om du ville droppa mig ett mail och berätta? Mycket nyfiken!
Jodå då, en Buck får väl duga
Lite Buck kuriosa: Buck har fram till slutet av 60-talet använt 440C som deras primära stålsort. Som du vet så är detta ett utmärkt stål som folk även idag borde uppskatta mer. De var också först av alla produktionsfirmor att ”slänga in” en läderslida till sina fällknivar. Det här var ett genialt drag och bidrog till att Buckarna blev omåttligt populära. Det fanns ju trots allt andra som tillverkade minst lika bra knivar. Men som sagt det var Buck som var först. Idag så är detta en självklarhet bland de flesta tillverkare.
En annan kul ”grej” är att fabriken än idag skickar med en liten lapp med bibelcitat och annat religiöst info. Det har de gjort sedan början då Al Buck regerade (han har varit död ett bra tag) men traditionen fortsätter alltså.
Sedan slutet av 60-talet gick det bara neråt i kvalitet på bladen och inpassningen. Knivarna rasslade, glappade och uppvisade väldigt ofta en ojämn spets och slipyta. Samtidigt använde Buck nästan undantagslöst det i mitt tycke nästan odugliga 420 stålet (det enda det här stålet är bra på är rostmotståndet). Som tur är så har de senare lyckats modifiera (ändra formulan) och förbättra det en del. De kallar det nu för tiden 425Modified.
De senaste 3 åren har Buck spottat upp sig ordentligt mest pga samarbete med ett antal amerikanska customtillverkare (liksom så många andra produktionsfirmor, bl a Spyderco). De börjar mer och mer använda kvalitetsstål i sina alster, anlitar de bästa härdare/anlöpare (”gubbar”alltså) och inpassningen är snävare. Som exempel (igen) så är min ”First Production Run” Buck/Strider som ståtar med nummer 1 (!!), ett minutiöst framställt konstverk med absolut inget glapp i bladet, handtaget eller låsningen.
Den har ett 4,5 mm tjockt och 97 mm långt titanbelagt tantoblad tillverkat av BG-42. Bladet är härdat/anlöpt av amerikanen Paul Boss, som idag anses vara den skickligaste på detta område. Chassit är av titan och handtagsskållorna av G-10. Klipset och skruvarna är också gjorda av titan. Obs, det är en rejäl pjäs, en riktig ”stridsvagn”. Väger 220 gram.
Låsningen är av typen linerlock (vad heter det på svenska?). Detta är i mitt tycke det enda minus kniven har. Hade föredragit en kraftig lockback eller ennu bättre något liknande Benchmades Axis lock.
JOHAN:
Johan om det är mig du frågar så är svaret att jag har varit på allvar intresserad av knivar och allt därkring i ca 11 år. Började med att jag i en vildmarkstidning läste en artikel av Peter Hjortberger (Fällknivens chef) om custom byggda amerikanska knivar. Blev fast med en gång.
Sedan dess har det bara rullat på. Idag äger jag 50 kvalitetsknivar, varav ca 2/3 är mycket unika. Dock har jag mest pga min boendesituation inte kunnat ge mig på egen tillverking (något som jag någongång absolut måste testa). Det här svaret leder mig automatiskt till din fråga.
Med hänsyn till att jag aldrig tillverkat en egen kniv så finns det andra killar, som t ex fafner (Peter Törlind) som är garanterat mer lämpade att svara. Dock är det en sak som har slagit mig, nämligen att du inte skriver om din egen situation hemmavid. Hur bor du, har du tillgång till en verkstad eller till och med en ässja? Med andra ord vilken typ av knivtillverking skulle du vilja syssla med??
Som du vet så finns det två sätt att tillverka en kniv på. Det ena är vad amerikanarna kallar stock removal. Dvs, du köper ett stycke färdigt stål som du filar och slipar till rätt form, tillverkar och fogar fast ett handtag och vips – färdigt (i grova drag). Problemet med det här systemet att säljaren oftast inte vill sälja små kvantiteter av ämnet. Du kan till exempel bli erbjuden att köpa 100 ton! Fördelen är att du handskas med rostfritt stål. Viktigt om du till exempel vill tillverka en fiske/filékniv, jaktkniv, dykarkniv eller en kniv som du vet kommer vara utsatt för en hel del väta.
Det andra sättet är att smida fram ett blad. Ett smitt blad är till 99% tillverkat av kolstål (det finns de som klarar av att smida rotstfritt också, men de är få). I och för sig är det svårt också här att inhandla små kvantiteter men det finns alternativ som t ex skrotuppslag. Här i Göteborg har vi Stena Metall.
För att du skall kunna smida, behöver du tillgång till en ässja. Om det finns en sådan i din närhet och du kan utnyttja den så kan du skatta dig lycklig. I annat fall kan det bli väldigt dyrt att rusta upp sin egen smedja. Bara städet kan kosta femsiffriga belopp om du inte köper begagnat.
Avslutningvis vill jag bara säga att det finns redan färdiga klingor att arbeta med. Men för min egen del skulle jag inte kalla den här formen för egen tillverkning.
ANDERS:
Anders, du måste vara världens lyckosammaste kille. Jag har hittills bara hittat två
Den ena var en tysk filékniv av mindre värde (ingen Puma alltså) när jag var ute och fiskade och den andra, typiskt nog, en Morakniv (som tur var av kolstål)!
För min egen del så måste jag skryta med att jag (ta i trä) aldrig har tappat en kniv!! Vet inte om det är tur eller skicklighet men är väldigt noga med hur och var jag förvarar mina knivar när jag är ute. En slidkniv brukar jag dubbelsäkra med både slidan och snöret. En fällkniv förvarar jag alltid i någon typ av slida eller pung i en låst ficka.
En intressant iakttagelse. Många av mina vänner har tappat sina knivar när de varit ute och fiskat. Ibland i samband med fiskrensning på båtar ibland lämnat kvar på stranden. Jag har gjort för vana att alltid säkra min kniv vid handleden med snöret. Använder dock inte den vanliga metoden med att trä handen genom ögglan. Det tycker jag är riskfyllt. Om ögglan är tillräckligt stor för handens införsel så är den enligt min mening för stor för att vara säker på att kniven inte glider av.
Det är därför jag använder tummetoden:
1 Vänd kniven med eggen neråt och snöret pekande bakåt mot din mage
2 Kör in höger tumme i ögglan (om du är högerhänt)
3 Rotera klockvis ett varv med snöret runt din handled med kniven i samma position som innan
4 Greppa kniven
Så där. Låter krångligt när jag beskriver det men själva rörelsen är urenkel, går på en sekund och säkrar kniven faktiskt mycket bättre än den vanliga metoden. En annan fördel är att om man tappar kniven under arbetets gång så är det bara att svinga upp den igen. Den klatschar rätt in i handflatan på dig igen. Glöm inte anpassa snörets längd till den nya metoden. Oftast innebär det att man måste byta ut snöret mot ett längre.
HUGO:
Hugo, jag gör inte en stor grej av det hela. Har fått en förklaring som jag är nöjd med och det verkas som om det mesta är misstolkningar. Håller med att det finns väldigt många Moraknivsentusiaster. En annan väldigt stor kategori är lappknivsfantaster. För min egen del så tycker jag att dessa två knivmodeller blir väldigt tjatiga i längden.
PETER:
Peter, jag påstår inte att jag inte skulle vilja jobba med en yxa som är riktigt hårt härdad (tvärtom). Jag tror kanske att jag inte uttryckt med ordentligt.
Så här skulle jag vilja formulera det: Om den primära eggens ståltyp tillåter en hård härdning, dvs utan att flisa eller spricka, är tillräckligt slagseg och vidstår nötning på ett tillfredsställande sätt, så varför inte. Jag menade bara att leka med gränsvärden kan resultera i att kniven eller yxan vid första användningstillfället går sönder.
Peter, den Spyderco kniven som du skriver om är antagligen modell ”Q”. Den tillverkades fram till våren 97. Idag är den ett riktigt bra samlarobjekt. Det tillverkade nämligen inte så många eftersom tillverkningsmetoden var långsam och omständlig. De som tillverkades hade många olika utseenden. Den var en tacksam gåvoartikel och många av beställarna ville ha ”sitt” utseende på kniven. Därför kunde man se: amerikanska flaggan med spindeln i nätet, jordgloben, segelbåten, europaflaggan, örnen, amerikansk fotboll osv osv. Den du har är dock den vanligaste (har den själv).
Under den här perioden tillverkade Spyderco också en annan modell med liknande blad. Modellen hette ”R” och är om möljigt ännu mer eftertraktad. Den slutade tillverkas hösten 98. Denna modell hade endast ett unisont utseende, alltså inga varianter. Bladet var tillverkat av ATS-34 och var alltså en viss uppgradering jämfört med ”Q” som hade ett 440C blad.
Båda hade laserskuret, reliefat blad och det var just denna process som gjorde modeller alldeles för dyr att tillverka. Fabriken gjorde faktiskt en förlust på dessa två knivar. Handtaget på ”Q” var av zytel medans det var G-10 på ”R” modellen. Båda hade klips som man kunde ändra position på och därför bära antingen med spetsen uppåt eller neråt. I ”Q”:s fall kunde man också växla mellan vänster och högeranpassat grepp.
Du säger vidare att du tycker att modellens utseende är lite onödigt med kul. Jag håller faktiskt inte med om det. Vad du antagligen inte vet är att dess speciella utseende är designad framför allt med tanke på i första hand stridspiloter i det amerikanska flyget. Vid tillverkningen lade man tyngdpunkten vid vissa kriterier man hade fått av USAF:
1. den skulle vara så liten och lätt som möjligt (därav det laserskurna reliefade bladet)
2. den skulle vara lätt att torka och underhålla (därav det ventilerade handtaget, samt 440C stålet som är mycket rostmotståndskraftigt)
3. den skulle kunna fästas var som helst på uniformen (därav klipsets utformning och placering)
4. den skulle snabbt kunna fällas ut av både höger och vänsterhänta (klipsets placering)
5. den skulle vara så lite magnetfältsalstrande som möjligt (därav det laserskurna reliefade bladet igen)
6. den skulle trots sin litenhet vara en tuff liten krabat (därför var originalmodellens nätmönster noga uträknat ungefär som stödpelarnas och pontonernas punkter vid brobyggen)
Några andra grupper som senare uppskattade dess attribut var bl a vandrare som ville slimma ner sin vikt, räddningsarbetare, elektriker och dykare (!). Men som sagt modeller blev för dyr och togs ut ur marknaden liksom ”R”.
”R” modellen blev framtagen pga att många friluftsmänniskor hade fattat tycke för ”Q” med vissa invändningar. Framför allt så var det bladlängden samt handtagets storlek och utformning som de ville ändra på. Sal Glesser, Spydercos chef lyssnade på dem och resten är historia. Tyvärr så blev ”R” om möjligt en ännu större ekonomisk förlust. På tal om det, om det i vårt avlånga land finns någon som äger en sådan kniv, som han/hon vill ”bli av med”, så skicka mig ett mail och jag befriar dig gärna från denna börda...
