Möte med nakensnäcka
Vad finns det under havsytan på Västkusten i december? Bo Rosén beskriver dykarens möte med växter och djur.
Av: Bo Rosén
Möte med nakensnäcka
Tre meter, sex meter, nio meter. Jag håller en blick på djupmätaren för att se att nedstigningen går lagom fort. Ovanför mig finns en grå himmel, några minusgrader och ett lätt snöfall. Under och runt mig har jag kosterarkipelagens rika växt- och djurvärld.
Det decemberkalla vattnet omsluter min kropp på alla sidor, trycket ökar något. Jag klämmer om näsan och blåser ut lätt för att tryckutjämna mellanörat. Jag får ögonkontakt med Eivind, min parkamrat och vi gör ok-tecknet: ena handens tumme och pekfinger bildar en cirkel. Jag erfar den känsla av välbefinnande som alltid infinner sig när man kommer ner under ytan och allting börjar fungera. Några genomskinliga kammaneter ser ut att vinka välkomnande åt oss med sina färgglada rader av flimmerhår.
Jag och utrustningen är ett
Tolv meter, femton meter, arton meter. Dykutrustningen som för några
minuter sedan på båtens däck var löjligt tung, klumpig och otymplig
tillhör nu min kropp på ett fullständigt självklart sätt. Jag och
utrustningen är ett och fungerar tillsammans. Jag är en val, en säl, en
delfin som harmoniskt rör mig genom vattnet med lugna tag med mina
konstgjorda simfenor. Det är härifrån vi härstammar, det var så här
våra förfäder kände sig för miljoner år sedan tänker jag småleende
medan jag låter lite luft strömma in i torrdräkten för att minska
sjunkhastigheten. På tjugo meters djup är jag perfekt avvägd strax
ovanför en tångbevuxen klippbotten.
Rik djurvärld på hårdbottnarna
Med lugna fentag förflyttar vi oss sakta framåt och njuter av det
överflöd av livsformer vi möter. Just här utanför Strömstad i
Bohuslän är förutsättningarna sällsynt goda för en mångfald av
livsformer i havet. Här utanför går den så kallade kosterrännan, en
förkastningsspricka som är ca 200 meter djup. Rännan för in salt och
kallt djupvatten, något som gör att man här hittar djur och växter som
man annars bara hittar på riktigt stora djup ute till havs. Det är också
på grund av djur- och växtlivet vi har kommit hit. Att dyka på
västkusten ger en helt annan och rikare naturkänsla än i hemmavattnen
runt Stockholms skärgård. Östersjön är ju ett ungt hav, och därför
har inte så många arter hunnit vandra in ännu. Dessutom är salthalten i
Östersjön låg, bara runt 6 promille i Stockholms skärgård jämfört med
ca 40 promille i världshaven. Det finns inte många arter som klarar av att
leva i så låg salthalt – de allra flesta är anpassade till antingen
rent sötvatten eller också ordentligt salt vatten. Därför finns det
ungefär fyra gånger fler arter på västkusten än i Östersjön.
Havets adventstjärnor
Runt om oss ser vi hela tiden olika djur: den vanliga röda sjöstjärnan
Asterias rubens finns nästan överallt. Det är så man börjar undra: är
detta överflöd på i och för sig vackra sjöstjärnor normalt eller är
det ett tecken på ett stört ekosystem? Här och där ser vi också den
större och taggigare ishavssjöstjärnan Marthasterias glacialis.
Sjöstjärnorna som är så vackra, som en sorts havets adventsstjärnor,
är starka och glupska rovdjur som bland annat livnär sig på att öppna
och sluka blåmusslor. Sjöstjärnorna finns på hårdbottnarna, det vill
säga klippor och stenar, och det är här man hittar de allra flesta
arterna överhuvudtaget. Trots att hårdbottnar bara utgör ca 2% av havets
yta är det här man hittar 80 procent av arterna! Många djur behöver en
hård yta att fästa på, och det är hård konkurrens om utrymmet.
Växer på varandra
Finns det inte plats på klipporna kan andra arter tjäna som så kallad
sekundär hårdbotten. Ett tydligt exempel på detta får vi lite senare
under dyket när vi tittar lite närmre på en blåmussla som rymmer ett
helt litet ekosystem. Musslan sitter stadigt fast på klippan med starka,
smala trådar som kallas byssustrådar. På musslans skal slingrar sig vita,
trekantiga skal av trekantsmasken, en havsborstmask som funnit sig väl
tillrätta här. På musslan sitter också en stor ruska av sågtång, en
brunalg som är vanlig här men som helt saknas i Östersjön. De övre,
yngre delarna av tångruskan är täckta av ett slem som gör det svårt
för andra arter att fästa på den. På de nedre delarna, som i princip är
döda, saknas dock slemmet och här kan man se en vit hinna som ser ut som
ett litet rutnät. Det är en koloni av mossdjur. Mossdjuren har ingenting
med mossa att göra, utan är millimetersmå kolonilevande djur som med
hjälp av ett viftande spröt fångar partiklar som flyter förbi i vattnet.
Högre upp i tångruskan finns märlkräftor och tångräkor, som i sin tur
utgör föda för olika fiskar.
Maskeringskrabba och sjöpungar
Vi simmar vidare längs klippkanten och söker oss långsamt upp mot ytan
igen. I en skreva hälsar vi på en maskeringskrabba med bara fem ben,
kanske har den förlorat ett i en närkamp. Maskeringskrabban har fått sitt
namn genom att den ”planterar” olika djur och växter på ryggen och
därigenom smälter väl in i omgivningen. Krabban drar sig tillbaka in i
skrevan när vi närgånget lyser på den med våra starka dyklampor. Vi
passerar samlingar av vita genomskinliga sjöpungar av släktet Ciona.
Sjöpungarna är en märklig organism som i princip bara består av ett rör
med en inströmnings- och en utströmningsöppning. Det känns konstigt att
tänka sig att dessa till synes primitiva djur är närmare släkt med oss
än vad till exempel maskeringskrabban är. Sjöpungarna tillhör
ryggsträngsdjuren, en föregångare till ryggradsdjuren. Som larver är de
frisimmande och har en ryggsträng som tillbakabildas. De vuxna individerna
sitter fastvuxna på klippan och ser mest ut som en samling bleka tomma
plastpåsar!
Nakensnäckans mysterium
Både Eivind och jag börjar nu bli lite kalla och söker oss upp mot ytan
igen. Vi simmar på i makligt tempo och jag känner mig avslappnad och lugn
och håller i tankarna på att avsluta dyket när den plötsligt sitter där
framför våra cyklopögon: nakensnäckan. På ett blad av fingertare
poserar en mjölkfärgad Dendronotus. Nakensnäckorna är många dykares
favoriter på grund av sitt lustiga utseende. Som namnet antyder saknar
dessa snäckor skal. I stället har de ofta fantasifulla utväxter på huvud
och rygg. Dessa utväxter fungerar som andningsorgan, och ibland också som
försvar. Nakensnäckorna har liksom landlevande snäckor en rasptunga som
den betar alger och mossdjur med. Men nakensnäckorna kan också äta
koralldjur vars nässelceller innehåller ett gift. Giftet finns i spetsen
på en sorts hoprullade spjut i nässelcellerna och som skjuts ut när
koralldjuret blir stört eller hotat. Det märkliga är att nakensnäckan
inte bara är immun mot nässelgiftet, den använder det också till att
försvara sig själv. På något sätt transporteras nässelcellerna utan
att utlösas genom snäckans matspjälkningsapparat och ut i spetsen på
utväxterna på snäckans rygg. Hur det går till vet man inte riktigt, men
att det här är ett långt drivet exempel på anpassning hos nakensnäckan
är helt klart.
Åter mot ytan
Mötet med nakensnäckan var en vältajmad höjdpunkt på det här dyket,
klockan visar att vi närmar oss den överenskomna dyktiden på trettio
minuter och vi avslutar dyket. Det första vi ser när vi bryter ytan är
några svarta storskarvar som lyfter från ett litet skär. Storskarven är
ju en omdiskuterad fågel som ökat mycket i antal både på väst- och
ostkusten. Enligt många ett tecken på att ekologin i havet också
påverkar livet på land. Men det blir ett annat reportage.
Bo Rosén
Läs mer
Forumdiskussioner
- Vilda djur Vilken insekt är detta?
- Allmänt om friluftsliv Tips på tält
- Allmänt om friluftsliv AI för friluftslivet?
- Miljöpåverkan Klimatförändringar - vi lever i det
- Allmänt om friluftsliv Ryggsäck för tjockis
- Vilda djur Vad var detta för enorm fågel vi såg?! (Video)
- Naturområden Stockholm, meandrande bäck sökes.
- Miljöpåverkan Vår förändliga värld
Lite väl kallt för min smak, men visst kittlar det och suget efter havet börjar bli riktigt starkt. Mycket välskriven, rolig och informativ artickel.
Mycket trevligt reportage. Kan bero på att jag dyker själv =). Det märks att du kan din sak.
Roligt att få veta mer om djuren man själv ser när man dyker. Såg de verkligen inga mer djur på hela dyket?!