Vuoggatjålme, Nasaleden

Den här vandringen skulle egentligen ske 2012, men diverse kom emellan...

Eftersom detta område inte hör till de vanligaste vandrarställena tänkte jag att det var värt ett besök.

Vi kom oss iväg på fredagsmorgonen som planerat. Bilen parkerade vi på en flitgt använd P-ficka efter bron längs väg 95, strax efter Vuoggatjålme Camping (se positionering på kartan).

Vi träffade några som vandrat i fyra dagar i området och det enda de var missnöjda med var leden längs Ruonekjokken som, trots det torra vädret, var blöt och sumpig och inte spångad. Glada över att vi bokat båt från Ruonekjokkens inlopp i Sädvva hängde vi på oss ryggsäckarna och hundarna fick sina klövjeväskor på.

Väl spångad och bra led följde oss upp de ca 4km till kalfjället. Solen sken och det var +25 grader i skuggan, puh...

När vi väl kom upp blev vi belönade med en vidunderlig utsikt, både framåt och bakåt :) Varma och trötta beslöt vi oss för att slå läger någåon kilometer innan Guoletisjaur vid en bro som inte fanns med på kartan. De enda vi mött på vägen upp var en pappa med hundar och barn som varit ute på en dagstur med fiskespön. Den lilla sjö som låg ca 300 längre fram (bakom en kulle) stod ett tält med tre personer i. De verkade vara ute och fiska och de varken hälsade eller vinkade åt oss.

En sjö längs leden utan namn där klippan ser ut att vara avhuggen :)

Ruonektjåhkkå 1473 m.ö.h

Jag slogs av tanken att vi hade för lite tid på oss för denna vandring... Såg så mycket som jag hade velat titta närmare på. Men det får väl ligga till grund för nästa års tripp.

Norra Fierras 1605 m.ö.h. (Rätta mig om jag har fel...)

 Värmen var lika intensiv dag två. Vi packade ihop och gick vidare mot Guijavrre där vi tänkte stanna för lunch. Har sett så många vackra bilder på den sjön och omgivningen där ikring och ja, det var underbart vackert!!

På väg in i dalgången Guijaure längst in. :-)

Vackert lunchställe :-) I Guijaurestuga bodde tre grabbar från de mer södra delarna av vårt land. Två av dem mötte vi med fiskespöna i högsta hugg, och den tredje, han hade dagen innan avfärd brutit en tå så han hoppade omkring på fjället med kryckor! Starkt gjort! Misstänker att han fick många fina bilder på sina upptäcksfärder med kameran.

Efter en liten powernap gick vi vidare, nu väntade Smuolevagge och ca 5km snåriga björk och videris (enligt kartan). I verkligheten så var det nästan dubbelt så långt med svårframkomlig terräng, och bitvis ficka vi leta leden. Verkar inte vara så många som går där :-) Det går säkert att gå uppe på Vávlátjårro, men nu gjorde vi tyvär inte det!

Här är leden genom Smuolevagge, som vi döpte om till Snårevagge.

Efter flera dagars torka var de flesta vattendra snustorra och det tog på krafterna att gå i värmen. Någon liten rännil hittade vi tillslut, men nästan alla vattendrag som fanns på kartan var torra!

 Så småningom öppnar det upp och Smuolejokken blir synlig och Fierras västra topp (den lägre)

Tur det var lågvatten eftersom bron över Smuolejokken var trasig. Det hade säkert gått att klättra över, men vada var det enklare just idag.

Vidare uppåt vid foten av Áksjovarre och rakt in i ett oväder som höll i sig i ett och ett halvt dygn, stormvindar, spöregn följt av dimma. Fick bli vilodagar. Piken till höger i bild borde vara Strajtastjåhkkå 1568 m.ö.h en topp med Riksröse 230 högst upp.

Bron innan Värddijavrre Var inte heller någon höjdare, eftersom uppgången till bron bestod av stegar som hängde fritt i luften, i princip omöjligt för en hund med klövjeväska att ta sig upp... Vi valde att vada även här.

Vi tog en genväg från leden och gick lite högre upp på Värdditjåhkåtj, ganska så brant uppför i två km men sen nerför nästan hela vägen till Siergasuolokåtan. Värdditjhåkåtj var för övrigt så nära Nasafjäll Silvergruva vi kom... Nasafjäll är ju känt för bl.a sitt dåliga väder och vi kände att spökena på Nasa nog fick flyga omkring ensamma i stormen :)

 Enligt kartan så är det gemensam vinter- och sommarled längs Laisälven, men vinterleden är risig eller så är det sankmark. Lyfter man blicken och kliver upp på höjd så hittar man sommarleden. Tydligen så ville Lantmäteriet spara lite pengar och sade då att sommar- och vinterled skall vara gemensam. Sommarleden finns dock kvar uppe på höjderna och den är tusen gånger enklare att gå.

 Att gå längs Laisälven var väldigt enkelt och fruktansvärt vackert. Många fina små vattenfall perfekta som rastplatser.

Vid foten av det glittrande fjället Skuortatjåhkka hittade vi en sandstrand som fick bli lunchställe.

Nästa hållplats Laisstugan. Vi hann precis fram innan nästa oväder dök upp. Fick ligga still i ett dygn, dimman låg tät mellan Gåbrek och Tjågnåris, precis där vi skulle gå... Ville inte gå i dimma, och min ena vad behövde vila, kändes som att muskeln skulle brista. När vädret klarnade "klättrade" vi upp längs leden mot bron över Dadtjajokken.

 Álddájuhka rinner ner i Laisan.

Efter den stigningen krampade min vad och ville inte alls vara med, försökte gå vidare, tog oss yttrerligare en bit upp och hoppade över Häijkijokken.

När vi fick syn på Gåbreks högsta topp (1425 m.ö.h) fick vi täckning på mobilen. Eftersom jag hela tiden sackade efter och gick saktare och saktare och det var kvar en dalgång och en brant stigning så tog vi beslutet att ringa Campingen i Vuogga och ta helikopter ner... Så snöpligt när det bara 13 km kvar av vandringen... Men så här i efterhand så kändes det bra att jag lyssnat på kroppen, och nu en vecka efter att vi kommit  hem är vaden fortfarande inte helt återställd...

Jag och hundarna i väntan på helikoptern.

För övrigt har det varit en helt fantastisk vandring. Inte mött en människa efter Guijaurestugan. Otroligt fin natur, inte skräpigt, lite taskiga leder bitvis, men aldrig någon risk att gå fel eller vilse. Enligt Björn (helikopterpiloten) är detta inget populärt vandrarområde, hit kommer sportfiskare och till hösten jägarna med sina fågelhundar. De flesta åker till Kvikkjokk, sade han. Just området som vi gick i har tydligen "samma väder" som Sarek räknat i sol- och regntimmar. Vi fick en härlig vecka i fjällen i lugn och ro,! Helt underbart, längtar tillbaka!