Vårvandring i Transylvanien (Bucegibergen)

Dag 1:

Efter att flyget från Sturup landat i Budapest tog jag mig in till centrum och den pampiga tågstationen Keleti. Där tog nattåget mig in i Rumänien och på morgonen klev jag av tåget i Transylvanien.

Dag 2:

Vandringen började i den lilla byn Azuga i Prahovadalen. Efter att ha följt bäcken upp i skogen började det plötsligt bli brant. Svetten i pannan och mjölksyran i benen påminde om att jag borde lämna gymet oftare i utbyte mot konditionsträning. När jag kom ut ur skogen bytte landskapet skepnad och jag blev tagen av det mäktiga landskapet. Jag insåg att efter varje krävande stigning kommer man belönas kungligt.

Jag fortsatte mot dagsmålet Cabana Diham (1320 m), men läste av skyltarna fel (?) och fick ta en liten omväg på ca två timmar. Jag var ändå framme vid Diham i god tid på eftermiddagen där jag möttes av den stora vakthunden som turligt nog var fastkedjad. En trevlig äldre kvinna tog emot mig och gav mig ett rum där jag kunde duscha och sova. Jag lagade middag, dvs. värmde vatten som jag hällde i min påse frystorkad mat, och det smakade underbart. Jag hade kommit över ett parti Real Field Meal i Sverige till halva priset. Väldigt smidigt att ha med sig. Dessförinnan på förmiddagen hade jag lagat en påse frukostflingor med bär som jag sköljde ner med frystorkat kaffe längs bäcken i Azuga.

Dag 3:

Jag hade bestämt mig för att ta mig till det nya målet Cabana Malaeisti (1720 m) och eftersom jag redan befann mig på 1320 m så tänkte jag att det bara ska fortsätta uppåt. Jag blev varse om det motsatta när leden började med att ta mig nerför ett par hundra meter i en brant skog. Väl nere satte jag ner min packning i solskenet och lagade frukost intill en bäck. Lämpligt nog hittade jag en träbänk. Som ni ser är jag ingen hejare på att packa, än, så jag fick ta upp lite saker för att komma åt matlagningsutrustningen.

Efter frukosten var det bara uppåt som gällde. Branta stigningar genom en härlig skog där sidan av stigen bestod av flera hundra meter djupa stup. Efter ett par timmar tog jag fram matlagningsgrejerna igen och värmde en torsk och potatisrätt. Hittills hade jag inte mött en enda människa på vandringslederna, det var lugnt och skönt, men jag hade sällskap av en hund som följt mig från cabana Diham.

 I den första snön jag stötte på såg jag spår av björn, vilket kändes lite skrämmande men jag hade ju med mig mitt beskydd, som för övrigt förstörde spåren genom att rulla sig i snön. När jag hade ca 45 min vandring kvar till Malaiesti öppnade himlen sig utan förvarning. Regn, hagel, blixtar och åska bjöd naturen mig på. Åskan dånade som jag aldrig hört den göra förr, den ekar väl lite mer i bergen. Jag kände mig som minst på jorden men insåg att det var bara att ta fram diverse regnskydd och fortsätta gå. Ovädret slutade efter ca 20 min. Väl framme vid Malaeisti fick jag än en gång ett gott mottagande och åt lunch bestående av nylagad kycklingsoppa, hembakat bröd, en rumänsk öl samt en aprikossnaps av det hembrända slaget. Senare på kvällen hade vänner till stugägaren vandrat upp för att festa till det lite, jag blev som enda gäst inbjuden att delta. Med en engelsk-tysk språkblandning kunde man göra sig hyfsat förstådd. på bilden nedan syns jag längst till höger.

Dag 4:

Hela dagen bjöd på regn och dimma, jag blev avrådd att bege mig av i den dimman men hade inte vågat gå någonstans ändå. Dagen ägnades åt att studera kartan, läsa mina medhavda böcker och ladda upp inför morgondagen.

Dag 5:

Min ursprungliga plan att ta mig till toppen (2505m) från Malaeisti blev inte av. Solen sken och det var fantastiskt väder, förutom just på toppen där en tjock dimma cirkulerade runt. Jag tänkte att jag vill ändå fortsätta uppåt, så det gjorde jag. Om jag gick via sjön Tiganiesti och sen fortsatte mot Bran så kommer jag upp på en höjd över 2200 m. Jag gick uppför det branta berget och fortsatte längs en smal stig i ca en timme, där tog det tvärstopp. Snö täckte ca 30 meter av stigen och jag kunde varken gå ovanför eller under stigen. Snön var glashal och jag ville inte riskera liv och hälsa. Jag njöt av utsikten på ca 2000 meters höjd en stund innan jag klättrade ner till malaeisti igen och gick tillbaka samma väg jag kommit från.

 När jag var tillbaka på cabana Diham stannade jag till i solskenet och drack en kopp kaffe och försökte förklara för en som jobbade på stugan att jag kom från Sverige och inte Schweiz. Han trodde först att jag var från USA eftersom det stod "New York" på min tshirt. Jag fortsatte vandringen mot cabana Poiana Izvoarelor. Där tänkte jag stanna över natten för att nästa dag ta mig mot toppen Omu den vägen. Dessa planer fick jag snabbt göra om eftersom jag nekades att sova över med ett bestämt "nein" när jag frågade om det fanns sovmöjligheter. Att tre hundar jagade bort mig gjorde inte det hela mycket bättre. Jag skakade snabbt av mig händelsen och tog fram kartan. Jag vandrade ett par timmar längs berget ner mot skidorten Busteni där jag hittade ett trevligt pensionat att sova på. Under vandringen ner från berget stötte jag på två unga fåraherdar klädda, i vad jag tolkade det som, traditionella rumänska kläder av det äldre slaget. Så fort de fick syn på mig kallade de till sig hunden som lydigt lade sig på marken, fårhundarna är tränade att attackera djur och folk som kommer nära fåren. För övrigt bjöd sista biten på brant nerförsbacke, en riktig trollskog och hela tiden imponerande bergsväggar.

Dag 6:

Jag var ganska mör i benen och bestämde mig för att ta bergsbanan upp till cabana Babele (2200m). Jag hade från pensionatet sett det jag trodde var bergsbanan, men som i själva verket var en skidlift. Jag blev ganska stum när dem sa att den var stängd men förstod i efterhand att jag va på helt fel plats. Detta var en stor miss i planeringen och medförde att jag missade en hel dag, men å andra sidan så behövde jag nog vila och den fick jag i Busteni där jag kopplade av med pizza, öl och läsning.

Dag 7:

Vädret var strålande och jag bestämde mig för att tidigt ge mig av mot Babele till fots. Jag gick till vänster om det jag trodde var bergsbanan men kunde inte förmå mig att hitta vandringsleden. I ca två timmar gick jag uppför berget tills ett härligt landskap öppnade sig. Och just det, där såg jag bergsbanan i full gång på väg uppför berget. Jag tog ut en riktning och tog mig fram genom den täta skogen och nerför livsfarliga stup med hjärtat i halsgropen. Till slut kom jag fram till ett litet vattenfall vid nödstugan Salvamont. Där träffade jag en rumänsk familj som hade vandrat upp för att ha picknick. Dottern kunde flytande engelska och förklarade var allt låg på kartan. Det gick upp ett ljus för mig, nu befann jag mig mitt under bergsbanan och såg ledmarkeringarna tydligt. Mitt lilla äventyr på helt fel plats hade kostat mig mycket tid och kraft så jag gick ner till Hotell Silva där bergsbanan utgår ifrån. Jag tog bergsbanan upp på berget (2200 m) och skiljde mig snabbt från övriga turister genom att undvika lederna, där uppe såg man allt tydligt ändå. Här fick jag uppleva fantastiska vyer och slående utsikt över Azuga, Busteni och Sinaia.

Dag 8:

Dagen ägnades åt transport per tåg från Predeal till Budapest, än en gång med nattåget då jag bokat hotellrum i Budapest till dagen efter. Detta var lättare sagt än gjort då tåget stod stilla mindre än en minut, så i flip flops och full packning fick jag hoppa på tåget i farten med lite hjälp av en konduktör som drog in mig. När hjärtat börjat slå lite saktare tog jag fram kameran och njöt av de ca 250 bilderna jag tagit.

Dag 9-10:

Jag kopplade av i Budapest med sightseeing, god mat och framförallt god öl. En underbart pampig stad som trots blåsor och skavsår fick mig att fortsätta gå. Jag besökte bl.a. en kalkstensgrotta i Budabergen och strosade längs representabla Andrassy gatan.

Sammantaget så var denna resa och framförallt vandring en stor upplevelse som jag är mycket nöjd med trots att allt inte gick som planerat. Jag har definitivt fått blodad tand och planerar redan lite smått på nästa vandring. Att jag gick ensam gjorde ingenting, det var underbart skönt och avkopplande och kommer inte tveka till att bege mig ut ensam igen om ingen har möjlighet att följa med. Att jag inte nådde toppen gjorde ingenting, jag var uppe på nästan 2400 meters höjd ändå. Transylvanien kommer jag med stor sannolikhet att vandra i igen och rekommenderar varmt andra att ta sig dit för en oförglömlig naturupplevelse.