Chamonix – spökstaden

Chamonix är en turistmetropol. Horder med allt från skidåkare & klättrare till franska barnfamiljer & nyfikna japaner passerar revy. Hela 14 barer, 80 restauranger, 100 affärer och 7 discon läser jag i ett reklamblad från turistbyrån. Varje år besöker miljoner turister Chamonix-dalen, skryter reklamen.

Men de är då inte här nu, mumlar jag för mig själv och skakar på huvudet. Det är slutet av maj och jag knallar runt i ett ganska öde Chamonix. Här och var strosar det runt människor och spanar i skyltfönstren till byns butiker. För mycket är nämligen stängt. Jag är på jakt efter en baguette vilket man kan tycka borde vara en barnlek då jag befinner mig i Frankrike, baguetternas hemland. Men nu står jag framför dagens tredje ”boulangerie”, fransosernas svar på våra svenska bagerier. ”Fermeture annuelle”, står det på skylten. Alltså stängt för i år. Jag blir förvånad med tanke på att det är sju månader kvar till nyår och jag befinner mig mitt i byn. Bara ett stenkast från bytorget där Balmat och Paccard, förstabestigarna av Mont Blanc, pekar mot toppen av Västeuropas högsta berg.


Imorse kom jag ned med Montenverse-tåget. Två nätter uppe på Couvercle-hyttan (2687m) för att avsluta säsongen med brant skidåkning var planen. Jag anade att det skulle vara mycket snö och tungt att spåra ensam men förhoppningen var att hitta någon att slå följe med på hyttan. Döm om min förvåning när jag inte hittar ett enda spår på hela Talefre-glaciären. Och när jag senare på kvällen matar vedspisen på Couvercle-hyttan med bränsle för att få lite värme för natten kan jag konstatera att jag är helt ensam. Nattsömnen blir behagligare än vanligt i en tyst och rofylld stuga men nästa morgon står jag med snö upp till midjan i starten av linjen jag tänkt skida. Det är bara att inse sina begränsningar. 500 höjdmeter i den här snön kommer att ta en vecka att spåra. Tyvärr har jag bara ett par timmar innan solens strålar träffar sluttningen och lavinfaran skjuter i höjden. Och det är för brant för att gå med stighudar. Jag ger upp och hittar istället en solskyddad samt ofarlig liten glaciärsluttning där jag kör ett par vändor. Snön är kall och fin och jag njuter av lössnöskidåkning i maj vilket till slut ger trötta ben. Långsamt knattar jag tillbaka till hyttan.

Framför vedspisen bestämmer jag mig för att ta det lugnt och stanna en natt till för att åtminstone vänja kroppen vid höjden. Sent på kvällen får jag faktiskt sällskap. En ensam herre från Paris och ett par från Grenoble hoppas kunna klättra Couloir Whymper till toppen av Aiguille Verte (4122m). Jag tipsar om att det är en hel del snö vilket resulterar i att de bestämmer sig för att sticka tidigt. Vid midnatt skramlar de iväg. Jag somnar om men vid sextiden är det liv i stugan igen. De kom inte längre än till bergschrunden och ser lite besvikna ut. Killen från Paris är övertygad om att det är julens korvar och ett par extra kilon kring midjan som stod mellan honom och toppen. Vi andra skrattar glatt åt den yvige fransosen varpå jag åker skidor mot Montenverse-tåget. En timme senare sitter jag tillsammans med en fransk klättrare på ett annars folktomt tåg. Hans plan var att repsola en islinje i närheten av nordsidan av Grandes Jorasses men förhållandena var usla. För lite is helt enkelt. Är det inte det ena är det andra. Bergen är svåra att förutsäga i tiden mellan vinter och sommar.

När jag kliver in på det fjärde bageriet ler en fransk dam glatt och säger ”bonjour”. Hon har gott om baguetter då jag är en av dagens första kunder. Men om någon månad är det tjockt med folk i byn igen, säger hon och ler.


Ett par dagar senare är jag på tur igen. Tillsammans med franska Vivi är jag på väg till Albert 1´re-hyttan (2702m). Den här gången möter vi faktiskt lite folk på väg nedöver men väl på plats i stugan är det tomt. Vi har en hytta med 42 platser för oss själva. Det är Vivis första tur för året så hon bestämmer sig för att ta sovmorgon. Själv är jag i det första svaga morgonljuset på väg. Det knakar i snön när jag trampar uppöver med stighudar under skidorna. Efter dryga två timmar jobbar jag med skidorna på ryggsäcken uppåt i toppen av Couloir du la Table. Rännan är brant men snön är hård och jag får bra grepp med stegjärnen. Jag häver mig upp på ryggen i toppen av rännan och träffas för första gången av solens värmande strålar.

Utsikten är fenomenal. Jag står med i ena foten i Frankrike och den andra i Schweiz. Jag kisar ut över bergskedjor, glaciärer och på avstånd Schweiziska Martigny. Det är knäpptyst och jag njuter av ensamheten. En av Chamonixs populärare turer sa de på guidebyrån men här finns inte ett enda spår uppöver. Morgonljuset är vackert och jag tar ett par bilder innan jag funderar på fortsättningen. Planen var att åka ned samma väg som jag klättrat upp, nedför Couloir du la Table, men snön är trist. Det har varit varmt men nu är det kallt och rännan är full av hårda isklumpar. Snabbt att klättra men ojämnt att skida.

Istället bestämmer jag mig för att fortsätta mot toppen via en luftig rygg. På ett par ställen måste jag hänga och klänga på graniten och svär lite över att skidorna gör mig otymplig. När jag balanserar fram på en exponerad snörygg slår hjärtat lite fortare men jag har fått fram en stav som stöd. Det är ett behagligt äventyr och efter en dryg halvtimmes klättring kliver jag upp på toppen av Aiguille du Tour (3544m). Solen har fått igång värmen och jag njuter av en paus på toppen. Härifrån kan jag se in i såväl Schweiz som Italien. Jag spanar mot högre toppar som Aiguille d´Argentière, Aiguille Verte och Mont Blanc. Jag käkar en energybar, dricker vatten och njuter av solen. Trots att jag befinner mig i ett mycket populärt område, jag har både Albert 1´er-hyttan och Trient-hyttan inom synhåll, så syns inte ett levande väsen. Det är en fantastisk plats och plötsligt inser jag att det är värt att leta lite efter baguetterna om jag får denna unika plats för mig själv. Det känns på något sätt exklusivt att ha bergen för sig själv.

Så småningom kryper det i fötterna och jag beger mig nedöver. Jag hänger och klänger ett tag innan jag till slut når en liten snöränna. Här är snön redan varm och jag lägger ett par slasksvängar på väg nedöver. Jag rundar berget och kommer än en gång in i skuggan där snön är som rena pisten. Tour-glaciären är som ett enda stort salsagolv. I stora sugande carvingsvängar bränner jag nedöver och det dröjer inte många minuter innan jag sladdar framför entrén till Albert 1´re-hyttan. Tur och retur har det tagit 4,5 timmar och Vivi har just vaknat till liv. Vi käkar frukost innan vi beger oss nedöver. Ett par timmar senare är vi tillbaka i Chamonix. Och den här gången kan jag med ett brett leende ge mig ut på en ny baguettejakt.