Paddling i maj

Vågorna är halvmeterhöga. Vi har paddlat fyra kilometer med vinden trekvarts emot oss i ett sträck, axlarna värker och fingrarna är kalla och stela. Målet som skulle vara i lä har visat sig vara lika vindpinat som fjärden vi just lämnat, ett tankefel har lurat oss.
Plötsligt hör jag ett vekt skrik bakom mig. Jag vänder mig om och ser U sitta fast uppe på en bränning, vågorna bryter under hennes kajak. Rädslan kommer smygande. Kantrar hon nu är det bara fem meter till klippan, som får slag efter slag av de rullande vågorna.

Försommarhelg: vädret har stadgat sig, vattnet har sakta börjat värmas av en något tveksam försommarsol. Äntligen är det dags att packa kajaken och ge sig ut på årets premiärpaddling.
Havsskärgården utanför Dalarö är helgens mål. Förberedelserna är kanske inte vad de borde. Ytterligare ett år av för mycket inaktivitet och god mat ligger bakom oss sedan den senaste paddlingen. Men längtan ut är starkare än tveksamheten. Blir det för tungt är det ju bara att anpassa dagsturerna efter formen.
Solen ömsom ler, ömsom gömmer sig bakom ett moln när vi far fram över Erstaviken. Vi har svag medvind, och kajakerna för oss i behaglig fart mot Stora Kråkskär, som enligt killen på kajakuthyrningen skulle ha både bra vikar att lägga till i och gott om tältplatser. Kroppen hittar snabbt tillbaka till de vana rörelserna, det finns gott om energi att ta av.
Vi glider fram intill lodräta femtonmetersklippor mellan öarna. Det är få flytetyg ute, så vi har fjärden ganska mycket för oss själva. Det är en av de stora fördelarna med att ge sig ut tidigt eller sent på säsongen. Som liten båt drabbas man hårdare av hänsynslösa badkarskaptener i 30-fots Storebro och Baylinerbåtar, snedseglare och andra med mer koll i ruffen än på väjningsregler.

Vi är inte ensamma om att ha valt Stora Kråkskär för vårt nattläger. När vi paddlar in mot ön ser vi två andra gäng, men hittar en ledig vik i lä. Snart puttrar korv och böngrytan på spritköket, en sprakande sjöväderrapport lovar ”mestadels uppehåll” under fredagen, om med en förhoppning om en torr dag i antågande somnar vi tidigt.

HAVET SOM FOND: Lugna kvällar på släta hällar lockar allt fler.

Ombytligt väder
Regnet kommer som en förvarning. Minuten senare slår vinden till med en isande kall bris från väst. Snart upphör regnet: i stället blir det pärlhagel.
Då vi redan är halvvägs över fjärden paddlar vi vidare över den krusade vattenytan. Det känns som om vi hamnat mitt i en lång by, vindstyrkan kan vara kring sex sekundmeter, men kall, kall. När jag lyfter paddeln för att ta ett tag med vänsterhanden känner jag hur vinden grabbar tag i den lyfta högerpaddeln som i ett segel, och får mig ur balans för ett ögonblick. Jag fortsätter paddlandet med paddeln så horisontellt som möjligt.
Efter tio minuter är högersidan blöt in till kroppen, och det är med lättnad jag glider in i lä bakom Munken, där sydvästenåker på..

Medan vi äter choklad drar det blåsiga molnet förbi, och solen tittar åter fram mellan molnen. Vi fortsätter vår paddling mot Dalarö. Regnkläderna behåller vi på.
Från de vackra, maffiga husen norr om Dalarö hamn, stora, somriga och med mängder av snickarglädje, sprider sig kaffedoften över vattnet. Uppiggade når vi snart gästhamnen, och innan vi väl sätter ut igen två timmar senare har både sjömackens livs och våffelstugan fått stå värd för oss. Kanske inte en riktigt näringsriktig lunch, men det räcker gott för nu.
Paddling är tid för tankar. Den monotona rörelsen dra-lyft-vrid-sätt i-dra-lyft… upptar kroppen men lämnar hjärnan fri att spankulera i minnenas labyrinter och ögon och öron att njuta av omgivningen. Kajak är därför en bra sport för den som behöver koppla av rejält. Den fysiska aktiviteten garanterar sömn och hjälper tänkandet, som i sin tur får den tid det behöver.
När vi paddlar upp genom Tratten på vår väg mot Kymmendö hör vi göken för första gången i år. Det är också gott om sjöfågel, för många är ruvningen över, andra har viss tid kvar. Fågelföräldrar leder kullar av luddiga telningar bort från våra stora, färggranna plastmonster. Gräsand, ejder, svan, skäggdopping, skratt- och fiskmås är några av fåglarna vi siktar under helgen.

KULINARISKT: Spritköksmat smakar bäst med mycket luft och motion i kroppen. Och gärna en nypa vitlök.


Tyska tankar om klipptvätt
Cappuccinodoften kittlar näsborrarna. Köttbulls- och potatismosmätta sitter vi i gräset vid en vik på baksidan av Kymmendös norra udde. Här är vi i lä från vinden och ifrån stanken av rutten tång som mötte oss när vi närmade oss stranden. En liten brasa ger den värme vi behöver när solen har krupit ned bakom trädtopparna i nordväst. Vi har hunnit ta en kort promenad runt udden, och bland annat diskuterat möjligheten att grilla en hel älg, i händelse av överfall, och huruvida det bor italienare i skärgården, efter vår tyske advokats kommentar att de lavtäckta klipporna var så ”zmutziga, i Tusklant skulle vi tvätta dem”. Hans teori att de omogna blåbären är lingon, som sedan blir blåbär, lämnar vi därhän med bifallande hummanden och utbytande av oroliga blickar; vi har trots allt bara ett tält med oss.
Silverte med mycket socker och lite rom får avsluta kvällen, vi dricker det under en koltrasts stilla konsert. När elden efter några pannor havsvatten är stendöd, kryper vi ned i våra sovsäckar och somnar snart till ett mycket svagt kluckande och vindens spel i träden.

Sylten är viktigast
Morgonens friska sydvind blåser sömnen ur ögonen. Två av tre har för kalla sovsäckar; femton års slitage säger sitt i det ena fallet, lätt att frysa i det andra. Efter sedvanlig gröt (med MYCKET sylt) sätter vi ut med Jungfruskärs skärgård som mål.
Det blåser mer i dag än det gjort de andra dagarna, sjöväderrapporten har lovat upp till tio sekundmeter men vi har kanske sex–sju just nu. Det är medvind och vi njuter till fullo av gratisskjutsen vi får.
Medvind är ett speciellt kapitel i havspaddlingens bok: den ger möjlighet att surfa. När vågen lyfter aktern och rullar in under kajaken, kan paddlaren utan större ansträngning hålla sig uppe på vågen och åka snålskjuts: surfa, alltså. Är kursen bara rak kan den late paddlaren rida i princip hur långt som helst på en våg. Skulle däremot fören dra iväg åt sidan, eller vågen bryta, finns risken att vågen kastar omkull kajak med man och allt, så det gäller att vara lite försiktig.

SPÄNNING: Disvitt ljus över vaknande hav. I höjd med vattenytan blir sjön mer levande, och när paddlingskamraterna försvinner i vågdalarna är det riktigt livat.

På detta sätt fortsätter vi längs Kymmendö-Bunsöns västra strand, upp till norra udden av Mörtö-Bunsön, där vi stannar för lunch. Köttsoppan kräver det sista av vårt vatten; vi börjar skönja ett mönster för denna tur.
Sand på Nämndö blir vårt nästa mål. Vägen dit planerar vi att lägga genom Jungfruskärs skärgård, för att åtminstone komma nära de utskär vi suktar efter.
Men när vi kommer ut på Jungfrufjärden norr om Mörtö-Bunsö känner vi direkt att vår plan kommer att gå i stöpet. Här möter vågorna från Jungfrufjärden Östersjöns rullning, vattnet blir som ett fiskbensmönstrat parkettgolv och vi får vågor snett bakifrån både vänster och höger. Sjön är så grov att kajaken vrider och rycker. Efter ett kort samråd beslutar vi oss för att skippa Jungfruskär och gå till Sand via Mörtö, rätt norrut och direkt söder om Nämdö.
Paddlingen till Mörtös södra udde är inte lång, men redan när vi kommit dit har vi övergett tanken på Sand. Tillbakavägen skulle bli omkring fyra kilometer i motvind och kraftig sjö, därefter skulle vi gå rätt västerut över en blåsig Jungfrufjärd med vinden snett emot oss.
Vi ger oss för vädret, och tar Jungfrufjärden direkt i stället.
Första etappen, Mörtöklobb–Rögrund, är cirka två kilometer och tar en halvtimme. Vinden ligger på mot babord bog, vågorna är som högst en meter. Vi ser en del vita gäss fara fram över fjärden.
Nu är vi plötsligt äventyrare, och gör avstickare rätt upp mot vinden och låter vågorna skölja över fördäck, rulla in över kapellet och rinna av oss. Det är härligt, men dyrbart: vi har en bra bit att paddla, inget vatten och en kvarts liter köttsoppa i magen.
När vi rundar Rögrund och inser att vi inte kan söka lä heller på öns västsida, kroknar vi lite. Vi har tillryggalagt en ganska bra sträcka i frisk vind, sådan vi hoppas på när vi seglar, och dålig kondition säger sitt.

Efter en lika lång sträcka till når vi äntligen Stora Husarö. Nu är framförallt Ulrika riktigt trött, och när vi ser förbi sydudden och ser att det även här verkar vara omöjligt att få vila i lä, försvinner det sista hoppet. Jag oroar mig för att hon inte ska orka mer och ge upp, men hon ger inte tappt, utan trotsar träsmaken och värken i armarna och paddlar på, men det går långsamt.

VILSAMT: En stunds segling i medvind, den enda vind som är riktigt bra. Även med bara paddeln som segel gör Matthias fart genom vattnet.


Lek och panik
När vi passerar udden ser jag att exforspaddlaren Matthias leker i en bränning. När den slår upp paddlar han på i ett rasande tempo, han försöker surfa. Själv tar jag god marginal till bränningen, jag har ingen lust att bada nu, dessutom erbjuder stranden ingen möjlighet att ta sig i land, klipporna stupar ned i vattnet.
Framför mig ser jag plötsligt något som liknar en gammal vågbrytare. Äntligen kommer vi att kunna gå i land. Med förnyad styrka paddlar jag på.
Plötsligt hör jag ett vekt skrik akterifrån. Jag vänder mig om och ser Ulrika mitt på bränningen. Vågorna rullar in och reser sig under henne. Hennes ansikte visar rädsla, trötthet och oro.
Jag ropar efter Matthias som ligger ett femtiotal meter framför mig, och börjar snabbt att vända kajaken, som just nu känns som en gammal pråm. Tankarna börjar snurra: vad händer om hon kantrar? Kommer hon att spolas mot klippan? Kommer jag att hinna fram och ta både henne och kajaken på släp?
När jag kommit ett kvarts varv runt med kajaken, ser jag att Ulrika är flott och paddlar emot mig. Med en lättnadens suck börjar jag vända tillbaka igen, och paddlar mot vår skyddande hamn.

Vackert slut
Solen badar släta hällar i sitt varmgula nedgångsljus. Så har vi äntligen kommit nära de klippor som var vårt mål. Men inte är vi ute i ytterskärgården, och inte är det kargt. Men just den lilla vik på Lilla Husarö där vi dragit upp kajakerna bjuder ett smakprov på vad vi kunnat få.
Det är den sista och varmaste kvällen under vår paddling. En skrattmås kivas med en ruvande fiskmås, kaffevattnet puttrar på stormköket och vi svär dyrbara eder om att aldrig mer äta ravioli på burk. Kortspel i tältet avslutar kvällen innan vi låter sömnen smeka trötta muskler.

Nästa gång…
Morgonen därpå: efter fyra timmar och vad som i motvinden känns som den hundrade udden rundar vi den sista och siktar vår efterlängtade hyrbod. Upp ur kajaken för denna gång. Nästa gång, då ska vi ut till havsbandet…

Författare: Per Torberger
Foto: Per Torberger

Paddlingen gjordes i maj 2001. Med på färden var artikelförfattaren, Ulrika Torberger och Matthias Schmitt.

Säkerhet och paddling

Sitt säkert i kajaken
• Att paddla kajak inomskärs, på åar och sjöar sommartid i Sverige är inte farligt,
men som alltid på sjön måste man ha gott omdöme. Väder och vind måste behandlas
med respekt.
• Använd alltid flytväst när du paddlar.
• Alkohol och paddling hör inte ihop.
• Viss kondition underlättar. Paddling är kroppsarbete, om än behagligt sådant.
• Paddla helst nära stranden. Om du kantrar måste du simmande ta dig i land, och kanske även släpa en vattenfylld kajak dit. Då är det lättare om det är nära till stranden.
• Lämna gärna färdbeskrivning till någon därhemma.
• Använd sjökort eller gröna kartan samt kompass.
• Om du känner dig osäker, gå en paddlingskurs, till exempel hos Friluftsfrämjandet, eller följ med på en arrangerad tur.
• Lär dig allemansrätten och följ den. Ta med soporna hem, om det inte finns sopstationer längs din paddelrutt.
• Se upp så att du inte paddlar in i fågeloch sälskyddsområden, det kan vara lätt hänt när du har nästan obegränsad framkomlighet i din grundgående kajak.