Vårvandring i Bunnerfjällen

Många gånger under åren då jag har vandrat och skidat i Jämtlandsfjällen har jag tittat upp mot Bunnerfjällen och tänkt att där uppe måste det vara vackert. Med tiden har detta nästan blivit som en drift och en starkare och starkare önskan att ta mig dit. Så till slut kom möjligheten. Den sammanföll med tanken att göra en försäsongsvandring. D.v.s. att vandra i fjällen på vårsommaren innan stugor och fjällstationer har öppnat för säsongen. Att få uppleva fjällens ödslighet under den hektiska vårperioden då den karga naturen sjuder av liv har varit en idé jag haft länge. Jag vet inte vad jag sökte, men jag fann en skönhet och ett lugn som jag aldrig tidigare upplevt, ens i de mest avlägsna delarna av vår fjällvärld.

Vandringen startade i Vålådalen (12 juni, 2019). Jag följde sommarleden upp mot Stensdalsstugorna, genom fjällurskogen i dalen. Vädret var försommarvarmt, gökens kockoo följde mig genom skogen tillsammans med allsköns andra fågelläten. Kort sagt, skogen sjöd av liv och aktivitet. Vandringen var lätt och gick i början genom gles tallskog på lätta sandåsar. Överallt fanns spår av älg. Efter hand skiftade skogen karaktär till att bli typisk fjällnära urskog. Vackra krokiga tallar och granar gav en mystisk och nästan trolsk karaktär åt skogen. Vid bäckarna blommade Kabblekan och på stigen växte Stenmurkla i mängder. Närmare kalfjället blev det mer och mer saxofonbjörkar och strax nedanför trädgränsen stötte jag på de första snöfälten. Det var intressant att se hur årstiden växlade allteftersom jag klättrade upp mot fjället. I dalen var det försommar, medan det på kalfjället fortfarande var vår.

Fjällurskogen i Vålådalens naturreservat är bland det vackraste jag har upplevt och den här gången hade jag den helt för mig själv. När jag stannade var det verkligen helt tyst och jag mötte inga andra vandrare, på en led som jag skulle tro är ganska trafikerad sommartid. Det var en stor njutning att vandra utmed stigen och sakta låta sig föras upp på fjället.

Utsikt från leden upp mot Stensdalsstugorna, med Uvbergets tydliga siluett och Lunndörrsfjällen i bakgrunden

Så småningom kom jag upp på kalfjället och beslöt mig för att ha mitt första nattläger vid bron över Tvärån, vid leden ca 2 km öster om Stensdalsstugorna. Då vädret verkade indikera vind under natten slog jag upp tältet i den glesa fjällbjörkskogen invid bron för att kunna få lä och en lugn natts sömn. Det var sagt att bron var förstörd, men jag fann en provisoriskt lagad bro som gick utmärkt att använda, så att jag slapp vada denna kväll.

Natten blev emellertid lugn och vinden uteblev, men jag noterar platsen som utmärkt tältplats för dåligt väder. Innan jag gick till sängs tog jag en promenad upp mot Giedtietjaerhvie för att se lite av den vackra solnedgången över Bunnermassivet. Det var tydligt att det skulle bli väderskifte och dåligt väder nästa dag.

Busväder över Bunnermassivet, väderomslag på väg

Jag vet sedan gammalt att dag 2 alltid är min sämsta dag. Kroppen har inte vant sig ännu vid vandringslivet, förbränningsmotorn har inte helt startat och mentalt är jag fortfarande osäker på vad jag klarar. När jag, som denna gång, går ensam på fjället är jag särskilt medveten om detta förhållande och försöker att inte fästa så stor vikt vid de tankar och känslor som kommer till mig under dag 2. Det var inget undantag denna gång, vädret var dessutom vresigt, grått och lite hotfullt. Jag startade alltså dagen med blandade känslor och följde stigen mot Stensdalsstugorna dit jag kom efter bara en kort vandring. Helt öde, men mycket vackert. Jag blev överraskad av platsens skönhet och idealiska placering. Efter en kort rast gick jag över bron över Stensån och in i urskogen i Lill-Stensdalen. En lätt och vacker vandring. Åter igen i trolsk urskog med naturen tätt inpå livet. Jag kunde se färska spår efter älg, järv och ren på stigen.

Den vackra leden genom Lill-Stensdalens fjällurskog

Så småningom gick stigen allt brantare upp ur urskogen och upp på kalfjället. Samtidigt tilltog regnet och vinden friskade i. Jag kände mig ganska eländig och tänkte att det kanske inte var den bästa dagen att ge sig ut på kalfjället helt ensam, men efter ett tag hade kroppen vant sig vid de bistra förhållandena och i takt med att vyerna in i Stor-Stensdalen öppnade sig kände jag mig bättre.

Ruggigt väder i Stor-Stensdalen

Regnet tilltog, temperaturen låg på strax över noll, men vandringen var lätt och gick mestadels över mjuka ljunghedar. Som vanligt var känslan skön när jag kunde lämna leden och slå in på min alldeles egna väg. Det ger mig alltid en stor tillfredsställelse att vandra ut i det okända, att frigöra mig från styrningen som en led alltid innebär. Så också denna dag. Stor-Stensdalen är mycket vacker, även en regnig och grå dag som denna. Jag höll god höjd och följde 900-meterskurvan söder om Stensån. Här är det viktigt att stanna upp då och då och välja sin väg för att inte i onödan behöva klättra uppför de otaliga isåsarna. Med lite förtänksamhet kan man spara en hel del möda på så vis. Jag konstaterade också att det var gott om riktigt fina tältplatser i hela dalen.

Frampå eftermiddagen nådde jag så vattendelaren vid Östra Bunnerskalet och fick efter det en lätt vandring i lätt utförslut ner mot Bunnrans dalgång. Nu följde jag 950-meters linjen nedanför Östra Bunnerstöten. Regnet upphörde efter hand, men vinden fortsatte att vara frisk. Jag fann emellertid en fin avsats i lä på ca 900 meters höjd (öster om andra N i namnet Bunnran på kartan). Jag var trött och sliten och behövde verkligen en ostörd nattsömn, så jag säkrade upp tältet med extra stormlinor, vilket visade sig vara onödigt, men jag sov mycket gott den natten. Väcktes emellertid mitt i natten av en högljudd riphane som spelade sitt karakteristiska skorrande alldeles invid tältet.

Fin tältplats i Östra Bunnerskalet (Västra Bunnerstöten skymtar i bakgrunden)

När jag vaknade dag tre bröt solen igenom de låga molnen och regnet hade slutat. Det kändes som det skulle bli en fin dag. Eftersom jag hade en lite lättare och kortare vandring framför mig ägnade jag en timme extra åt att torka och ordna mina prylar, packa ryggsäcken i lugn och ro utanför tältet, och inte minst att äta frukost utanför tältet. En härlig morgon och som vanligt dag 3 kände jag hur kroppen och huvudet var med mig på ett helt annat sätt än dagen innan. Jag startade alltså med humör och självförtroende på topp.

Dagens vandring startade med ett enkelt vad över Bunnran varefter jag klättrade upp mot 1000-meterskurvan vid Saedtiedurrientjaerhvies östra sluttning. Vandringen här var lätt och gick mestadels över mjuka ljunghedar. Sakta växte den vackra vyn över Ånnsjön fram inför mina ögon. När jag så rundade Saedtiedurrientjaerhvie kunde jag se Getryggen och Årefjällen i norr. Djurlivet var intensivt och jag fick se ripor som lekte, fåglarnas kvitter och läten var nästan öronbedövande och överallt blommade de vackraste fjällblomster. Jag kände mig verkligen priviligierad som fick uppleva allt detta utan att bli störd. Jag tog en skön paus, kokade lite kaffe och bara njöt av naturupplevelsen och de fantastiska vyerna.

Krypljung, Lappljung och Snöbräcka

Jag fortsatte in i Bunnerpasset och höll ganska hög höjd utmed Saedtiedurrientjaerhvies västra sluttning och fick min belöning när jag passerade tröskeln invid Bunnersjöarna då jag äntligen kunde se Sylmassivet på avstånd. Bunnerpasset visade sig vara precis så vackert som jag hade hoppats på och jag konstaterade att jag fick uppleva det i helt rätt färdriktning (sydlig färdriktning). Resten av dagen hade jag en tilltagande vacker vy framför ögonen där jag kunde se mer och mer av Jämtlandsfjällen i takt med att jag rörde mig upp mot Västra Bunnerskalets högsta punkt. Vädret klarnade sakta, vinden avtog och frampå kvällen var det ljummet och helt stilla. Överallt häckade fåglarna runt omkring mig och fler än en gång råkade jag skrämma upp en ruvande riphöna, som skrämt kacklande flög upp någon meter framför mina fötter. Jag blev lika skrämd jag, men naturupplevelsen var total denna dag.

Riprede skickligt dolt under en enbuske

Väl uppe vid Västra Bunnerskalet var utsikten makalös. Jag kunde se praktiskt taget hela västra Jämtlandsfjällen, från Helags till Sylarna och vidare mot Stor-Ulvåfjället. Jag fann en fin-fin tältplats på ca 1000 meters höjd, 1 km sydost om Västra Bunnerskalet, på Västra Bunnerstötens södra sluttning. Här fanns mjukt böljande ljunghedar och små jokkar sprang fram överallt, så det var verkligen inte svårt att finna plats för nattläger.

Vacker tältplats i Västra Bunnerskalet med utsikt mot Helags och Sylarna

Detta är en av mitt livs vackraste tältplatser. Vädret var vackert och stilla genom hela natten och när jag gick upp för att kissa vid 2-tiden på natten var det fortfarande helt ljust ute. Fotot nedan visar Sylmassivet i mjukt skymningsljus klockan 2 på natten med trolska dimslöjor som ligger stilla nere i Miesehkejohkes dalgång. Det var svårt att slita sig från denna vy och gå tillbaka till tältet även om natten var kylig.

Sylmassivet i vackert midsommarljus kl 2 på natten (notera de vackra dimslöjorna nere i Mieskehtjakkes dalgång)

Nästa dag startade i lugnt och soligt väder. Jag fortsatte att hålla mig högt upp på Västra Bunnerstötens sydsluttning. Jag följde i huvudsak 900-meterskurvan hela vägen bort mot Stäntja. Allt eftersom jag rörde mig österut genom Tjallingdalen växte den redan storslagna vyn mot söder till att också inkludera Tjallingklumpen och Gåsen. Panoramabilden nedan visar hela vyn med de största fjällen utmärkta i bilden.

Panoramafoto från Västra Bunnerstötens sydsluttning

Vandringen genom Tjallingdalen var relativt lättsam, men bitvis blev det ganska branta skråklättringar. Dock finns det gott om lättvandrade renstigar, som man kan använda sig av för att slippa de värsta kruxen. Vyerna är vackra och på det hela taget var detta en riktigt fin vandring.

Vackra sluttningar ned mot Tjallingdalen med Tjallingklumpen till höger

Så småningom kom jag fram till den lilla dalen och höjdryggarna väster om Stäntja. Nu på våren var detta en ganska blöt terräng med många små och stora jokkar som genomkorsade terrängen. Det var fortfarande ganska gott om snö kvar och lokalt var det fortfarande vårvinter som rådde. Jag åt en snabb lunch vid sjön strax väster om Stäntja. Vädret hade nu blivit ruggigt igen, regnet hängde i luften och naturen var lite dyster, så jag stannade inte länge. Jag fortsatte vandringen genom att söka mig upp mot Stäntjas sluttning och kom på leden strax sydost om 1158-meterstoppen. Vyerna mot söder var återigen storslagna. Nedanstående panorama visar 180-graders vyn söderut från Stäntja.

Panoramafoto från Stäntjas sydsluttning

Åter på leden gick vandringen lätt och jag kunde hålla god fart. Det blev väldigt tydligt var namnet Stensdalen kommer sig av, då sluttningarna täcktes av ett myller av små och stora stenblock. Väldigt vackert och allt eftersom jag närmade mig Lill-Stensdalen klarnade vädret upp och dalen visade sig i sin vackraste skepnad. Den skira försommargrönskan nere i dalen stod i vacker kontrast till de omgivande, snöklädda sluttningarna.

Lill-Stensdalen mot söder med Lill-Stensfjället till vänster

De sista 4-5 km genom dalen avverkades snabbt och när jag kom fram till bron över Stensån hade det blivit högsommar igen. Dagen hade varit lång, jag hade gått 20 km i ganska högt tempo och var såpass sliten att jag beslöt mig för att sova i den obemannade stugan. På så vis kunde jag också försäkra mig om att mitt nu torra tält skulle förbli torrt inför min stundande tågresa hem.

Bron över Stensån vid Stensdalsstugorna

Jag fick en härlig kväll i lugn och ro i den öde stugan. Jag läste i min medhavda bok, åt upp vad som var kvar av mitt lilla förråd med godsaker och kunde krypa ned i min sovsäck på en av madrasserna i stugan. En riktigt fin avslutning på en lugn och vacker fjällvandring.

Sista dagens vandring var lättsam och jag valde att följa den gamla stigen ner till Vålådalen. Det är den svartprickiga stigen som går högre upp mot Södra Kyrkstensskaftet och passerar förbi Nulltjärnarna innan den når Vålådalens turiststation.

Vädret var vackert även denna dag och vyerna ut över låglandet i öster var helt bedårande. Man såg ett stort stycke av Jämtlands östra fjällvärld med Lunndörrspasset i fjärran.

Utsikt från leden mellan Stensdalsstugorna och Vålådalen med Lunndörrsfjällen i fjärran

Denna den gamla stigen går genom helt underbar fjällurskog. Tack vare att detta har varit naturreservat ganska länge kan man här uppleva lite av hur en riktig urskog såg ut förr i världen. Stigen ringlar sig fram mellan myrar och mossklädda tallbackar. Överallt finns spåren av älg och ren. Man fylls av en sorts andakt i en så här speciell naturmiljö. Jag märkte hur jag nästan höll andan och ofta blev stående för att lyssna och bara njuta av den stilla naturen utmed vägen. Jag kan absolut rekommendera denna stig istället för den vanliga rödprickade sommarleden. Notera dock att man måste kunna läsa karta och använda kompass på några ställen uppe på myrarna då stigen försvinner på några ställen. Inte direkt svår orientering, men vid dåligt väder kan det säkert vara lite trickigt att finna rätt väg där.

Sammanfattningsvis blev det här en mycket lyckad försommarvandring/vårvandring. Bunnerfjällen motsvarade verkligen mina förväntningar och vissa stycket överträffades min förväntningar. Trotts sitt avsides läge och att det saknas leder var det relativt lättvandrat. Nu när jag gick där var det sen vår och bitvis mycket vatten i jockarna, men jag bedömer att det på sommaren är relativt torrt utmed vägen. Jag såg gott om bra tältplatser nästan överallt utmed min väg genom Bunnermassivet och jag har förstått att fisket är mycket bra i hela Stor-Stensdalen. Detta är ett område jag skulle rekommendera för dig som är ganska van fjällvandrare, men vill pröva att gå några dagar utanför lederna för första gången. Det är lätt att orientera i området och enkelt att finna de rätta och lättvandrade vägarna. Tänk bara på att försöka hålla höjden genom dalgångarna så att du slipper den lite svårare terrängen nere vid jokkarna. Vandringen är inte särskilt krävande och du blir rikt belönad med vackra utsikter på många ställen. Min vandring tog 5 dagar och jag gick totalt drygt 80 km. Mina dagspass varierade från 12 till 20 km.

Bilderna ovan och flera andra finner du i fotoalbumet Bunnerfjällen juni 2019.

Titta också gärna på videon jag har lagt upp på Youtube från den här vandringen (för att se videon i fullscreen, gå till min Youtube-kanal https://youtu.be/JzOEQqzbGh0).