Vandring på Rapadalens norra sida – några synpunkter och råd

En fjällvandring i Rapadalen är en magnifik upplevelse. Om man bedömer att man klarar av en tur i Sarek och har möjlighet att besöka dalen är det väl värt besväret. Det som krävs är att man har en hyfsad kondition och en visst mått av fjällvana. (Om man är osäker på sin förmåga bör man ha en kunnig och fjällerfaren person med i gruppen.)

Den vanligaste färdvägen går utmed dalens norra sida och man har främst två olika alternativ att välja på. Det ena följer nere i dalen, utmed Ráhpaädno. Det andra går delvis uppe på sluttningen norr om dalen och omfattar sträckan mellan Kungsleden/Skierffestigen och vattendraget Alep Vássjájågåsj. Både från mina egna vandringar och från sådana jag läst om vet jag att en tur genom Rapadalen inte är alldeles oproblematisk. Därför kan det vara till hjälp med några tips och råd. Dessa har kommit till från de erfarenheter som jag gjort tillsammans med vänner jag vandrat med. Andra kan ju se vissa detaljer på något annorlunda sätt. Kommentera gärna!

Skårkistugan – Alep Vássjájågåsj

Guideböcker om Sarek beskriver vanligtvis vandringen i riktning från Aktse mot nordväst, så jag tänkte ta det från andra hållet och börja ungefär vid Skårkistugan (Axel Hambergs gamla forskarstuga). De allra flesta vandrare kommer då på stigen uppifrån Snávvávágge. Stigen passerar en bit från stugan som ligger dold i björkskogen och man ser den inte när man närmar sig Ráhpaädno. I fortsättningen finns det två stigar att välja på, dels den som går inne i skogen, dels den som går utmed stranden. Bitvis följer de ganska nära varandra. Stigen i skogen fram till Alep Vássjájåhkå är bitvis ganska stenig och lerig men innebär ändå en ganska självklar vandring så jag kommer att koncentrera mig på strandstigen.

Om vattennivån i Ráhpaädno inte är hög är denna strandstig ett bra vägval med mycket fin överblick över dalen och älven. De gånger älvens vattennivå är extra låg kan man till och med vandra långa sträckor på sandbankar ute i älvfåran.

På Calazos sarekkarta i skala 1:50 000 är de bägge stigarna utritade fram till Alep Vássjájåhkå. Observera att det är upplagan från 2017 jag har använt mig av. På den föregående upplagan var strandstigen inte lika utförligt utritad. (Detta och de följande kartunderlagen är publicerade med tillstånd av Calazo.)

Under normala omständigheter finns det egentligen bara ett hinder på strandstigen. Det är den djupa vattenkanal som finns strax efter att man passerat de små sjöar som kallas Skoarkkijávrátja. Kanalen får sitt vatten bland annat från glaciärerna uppe vid Svirjjatjåhkkå. Man måste vada denna kanal, till exempel vid dess delkanaler vilka går ihop i de täta videsnåren helt nära utloppet i Ráhpaädno.

Kanalens vattenfåra är visserligen enklare att komma över inne i skogen men för att ta sig dit från strandstigen krävs ändå vadning av en eller flera delkanaler samt ett närmast hopplöst plöjande genom vattensjukt och snårigt vide. Har man börjat på strandstigen får man alltså korsa kanalen ganska nära stället där stigen passerar. Mer om strandstigen och kanalen finns i ett blogginlägg som jag skrev för några år sedan här.

Däremot är passagen av kanalen vid lågvatten i Ráhpaädno relativt oproblematisk, precis vid utloppet i älven.

Strandstigen ger en naturskön vandring mellan Skårkistugan och Alep Vássjájåhkå. Här färd åt motsatt håll. Vattennivån var låg vid detta tillfälle. Berget som tornar upp sig är Låddebákte. 23 juni 2010.

Rapadalen 24 juni 2015. Vattennivån var just då mycket hög och strandstigen helt översvämmad. Vi gick stigen i skogen som här och var är både ojämn och lerig men som knappast medför några större svårigheter. I bakgrunden, på andra sidan Ráhpaädno, ligger massivet Bielloriehppe. De högsta topparna ligger mer än 1300 meter över älvens vattenyta!

Om man har följt strandstigen så kommer man fram till Alep Vássjájåhkå där den rinner ut i Ráhpaädno vid en liten svämkägla. Här skulle jag tro att strandstigen tar slut (i varje fall har jag inte följt den längre söderut). Men får alltså gå en liten bit genom en vacker björkskog in till skogsstigen för att fortsätta färden.

Alep Vássjájåhkå har ibland flera vattenförande fåror på visst avstånd från varandra, men det är lätt att se att en av fårorna är gammal och bred. Botten är delvis torrlagd och täckt av stenar. Det är härifrån man väljer att gå åt olika håll, beroende på om man ska fortsätta skogsstigen bredvid Ráhpaädno eller gå uppe på sluttningen, dvs den högre vägen en bit norr om Rapadalen.

Eftersom det varit lite oklarheter om båttrafiken mellan Aktse och nationalparksgränsen de senaste åren så har många vandrare valt att gå den högre vägen. Många väljer den naturligtvis också för de storslagna vyernas skull. Dessutom är det enkelt att på slutet göra en avstickare upp på toppen av Skierffe när man passerar bergets norra sida.

Alep Vássjájågåsj – Lulep Vássjájågåsj

Sträckan mellan dessa två vattendrag är inte många kilometer lång, men här finns olika alternativ och diverse klurigheter som kan vara bra att tänka igenom. (Jag behandlar här bara de högre vägvalen och inte stigen som ungefär följer älven nere i björkskogen. Den senare stigen är relativt okomplicerad och jag hänvisar till de guideböcker som finns om Sarek.)

Vi tar en titt på kartan (se nedan). Jag har fyllt i och ritat ut några färdvägar. Utmed södra sidan av Alep Vássjájågåsj finns en stig markerad på Calazos karta (gröna prickar). Den har jag undrat en del över. Är det en stig som är upptrampad av fjällvandrare eller är det en djurstig? Det är ju inte ovanligt med djurstigar utmed jokkar, men i det här fallet vet jag faktiskt inte. Vad jag däremot vet är att en hel del fjällvandrare använder den för att komma upp till, och ner ifrån, kalfjället. Bitvis är den ganska lutande och ansträngande. Troligen är den inte helt enkel att hitta när man ska nerför och då får man improvisera sig ner genom växtligheten. Men ner kommer man.

Däruppe på kalfjällets hedmark är det en mycket fin vandring mellan de två vattendragen Alep och Lulep Vássjájågåsj. Vyerna är bland de bästa i Sarek men om man har tänkt att tälta så kan man vissa tider behöva leta länge efter vatten på sluttningen.

De blå prickarna är däremot ingen stig. Men en del vandrare som har bestämt sig för att gå uppe på sluttningen försöker hitta en genväg genom terrängen – vilket jag själv också gjort här en gång. Det kan spara tid, men det är gott om sten, snårig växtlighet och sankmarker så har man otur blir det mycket mer ansträngande än att följa stigarna. Och när det är mycket vatten i Alep-jokken så kan vadet vara svårt häruppe. Det enklaste är nog alltid att vada den där skogsstigen passerar, även om det ofta går bra på fler ställen.

Att försöka vada Alep Vássjájågåsj ännu högre upp, på kalfjället ovanför björkskogen, avråder jag däremot bestämt ifrån. Ravinens sidor är väldigt branta och djupa. Riskabla att stiga ner i, särskilt med en packning på ryggen.

Till sist har vi den orangea prickningen. Det finns, såvitt jag vet, ingen synlig stig i björkskogen utan detta är en färdväg där man måste orientera sig fram på egen hand. Men den är ganska flitigt använd och med tiden kommer det kanske att bli upptrampade stigar här och var. Detta tror jag är den snabbaste och minst ansträngande vägen upp till vadstället vid Lulep Vássjájågåsj.

Man börjar med att följa den gröna prickningen utmed Alep-jokken en knapp kilometer för att undvika det sankområde som syns på kartan. Sedan viker man av in i skogen där man efterhand passerar flera små vattendrag som inte syns på kartan. Så småningom kommer man nära en förfallen renvaktarstuga som bör vara ganska enkel att upptäcka bland träden när man är ett par hundra meter ifrån. Vid renvaktarstugan finns en gräsäng och därefter en tydlig stig som leder en bit uppför sluttningen.

Vy mot Rapaselet 11 juli 2011. Berget längst till höger är Stuor Skoarkki och bakom detta skjuter Låddebákte fram. Fotot taget från sluttningen mellan renvaktarstugan och Lulep Vássjájågåsj.

Man fortsätter allt längre upp på kalfjället. Lulep Vássjájågåsj rinner i en djup ravin med ganska branta grässluttningar. Under niohundrametersnivån är sidorna klippiga och ravinen riskabel att passera. Man behöver komma något högre upp.

Lulep Vássjájågåsj, kameran riktad nerströms. Till vänster, några hundra meter bort, skymtar ravinen där jokken från Rådnik förenar sig med huvudjokken. Enligt kartan är sammanflödet ca 860 meter över havet så man bör fortsätta upp ytterligare en bit innan det är lämpligt att gå över. Det gäller alltså att inte hamna för långt ner i Lulep Vássjájågåsj ravin. 

En titt åt det andra hållet, efter vadet. Kameran alltså riktad upp mot Vássjálåptå. Ravinens sluttningar ser inte så branta ut men på många ställen är det klippiga kanter nära vattnet som gör att man inte kommer ner. Men överblicken är god och man kan spana efter ett lämpligt ställe där fåran breder ut sig något och inte är så djup. Jokkens nivå närmast är omkring 950 meter och här finns bra ställen att passera på.

På andra sidan jokken är sluttningen minst lika hög och det gäller att gå ganska rakt upp så att man kommer norr och sedan öster om den mindre, anslutande jokkravinen som innehåller vatten från Rådnik. Man måste ha noga koll på de höjder som finns i olika riktningar så att man inte kommer på fel sida av 1112 och sedan hamnar i en brant. Efter vadet och uppstigningen på motsatt sida ska man alltså fortsätta i fördjupningen mellan höjderna 1112 och 1274 (lila prickar på kartan ovan).

Om man skulle upptäcka att man kommit helt fel så är det säkraste ofta att vända, gå tillbaka en bit och börja om. Att ge sig ut i en klippig sluttning som blir allt brantare kan vara mycket riskabelt.

Lulep Vássjájågåsj – Skierffe

Fortsättningen är relativt okomplicerad en sträcka framåt. Man går på en lättvandrad fjällhed med härliga vyer upp mot Bielloriehppe och ner i Rapadalen. Passagen av Buovdajågåsj sker ganska enkelt vid nivåer omkring 1050 meter (men en bit längre ner djupnar dess ravin och där är det sämre att gå över). Efter övergången närmar man sig Suorkitjåhkkå och här väljer vandrare olika alternativ. För den som inte är mycket van att orientera i brant och stenig terräng kan ett olämpligt vägval här leda till obehagliga passager. Jag kommer därför rekommendera ett par färdvägar som inte är de kortaste men som är säkra val.

Första gången jag gick här var det nervpirrande. Jag och mina vänner kom från Skierffe och skulle passera i sluttningen söder om Gierdogiesjtjåhkkå. Vi valde då den väg som är markerad med blå prickar på kartan nedan. Kanske går det med viss tur att hitta en bra väg här, men vi hamnade i mycket brant terräng med mängder av stora stenblock. Vi fick gå mycket försiktigt och det tog lång tid. Andra som gått här har också hamnat i otäck terräng. Jag rekommenderar inte denna väg som vid regn, halka eller dimma blir mycket obehaglig.

Då är den färdväg som är markerad med orangea prickar betydligt bättre. Idén är att gå norr om Suorkitjåhkkå 1214 och sedan skråa upp på den platå som finns strax söder om Gierdogiesjtjåhkkås flacka topp, på nivån omkring 1230 meter. Denna platå består delvis av gräshed, delvis av måttligt grov blockterräng. 

Min gode vän Mattias uppe på 1230-platån. Juli 2011.

Om man kommer från väster kan man jämföra sin höjd med Suorkitjåhkkå 1214 så vet man när man börjar komma upp på rätt nivå. Sedan planar det ut och man har inga problem att finna vägen i den grunda fördjupning som leder ner till Tjasskávárásj. Fördjupningen består av ganska lutande blockterräng. (Om man tycker att all sådan terräng är obehaglig så kan man ha den röda prickningen som reservutgång. Då får man en betydligt flackare nedgång. Men då hade man ju lika gärna kunnat välja den gröna vägen med en gång.) 

Om man kommer från andra hållet (alltså från Skierffe) så går det uppför. Och en stigning känns ju alltid mer stabil än en nerfart. Höjdskillnaden på drygt 200 meter upp till 1230-platån är visserligen ansträngande, men när den väl är gjord har man inga svårigheter med fortsättningen. Exempelvis korsar man Nammásjjåhkå högt upp och slipper bekymra sig om den djupa kanjon som jokken mejslat ut längre ner.

Genom att välja denna väg undviker man alltså att hamna i de branter och raviner som finns närmare Rapadalen, vilket är lätt gjort om man skulle gå söder om Suorkitjåhkkå. Anledningen till att en del vandrare ändå tar den vägen är kanske möjligheten till fina vyer över Rapadalen, men det ställer stora krav på navigeringen. Jag har läst berättelser om hur vandrare – även fjällvana sådana – har tvingats ner i björkskogen för att det inte gått att ta sig vidare i den brant lutande terrängen. Sådant är både uttröttande och obehagligt. Man tappar tid, blir kanske jäktad och börjar i värsta fall ta risker.

Hisnande vacker utsikt över Ridok och sluttningen ner mot Nammásj. Men kanten en bit ovanför björkskogen är alltså svår att ta sig fram på om man ska fortsätta Rapadalen norrut. Den avrundade toppen längst till höger är Niehter. Gierdogiesjtjåhkkå kan urskiljas hitom. Fotot taget från Skierffe den 27 juni 2015.

För den som vill ta en mycket säker och okomplicerad väg förbi Gierdogiesjtjåhkkå finns alternativet som jag har ritat ut med gröna prickar. Visserligen ser man inte något av Rapadalen därifrån men man slipper alla besvärliga branter. Vid oväder, dimma eller dålig sikt kanske man ska ha detta som förstahandsalternativ.

Den sista biten, förbi Tjasskávárásj fram till Skierffes fot på bergets norra sida, innehåller inga egentliga svårigheter. Försänkningen uppe mellan Bassoajvve och Skierffe är lätt att se och en grund fördjupning leder upp till den. Där någonstans finner man den lättvandrade stig som förbinder Skierffe med Kungsleden (omkring 5 km dit). Sedan är det ytterligare ca 2 km till stugorna i Aktse.

Innan man lämnar Skierffe ska man förstås gå upp till toppen, om vädret tillåter. Fotot är taget åt söder med utsikt över Rapadeltat och Ráhpaädnos utlopp i Lájtávrre. Berget Tjahkelij på andra sidan.