Normalleden kräver normalt inga rep, ingen isyxa, men stegjärn är bra, även om man tidvis kan klara sig utan dem också. Canaletan (sista 300 höjdmetrarna) är brant och ofta är marken täckt av snö, en kombination som kan bli rätt trist i vandrarkängor, speciellt på nedvägen. Stegjärn och vandringsstavar är en bra kombination.
Generellt så är klättringen/vandringen i sig inte något som helst problem om man tillbringat en del tid upp och ned i svenska fjällen. Problemen är, som det stod i ett tidigare citat, höjden och underskattning, samt vädret.
Åtskilliga människor dör, eller blir akut sjuka, på Aconcagua varje år. Flera drabbas av svår höjdsjuka redan i baslägren, under 5000 m, och måste flygas ut med helikopter.
På 7000 m är luften VÄLDIGT tunn! Mer än något annat måste man därför träna på(!) andning och acklimatisering! Den enkla principen är att från ungefär 3000 m hyperventilera sig hela vägen till toppen (nej, man svimmar inte för att man hyperventilerar på de höjderna...). Gör man detta hela tiden, när man går, långt innan man känner någon andnöd, när man äter, när man skiter, ..., så har man goda förutsättningar att nå toppen utan att må uselt. En höghöjdsguide jag träffade på ett berg en gång sa att skillnaden mellan vanliga dödliga (d v s vanliga klättrare) och killar som Ed Viesturs m fl är mängden syre de ser till att köra igenom systemet, hela tiden...
Problemet är att även om teorin är enkel, så är det nog så för de flesta av oss att vi inte inser betydelsen av att trycka maximalt med luft genom kroppen HELA tiden förrän vi åkt dit på en lite riktig höjdsjuka själva. Övning ger färdighet. Ett bra berg att öva på är Kili, betydligt enklare vandring än Aconcagua, men gott och väl högt nog för att övningen ska vara på blodigt allvar.
Nummer två är vädret. Aconcagua är ofta väldigt blåsigt, och kyleffekten kan bli dramatisk i vinden. Dessutom kan vädergudarna dumpa en meter snö på toppen inom loppet av några timmar. Man måste ha utrustning för att kunna hantera detta, man måste kunna använda sin utrustning även då vädret är jävligt, energin är helt slut, och huvudet gör riktigt, riktigt ont. Slutligen måste man ha erfarenhet och omdöme att veta när man ska gå upp och när man ska gå ned. Man ligger inte speciellt länge på 6000 m och väntar på bättre väder, i synnerhet inte när vägen ned håller på att snöa igen.
Sist men inte minst, tro inte på att Aconcagua är ett enkelt berg! Det finns inga enkla berg på 7000 m, eller 9000 m, oavsett vad folk säger. Om man har tur med vädret, förberedelserna går fint, kroppen är i toppform, mm mm, så kan det flyta på bra både upp och ner, men ökar vinden på, snön börjar falla, och bristen på syra gör att omdömet fallerar, så dör man på Aconcagua. Om man inte inser det, så kommer man inte att förbereda sig tillräckligt väl. Det räcker inte med att komma upp (och ned) när allting stämmer, man ska ha marginal för det oväntade (givet att man inte tror på ett liv efter döden). Träna för att kunna överleva om allt går åt helvete, så kommer du sannolikt i gengäld att få en härlig bestigning!
