Vilse i Sulitelma

Vandrarna

Skribenten är min äldste son. Han har gott och väl hunnit bli 30plus. Det var mycket länge sedan han och jag - alltså enbart han och jag - gjorde något äventyrligt tillsammans. När han var 10 år paddlade vi Nittälven. Det tog tre dagar. När han var 15 år cyklade han och jag från vår dåvarande hemort Sköllersta i Närke ner till Fågelviken i trakten av Lysekil. Vi tog omvägen via Värmland och Dalsland och vi var framme efter 420 km. Det var påsktid och fortfarande is på sjöarna. Jag minns inte hur många dagar det tog. Kanske sex?

Friluftsliv har vi sysslat med däremellan, men alltid tillsammans med andra - oftast resten av familjen.

Sedan han blev vuxen har vi genomfört två sommarvandringar till fjälls. År 2005 vandrade vi tillsammans med lillebror Ornitologen och min bästa kamrat Tommy från Staloluokta och österut genom Sarek och för två år sedan hade jag mina båda söner med på en fantastisk Abiskotur. Hela familjen har dessutom gjort en stugtur på vintern. Några kajakturer på Västkusten har han också deltagit i.

Skribenten valde tidigt ett eget liv med helt egna intressen. Så... man skulle nästan kunna säga att vi var lite främlingar för varandra - åtminstone i denna situation. Jag blev därför förvånad, men mycket glad, när det visade sig att han gärna ville följa med på en fjällvandring - bara han och jag... som grånat ytterligare lite...

mf

Skribenten har en fantastisk näsa och det är kanske inte konstigt att flera av hans stora intressen har den som gemensam nämnare: Mat, dryck och parfymer. Det var också tack vare denna näsa som det frystorkade kaffet stannade hemma. Varje morgon och varje kväll svepte fullständigt sagolika kaffedofter genom vårt tält. Jag minns speciellt ett tillfälle. Jag hade varit nere vid jokken och tvättat mig själv och lite kläder. Det är råkallt och dimma/duggregn i luften. När jag är klar återvänder jag till tältet, böjer mig ner för att dra upp dörrens dragkedja. Jag hinner inte dra mer än kanske 20 centimeter då en djup, underbar kaffedoft stoppar min rörelse. Jag drar djupt efter andan och låter hela upplevelsen landa innan jag öppnar dörren helt och slinker in. Jag sätter mig ner och tittar på. När Skribenten verkar i det närmaste klar letar jag fram min single malt…

Väster om Sulitelma

Det är bökigt att ta sig till Ny-Sulitjelma med kollektivtrafik. Därför blev det bil. Två gånger tidigare har jag letat P-plats längs vägen norr om fjällstationen, men aldrig har jag blivit tvingad att parkera bilen redan vid vägens första skarpa krök. En jättelik snödriva stoppade vår framfart. Om inte förr, så förstod jag då att detta skulle bli en annan sorts vandring än de tidigare - en snö- och vattenrikare. Långtidsprognoserna hade inte enbart hotat med mycket regn utan också med en hel del dimma under våra dagar här uppe, så vi kunde knappast räkna med förbättringar vad gäller vattenföringen. Denna första dag erbjöd dock höga, men i stort sett täta moln. Då och då tittade solen fram. Ett mycket inbjudande vandringsväder...

Redan nu signalerade Skribenten att han gärna såg att jag gick först. Han trivdes med att gå bakom, hävdade han. Pyttsan! Han var rädd att jag skulle halka efter, det är vad jag tror, men han var för finkänslig för att säga det rakt ut...

 

Leden mellan Ny-Sulitjelma och Sorjoshytta är rejält kuperad med de längsta uppförsluten i början. Jag rekommenderar att man letar upp och följer stigen istället för att (som vi) försöka ta en genväg rakaste vägen. Den blir sällan rakast.

Jag hade förväntat mig att vi skulle gå på barmark i sydsluttningarna och delvis på snö på nordsluttningarna, men vi vandrade avsevärt mer än halva sträckan på snö - oftast någorlunda hållbar, men tidvis murken.

Vanligtvis har man ett vad på vägen till Sorjoshytta. Man måste ta sig över jokken som börjar vid glaciären söder om Kokkedalstinden och mynnar i Storelvvatnan. Trots att jag vandrat här vid tre olika tillfällen har jag aldrig tagit mig över just där vadet är markerat på kartan, utan alltid längre nedströms. Så även denna gång.

På kartan ser leden sedan ut att smeka sjöns strand, men stora, lutande snödrivor gjorde att vi sökte oss högre upp.

Lite förvånande blev vi tvungna att ta av oss kängorna och vada ytterligare en gång. Här finns ju inga stora jokkar. Den relativt stora sjön utan namn - ett par kilometer norr Storelvvatnan - har ett kort men brett tillflöde från öster. I normala fall är det bara att kliva på stenar över, men nu var vattenytan högre. Svårigheten bestod i att snön hade så höga kanter på båda sidor om vattendraget. Det var svårt att avgöra var kanterna var hållbara och var det kanske rann in vatten under kanten. Vi kom över utan incidenter.

Nerfarten till Sorjoshytta är lite lurig. Det gäller att se till att man inte håller för långt åt höger - österut - när man ska ner till stugorna. Där finns nämligen ofta ett överhäng som kan vara farligt. Se bilden nedan. För två år sedan hade man byggt två broar och märkt upp tydligare hur nerfarten ska gå till. Av den översta bron såg vi nu endast ett brofäste. Vi gick inte precis intill, så det är tänkbart att mer dolde sig under snön. Den nedre bron fanns dock på plats.

Till vänster i bild ses överhänget. Det är svårt att uppfatta när man kommer söderifrån. Nedanför överhänget skymtar den andra bron.

Sorjoshytta är tomt och låst. Vi stannar till och utnyttjar den enda byggnad som är olåst innan vi fortsätter ytterligare 3-4 kilometer fram till den första av de halvöar som utgör gränsen mellan Bajit Sorjosjávri och Sårjåsjávrre.

Klockan 20.15 kryper vi ner i säckarna. Jag hinner notera att vi sett snösparv och fjällabb idag. Sedan sover jag gott.

mf   

   

Norr om Sulitelma

Det har regnat precis hela natten och det skulle fortsätta i stort sett hela dagen. Trots det kom vi iväg strax före nio. 

mf

Norska broar är ofta lite "äventyrligare" än de svenska. Den vi passerar efter bara fyra kilometer har jag passerat flera gånger tidigare, men det är med en viss spänning som jag närmar mig den stora jokken uppifrån Kokkedaltinden och Sorjostjåhkkå.

Denna snörika sommar ser omgivningarna annorlunda ut. Väldigt mycket snö hänger i bäckravinen och dämpar lite av det brus som brukar ljuda mycket kraftigt. Lite äventyrligt känns det i alla fall.

Min ursprungstanke denna dag var att först vandra fram till konsul Perssons stuga för att därefter stiga upp åt sydväst och sedan leta upp en tältplats i närheten av Stádák. Anledningen till detta var att jag ville att Skribenten skulle få komma i närkontakt med bergsmassivets mäktiga toppar på denna norra sida. Redan långt innan vi var framme vid stugan hade jag emellertid slagit dessa planer ur hågen. Det regnade intensivt och molntaket låg på max 900 meter. Vi skulle inte få se ett endaste dugg och hade blivit hänvisade till kompassgång genom ett område som inte alls är lockande utan utsikten.

mf

Hela vägen längs Sårjåsjaure var dessutom som att vandra i ett kärr. Vi började bli blöta och såg fram emot tak över huvudet ett tag. Vi hoppades kunna laga lunch inomhus.

Framme vid konsul Perssons stuga visade det sig vara fullt i huset och det stod dessutom två tält resta utanför. Trots att detta är en populär plats har jag inte varit med om sådan trängsel här tidigare.

mf

I ett av rummen huserade fyra personer från Nederländerna och de var på väg ut för att gå till Sorjoshytta. I efterhand kom jag på det där med den låsta stugan. Hoppas att de hade nyckel...

Vi väntade i regnet en halvtimme innan vi kunde komma inomhus. Kanske var det därför som vi blev kvar här mycket längre än vad vi tänkt. En "normal" lunchrast är sällan längre än 10-30 minuter, men nu blev vi kvar ytterligare 1 ½ timme. 

  

OM vädret skulle fortsätta på detta sätt resten av dagarna till fjälls var det många delar av den planerade vandringen som var tämligen meningslösa. Jag frågade Skribenten hur han kände inför de olika alternativ jag målade upp. Ville han kanske sova inomhus denna natt? Vi skulle kanske i så fall fortsätta fram till Staddajåkkåstugan?

Efter en mycket kort betänketid gav han mig det glädjande svaret:

- Nej, jag har kommit hit för att vandra i fjällen. Lite regn ska inte hindra oss.

Vi svänger därför söderut efter den brusande forsen vid Stáddájåhkå och letar upp en fin tältplats ungefär två och en halv kilometer söder om bron, vid de två jokkar som rinner ihop precis innan inflödet i Stáddájåhkå. Klockan har hunnit bli halv 6.

mf

Just när det var dags att slå upp tältet upphör regnet. Dessutom friska vinden i så vi ha möjlighet att torka en del blöta kläder.

Trots det gråa vädret har vi sett många fjällripor, fjällvråk ljungpipare, rödbena, stenskvättor, större strandpipare och ängspiplärkor. Vi har också irriterat väldigt många fjällabbar.

Skribenten - som ju bor i Warszawa och hade flygtider att passa - undrade om vi hade mat nog för ytterligare en dag till fjälls. Jag svarade jakande. Han förstod att det fanns mycket sevärt framför oss och han ville inte gärna missa något....

   

   

In i Sulitelma

Vi vaknar strax efter klockan sju. Det har regnat till och från inatt, men just nu ser vi enstaka blå fläckar. Hela dagen skulle komma att bli regnfri men molnig. Perfekt vandringsväder, med andra ord, vilket är bra med tanke på en del förväntade vad.

mf

Det första vadet ägde rum norr om Jålle. Det var tämligen lätt att passera de olika delta-armarna även om vi var tvungna att ta av oss kängorna.

Vi åt lunch sedan vi klivit över södra jokken från Jålle. Där träffade vi ett ungt par som varit tvungna att vända tillbaka mot Staloluokta eftersom de inte kommit över vadet över Hádditjåhkå på deras väg mot Pieskehaure.

Direkt efter lunchen valde vi att försöka ta oss över den breda Gajlavakkjåhkå. Vill vi in i själva Sulitelma så måste vi ju över. Vadet var långt och bitvis knädjupt men vi kom över utan större problem än kalla fötter.

Jag hade befarat att marken på andra sidan snart skulle bli snöklädd, men vi hade tur. Det dröjde ytterligare ett tag innan vi stötte på snö igen.

Vi fortsatte i stort sett rakt söderut ett par kilometer innan vi började svänga allt mer västerut när vi rundade Gájssegiesjtjåhkkås södra utlöpare. Jag vet vad som snart kommer in i mitt synfält...

Plötsligt står hon där - 1299 - lika mäktig och ointaglig som förra året. Fotot nedan gör sannerligen inte "klumpen" rättvisa. Någon topptur hinns inte med denna gång. Vi måste vara sparsamma med våra dagar eftersom vi väntar oss större problem längre fram. Tacksamt noterar jag att molnen håller sig på höga nivåer och vi kan njuta av hennes mäktiga profil.

Vi vadar Gájssegiesjjåhkå - ganska strömt - och påbörjar sedan den långsamma höjningen upp till sjöarna precis söder om Gásak. Nu har snön kommit tillbaka och vi vandrar länge på enorma snöfält. Jag börjar starkt misstänka att det kommer att bli svårt att hitta en tältplats här uppe.

Dimman börjar åter sänka sig - eller om det är vi som höjer oss in i molnen. Det blir i varje fall både fuktigt och mycket råkallt.

Från den större av sjöarna rinner en jokk som faktiskt visar sig vara riktigt besvärlig trots sin litenhet. Jag har klivit över den utan problem tidigare, men nu är den så vattenrik att det inte går att hitta någon plats att ta sig över med kängorna på. Jokken är smal, men mycket djup på vissa ställen. Vi hittar ett tänkbart vadställe, men det ligger precis uppströms ett djupt hål, vilket får oss att tveka. Strax intill har vi dessutom hittat en tänkbar tältplats, men det känns bättre att genomföra vadet nu, annars kommer vi bli tvungna att börja morgondagen med ett knepigt vad. Med bara lite högre puls än tidigare tar vi oss över och hittar - mycket oväntat - en i det närmaste perfekt tältplats. 

Tältet är uppslaget redan klockan 17. Dimman kommer och går. Skribenten lyckas njuta av platsens skönhet trots att vädret gör sitt bästa att avskräcka.

Även idag har vi sett mängder med fjällripor, många fjällabbar, fjällvråkar runt Gájssegiesjtjåhkkå, korpar som bråkade med vråkarna, stenfalk, större strandpipare, ljungpipare och - förstås - ängspiplärkor.

Dagens middag var förresten en riktig höjdare: Potatismos kryddat med citronsaft, citronskal, svartpeppar, dill och pecorino. Torkad, rökt lax utgjorde "sovlet". Makalöst gott och enkelt. Kan varieras i det oändliga.

   

   

Närkontakt med glaciärerna

Inatt har det inte regnat, men det har blåst hårt och ryckt en hel del i tältduken. Jag vaknade med ett ryck flera gånger. Till sist ålade jag mig ur sovsäcken och gick ut och spände tältlinorna för att minska oväsendet. Det hjälpte.

Natten har också varit kall. De snöklädda bergen producerar en hel del kyla som rinner ner till oss. Också den ganska täta dimman gör att det känns kallt och ruggigt.

Under morgonbestyren gladdes vi speciellt åt en sak: Vi genomförde vadet igår. Det kändes riktigt skönt att slippa börja dagen med ett dopp.

Klockan halv åtta kom vi upp och vartefter minutvisaren på klockan tickade framåt lyfte dimlocket sakta, sakta. När vi sneglade upp mot sydväst såg vi dock fortfarande gråväder. Vi anade att underlaget idag skulle bli snö - kanske hela sträckan vi planerat.

Jag kände också en viss oro för passagen av jokken från Stuorrajiegna. Första gången jag passerade jokken gick vi på en jättelik snöbrygga. Andra gången var vi tvungna att göra ett ganska komplicerat vad.

Trots mina farhågor vad gäller väder, underlag och vad, så skulle denna dag utvecklas till att bli helt fantastisk. Denna vandring hade egentligen enbart två mål:

1) Att få visa min äldste son detta område som utvecklats till mitt senaste "hemmafjäll".

2) Att få se vad som hänt vid Salajiegna.

Det var nummer två jag hoppades på idag.

Dagens vandringen gick mycket riktigt mestadels på snö. En och annan barmarksremsa stack upp ur allt det vita och då följde vi tacksamt den.

Stuorrajiegna försvann nästan i diset. Vi mer anade än såg den stora glaciären.

Någon snöbrygga syntes inte heller till och vattenflödet var mycket kraftigt. Vi ställde in oss på att följa vattnet nedströms till det delar sig i ett delta mellan Labbá och Duolbba, men när vi sänkt oss ner, precis nedanför den kraftigaste branten, så visade det sig att där låg en lika stor snöbrygga som vid mitt första besök. Lutningen var lite läskig, men det kändes ändå tryggt. Nästan.

mf

Efter jokkpassagen fortsatte vi vidare mot sydväst och höll i stort sett bara höjd (sänkte oss lite mot slutet). Jag var mycket spänd på vad som väntade...

mf

Dimman höjer sig en aning och sveper runt Sulitelmas toppar. I detta magiska ljus följs vi nästan hela dagen av fjällvråkars jamande och då och då sänker de sig så att de tydligt framträder mot dimmolnen ovanför.

   

Och så... första skymten av Salajiegnas nya isvägg... 

Om anblicken av Stuorrajiegna var lite "dimmig" så är Salajiegna desto mer storslagen: En 10-20 meter hög isvägg löper flera hundra meter i öst-västlig riktning. Förmodligen sträcker den sig ännu längre, men det ligger bortom vårt synfält. Långt i fjärran - något till vänster i bild - skymtar sjön 878. Dit ska vi imorgon...

Det är ju en artikel i fjället 2014/4 som gör att jag just nu befinner mig på denna plats. Läs den så förstår ni kanske varför...

  Sulitelmas nord-sydliga kam försvinner in bland molnen.

Utloppet från glaciären ligger fortfarande i det sydöstra hörnet, vilket tyvärr gör det omöjligt för oss att komma riktigt nära intill isväggen.

Vattenflödet "bortifrån sjön" verkar inte vara jättestort, vilket föder frågan: Hur har det gått med sjöns tidigare båda utflöden? Är de torrlagda nu? Svar på detta hoppas jag få under morgondagen.

mf

Vi stannade här länge och vi tog mååånga bilder. Det var med en viss motvilja som jag till slut började röra mig söderut längs Lájrojåhkå. Det blev många stopp efter vägen. Det var tätt mellan fotomotiven...

Står denna jättelika svarta diamant fortfarande på sin spets efter nästa vinter?

Ganska snart ändrade underlaget karaktär och blev mer lättvandrat. Vi siktade ner mot bron.

Men... hur långt ner är den? Flera gånger var vi helt säkra på att bakom nästa krön... men icke!

Till slut dök den ändå upp. Vi passerade och svängde norrut igen. 

Tältet restes vid den första lilla jokken. Klockan hade hunnit bli halv 7. Helkroppstvätt och klädtvätt hade nu hunnit bli en nödvändighet och kunde effektueras. Skönt!

  

Utöver en i det närmaste konstant kontakt med fjällvråkarna har vi även idag stött många rip-familjer och irriterat en del fjällabb med vår närvaro.

Dagens middag började på bästa tänkbara sätt: En förrätt bestående av en omelett kryddad med med salt, vitlök och chiliflakes - Superbt! Ja, och så hemtorkad serranoskinka, förstås. 

Efter det tog vi en paus i ätandet och låg och läste en liten stund innan vi fortsatte matlagningen med uppkok och blötläggning av torkad köttfärs och torkade rotfrukter. Trots att färsen var välkryddad hemifrån så tillsatte vi vitlök och färskriven parmesan. 

En liten tanke har börjat spira hos oss båda. Vi skulle ju komma att passera riksröse 239 på ganska nära håll. Skulle vi inte ta oss tiden att klättra upp och titta hur det såg ut? Vi tänker oss ju också fram till Salajiegnas "gamla" isvägg. En bit upp i branten ligger ju riksröse 239a. Med två rösen är det ju en början till en samling...

   

   

Vilse i Sulitelma

Jag vaknar redan halv sju. Inatt har det inte regnat något alls. Det är mulet ute och en tunn dimma slingrar sig fram och tillbaka i den svaga men tydliga vinden.

Vi kommer iväg redan tjugo i nio. Tvärtemot vanligheten lättar inte dimman efterhand. Precis tvärt om. Ju längre motströms vi följer Laijrojåhkå desto tätare blir dimman och desto råare blir luften.

mf

Vi förstår ganska snart att vi inte kommer att hinna allt vi planerat. Dimman är nu så tät att det enda vi verkligen ser och hör är Lájrojåhkå och dess brus. Inga andra referenspunkter finns. Jo, några... Vi räknar mycket noga de biflöden vi är tvungna att kliva över, men det går inte riktigt att lita på helt säkert. Den rikliga snömängden har ju skapat ett antal vattendrag som inte finns med på kartan. Med tanke på hur lång tid det tar för oss mellan de olika tillflödena försöker vi räkna ut var vi är. Vi känner oss tämligen säkra på var vi befinner oss.

Ett alternativ var att följa Lájrojåhkå hela vägen fram dess utlopp ur sjön, men vi väljer att vika av mot nordväst och följa den jokk som har sitt ursprung i Jiegnavarres nordostsluttning. Detta vägval kommer att leda oss mycket nära det första riksröset - 239. Eftersom dimman nu är mycket tät tar vi också kompassriktning mot VNV.

Från och med detta ögonblick och flera timmar framåt har vi enbart våra kompasser - och vår hörsel - att lita till. Dimman är mycket tät och vi har inga som helst synintryck som kan hjälpa oss. Någon enstaka gång blir det skiftningar i dimman vilket gör att vi kan skymta något mörkt på avstånd. Är det barmark? En bergskant? En sjö under snö och islagret?

Med denna typ av oroliga tankar är det givet att vår framfart saktas ner betydligt. Ibland förflyttar vi oss säkert betydligt mindre än 50 meter innan vi kontrollerar våra kompasser igen. Och kontrollerar dem med varandra. Speciellt min kompass (Brunton) har väldigt svårt att bestämma sig, medan Skribentens äldre (Silva) känns säkrare. 

Efter varje kompasscheck är vi dock överens om åt vilket håll vi ska fortsätta.

Vi måste ha vandrat i exakt rätt riktning. Vi hade inte sett tillstymmelsen av Jiegnavarres branter och vi hade inte sett eller hört någonting från den kraftiga jokk som avvattnar sjön 878. Plötsligt dyker då ett välbekant landmärke upp i dimman: Gränsskylten mellan Sverige och Norge!

Äntligen! jublar vi. Nu kommer det att bli lättare! Men... den tydliga stig som är markerad på kartan existerar inte i verkligheten. I varje fall inte i tät dimma. Ett kort tag följer vi någon sorts vinterled, markerad med pinnar som oftast ligger omkull på snön, men när vi efter ett kort tag tappar bort dem tycker vi inte att det spelar någon större roll. Vi är ju ändå inte säkra på att denna led är den rätta.

Rätta, förresten? Vi ska ju fram till sjön eller fram till den bergvägg som ligger väster om sjön. Det går ju helt enkelt inte att gå fel här! Vi resonerar som så att vi fortsätter ungefär rakt norrut. Oavsett om vi virrar lite så kommer vi antingen att fångas upp av sjön eller av bergväggen.

Nästan hela tiden vandrar vi på snö. Det är otäckt. Här finns ju ett par små sjöar som vi inte vill ut på. Ibland ser vi också vattenytor och blir tvungna att ta stora omvägar.

Det var vid två av dessa tillfällen som vi båda var helt säkra på åt vilket håll vi skulle gå. När vi sedan kontrollerade med kompasserna visade dessa en riktning som skiljde sig 90 grader mot vår förväntade riktning. Vid ett tillfälle hade vi flyttat oss mindre än 50 meter och vid kontroll visade det sig att vi - eller kompasserna - var helt yra.

Sakta, sakta växer sig ett nytt ljud starkare. Så småningom är vi överens om att vi hör ett dovt muller åt ostnordost. Ganska snart antar vi att det är sjöns utlopp vi hör. Detta inger oss en viss trygghetskänsla och vi styr våra steg lite mer i den riktningen.

Då framträder plötsligt ytterligare ett brusande. Det är ljusare i tonen och hörs rakt norrifrån. Detta förbryllar. Här ska väl inte finnas någon större jokk?

Efter noggranna kartstudier undrar Skribenten om inte bruset kan komma från Sulitelmaisens utlopp i sjön 878:s nordvästra hörn. Jag försöker dra mig till minnes hur det såg ut där för sex år sedan då jag och Livskamraten följde sjöns norra kant fram till ismuren i öster. Jag har ett vagt minne av att vi gick på snö en bit, men något stort vattendrag minns jag inte. Och... det här bruset känns närmare. Det borde ju vara minst en kilometer bort... Men det MÅSTE ju vara därifrån ljudet kommer. Det finns inget annat!

Och vi går ju norrut! Varför når vi aldrig fram till sjön???

Marken vi går på blir allt otrevligare: Ett tunt snö- eller istäcke och där under rena gyttjan. Ibland tar snön slut och då finns där enbart gyttja. LÖS gyttja. Står vi stilla så sjunker vi. Vi är tvungna att hålla oss i rörelse.

Långsamt, långsamt växer förståndet tillbaka och när Skribenten utropar:

- Pappa! Här måste det ha legat en glaciär alldeles nyss! Här växer ingenting. Allt är bara lera och issörja!

Ja, först då trillar poletten ner:

Anledningen till att vi inte kommer fram till sjön är... att vi redan är där! Vi går på sjöbottnen! Jag har ju läst i Per Holmlunds artikel i fjället 2014:4 att sjöns yta har sänkts med kanske 5 meter. Då måste den ju också ha krympt till ytan!

Vi står på den gamla sjöbottnen och vem vet vad som kan vänta oss här!?

Beslutet var nu ganska enkelt. Det fanns bara en reträttväg och det var åt sydväst - ner mot Låmivattnet. Att inte heller detta vägval skulle bli lätt, det förstod vi mycket väl. Här finns branter, stup och ett flertal forsande jokkar. Att vi inte fortsatte mot nordväst och den "hylla" som jag använt mig av tidigare berodde på att min gissning var att den förmodligen skulle vara ganska besvärlig med tanke på all den snö som fanns i området. Nu ville jag bara ha en så säker hemfärd som möjligt.

   

   

Ner till Låmivatnet

Vi behöver inte förflytta oss särskilt långt innan marken under våra fötter känns betydligt tryggare. Vi pustar ut en kort stund under en lutande klippvägg innan vi sakta börjar sänka oss mot sydväst.

I nästan samma stund som vi lämnar klippväggen så hör vi ett oroväckande ljud - ljudet från ett stort vatten som forsar ner för bergssidan. Fundersamma tankar dyker upp direkt. Ska vi nu behöva följa jokken ända ner till sjön, till stigen där nere för att kunna ta oss över. (Så lite visste jag om leden norr om Låmivatnet. Jag trodde att den löpte längs strandkanten...)

Jag stannar till för att kunna tänka klarare. Skribenten har rört sig ett tiotal meter längre fram...

- Pappa! (lät han orolig?) En bro!

- Va?! (Helt omöjligt, här finns ingen...)

- En bro säger jag!

Jag stirrar och stirrar åt det håll han pekar. Enbart ett grått töcken och en känsla av stora branter... Men när jag tar de få stegen fram till det ställe där han står så framträder - som en sannskyldig hägring - en hängbro som sakta gungar i vinddraget.

Bilden av bron är först så ytterligt vag att det känns som om jag är med i en tecknad film. Det hela känns animerat. Men visst finns bron där. 

mf

Återigen tar det ett bra tag innan jag förstår hur det hänger ihop. Detta är givetvis den östliga bron norr om Låmivatnet. Vi har haft en sådan fullständigt makalös tur att vi gick rakt på den. Hade vi tagit beslutet att svänga mot SV bara lite tidigare så hade vi missat bron och varit tvungna att följa vattendraget ända ner till sjön och kanske upp igen för att då hitta bron.

Precis på andra sidan bron finns ett klippblock med en utskjutande kant. Där sätter vi oss och äter lunch.

Vi utvärderar också de olika beslut vi tagit under våra irrfärder och kom då fram till att vi - faktiskt - hela tiden tagit rätt beslut. Utom i ett avseende. Vår oro har gjort att vi slarvat med kaolriintaget och det är nästan det värsta man kan göra i situationer som denna. Risken för felbeslut ökar om man slarvar med maten.

mf

Under tiden vi ligger i lä under klippan låter jag tankarna gå. Mest handlar de förstås om det vi precis varit med om: Det otäcka ute på snön och leran och den fantastiska turen med bron. En liten fundering går också framåt... Jag vet ju att vi har en bro till att passera. Den har jag sett bild på...

Något gör att jag har svårt att fokusera mina fortsatta tankar. Något irriterar... Jag kastar ett öga på Skribenten, men han tycks helt oberörd. Det känns som om någon stirrar på mig. Jag vill bort här ifrån.

 

Dimman är fortfarande tät, men leden går hjälpligt att följa, och ju mer vi sänker oss desto mer lättar den. Vi kommer sakteliga under molnen. Leden går dock bitvis otäckt nära stup och halkrisken är påtaglig. Plötsligt ser vi Låmivatnet långt där nere.

Tro det eller ej, men våra prövningar för dagen var inte över. Vi närmade oss nu den västliga bron. Jag har sett bilder av denna bro och jag har hört berättas om den. Två böjda järnbalkar över ett skummande vatten. Dock har jag aldrig sett den på detta sätt: Vattennivån var så hög att vattnet delvis forsade över och ner inuti balkarna/bron!

mf

Det ser riktigt otäckt ut! Jag påbörjar övergången omedelbart och märker till min glädje att det är oväntat bra fotfäste. Jag vänder på huvudet och ropar åt Skribenten att det inte är några problem. I samma stund når jag den del av balkarna där det rinner vatten... och den är såphal! Jag halkar till och backar försiktigt bara för att varna Skribenten. Sedan tar jag mig framåt igen.

Jag minns inte riktigt hur det gick till, men jag tog mig över - en fot i varje balk.

Skribenten tyckte att det såg alltför otäckt ut när jag tog mig över och gör därför ett försök att hitta en annan plats lite längre nedströms. Efter ett tag återvänder han dock till balkarna. Han använder en annan teknik än jag. Båda fötterna i en balk (den nedre med något mindre vatten) och händerna på de kanter som står upp. Han ser ut som en jättelik skalbagge på färden över och det ser fullkomligt livsfarligt ut.

Vi kom alltså lyckligt över och strax därpå hittade vi en fantastisk tältplats på en alldeles platt gräsyta precis intill sjön.

Detta har i sanning varit en händelserik dag. Dock har jag inte fått se det jag hoppats på. Jag måste helt enkelt tillbaka för att med egna ögon se vad som hänt med resten av isväggen vid östra delen av sjön 878.

   

   

Ut ur Sulitelma

Idag ska vi bara följa leden till Ny-Sulitjelma. Det har regnat precis hela natten och nu på morgonen strilar det fortfarande utan uppehåll. Det är dimmigt ute och mycket begränsad sikt.

Det visar sig att leden bitvis är mycket dåligt markerad - åtminstone i dimma och med stora snöfält. 

Efter att ha vandrat en knapp kilometer kommer vi plötsligt till en bro. Här finns ingen bro på fjällkartan. Vi är dessutom tveksamma över vilket vattendrag det kan vara fråga om...  Vi måste ha kommit in på leden söderut som leder fram till dammbyggnaden, men... här finns ingen dammbyggnad. Bara en bro. Hm...?

Efter kartstudier ser vi att vi bör komma ut på en väg på andra sidan som vi sedan kan följa år nordväst och så småningom komma fram till Ny-Sulitjelma. Alltså går vi över, hittar mycket riktigt vägen och börjar följa den.

Det var länge sedan någon körde på denna väg. Bitvis ligger den snötäckt och vi får leta efter fortsättningen, men det fungerar. Plötsligt kommer vi fram till vad vi tror är ett tunnelbygge och här upphör vägen.

Varför bygger man en tunnel här?? Så småningom anar vi att tunneln inte är en vägtunnel. Troligtvis håller den inte heller på att byggas. Den är färdig och leder in till en turbin eller liknande. Låmivatnet är ju reglerat och en dammbyggnad syns utritad på kartan.

Vi vänder tillbaka till den punkt där vi kom ut på vägen. Då lägger vi märke till att leden vi följt över bron ingalunda slutar vid vägen. Den fortsätter på andra sidan, men denna led finns inte utritad på kartan. Trots det följer vi leden några hundra meter innan markeringarna försvinner under stora snöfält.

Nu var det bara att vända tillbaka, ta sig över bron igen och leta upp den riktiga leden mot Ny-Sulitjelma. Efter lite letande hittade vi den igen, men problemen var ingalunda slut. Stigen fortsatte att försvinna då och då och vi fortsatte att leta. Till sist återkom ändå de tydligare ledmarkeringarna och vi kunde följa leden fram till fjällstationen. Då återstod bara en kilometers vägpromenad till bilen...

Denna vackra fjällarnika är den enda växt jag fotograferat på denna tur. Det är min första.

"mf" under bilderna betyder att det är min medvandrare som är fotografen.

Ett litet tillägg i efterhand:

Min medvandrare har ett instagramkonto där han lagt upp en del bilder från vandringen. Den sista bilden vill jag gärna dela med er - och hans kommentar där...

https://instagram.com/p/6mEu5Ey9dr/?taken-by=brushane